[PRS] LadyGhoost & yehet

Vägen till stan har kommit som en nästan daglig runda för Jae de senaste dagarna. När han var yngre promenerade hans mamma alltid istället för att ta skjuts. Att andas fri, färsk luft, att inte ha massa vakter runt sig. Det finns något lugnande med det. Jae lämnade herrgårdens område ytterst sällan som ung, de få gångerna var alltid modern vid hans sida. Visst ville hon hålla sin son säker, men hon ville även att han skulle upptäcka världen. Både det fula och det fina med det. Han undrar hur modern skulle ha reagerat om hon var vid livet när han var sex. Hur hon skulle reagera när de första, vårdslösa händerna rörde vid hennes son. Försiktigt blåser Jae ut röken från cigaretten, andas in, andas ut. Kniper ihop ögonen, försöker tränga bort ljudet från träden som svingar taktlöst runt omkring honom. Benen stannar till på gatan medan vinden drar i hans ytterkläder medan snön faller över hans mörka lockar. Hans ben för honom till något främmande, de bara går utan hjärnans godkännande. Rör sig mot centrum, ignorerar de lila tårna som blir allt mer frusna för varje steg. Cigaretten blir allt mindre för varje bloss, och tillslut tvingar han sig fimpa den beroende framkallade pinnen mot snön.

Det händer ofta, Jae är van vid det, att hitta någon främling som klär av honom med blicken. Det är lätt för honom att läsa av, vilka som gör det och vilka som inte gör det. Känner sig smutsig, äcklig, känner hur han hatar sig själv mer för varje gång. Låter de göra vad de vill med honom, vart de vill. Han är ett öppet mål, orkar inte försöka försvara sig själv, känner ingen respekt för sig själv. Han är glad att han är till nytta på det sättet, även om hans självkänsla sjunker för varje gång.

Detta är en ut av de gångerna, självkänslan sjunker något enormt. Han känner sig ännu smutsigare för varje kroppskontakt, känner inte värmen eller bekräftelsen han fått från den äldre ledaren i någon ut av dem. Jae hör hur de pratar i mun på varandra, svär, puttar och knuffar båda två. Två stycken halvt deprimerade män i trettioårsåldern, som helt enkelt inte bryr sig om honom. Kanske de skulle försvinna om han sa nej, försökte få bort dem. Jae kan dock inte se någon mening med det, även om de skulle vara lätt. Bara några rörelser med händerna. Han kniper ihop, försöker att ignorera skadorna som gör dubbelt så ont som tidigare, ignorerar de nya såren som dyker upp på den vanligtvis lena hyn. De är inte ens nära de mest vårdlösa personerna han haft kring sig, så det gör inget. Det gör inget. Han förtjänar det, det är det enda han är bra till. Så är det.

Jae märker inte när de lämnar honom där, förstörd och utnyttjad på golvet, men han bryr sig inte. Kanske han ligger där i fem minuter, kanske två timmar. Tillslut ställer han sig upp på golvet med darrande knän. Han har hållit sig gömd i samma bås, och försiktigt drar han på sig sin skjorta igen. Knäpper den medan hela kroppen värker. Djupa sår ristade över hans rygg, färska men hanterbara. Ingenting han inte varit med om förut. Jackan trär han över armarna, varje liten kontakt med kroppen gör ont, även om det är den simpla skjortan. Jae tar upp mobilen, kollar på de olika notiserna han har missat under tiden. Förut brukar tankarna strömma över honom, nu känns det inte så. Han känner sig bara tom. Som första gången han blivit våldtagen, hatet bubblar inom honom. Dock finns det inget han kan göra åt det, han får inte älska sig själv. Det är förbjudet. När byxorna är på, rör han sig ut ur det tomma hotellrummet männen dragit med honom till. Utan någon protest från Jaes håll. Det är rätt åt honom. Tårarna hotar att tränga sig igenom hans väggar, men han låter dem inte, han har ingen rätt att gråta. Fan, han är så jävla patetisk. Han känner sig yr, men vill inte återvända till herrgården, bara gå. Gå och ignorera omvärlden som han brukar, försöka tränga bort självhatet och de dumma tankarna. Försöka tränga bort jobbet, försöka tränga bort minnena. Försöka tränga bort Uta. Det fick honom att känna sig ännu mer äcklig, att tänka på Utas värme, värme han inte förtjänar över huvudtaget.

Uta såg husen fara förbi i periferin. Han var knappt medveten om vart han åkte, men då han inte hade något mål med resan, spelade det ingen roll. Hans chaufför hade under resan gett honom blickar, som om han ville att Uta skulle ge honom något direktiv. Uta sa dock inget, såg knappt på mannen bakom ratten. För honom var han inte viktig. Uta kände honom inte vid namn, ändå satt han i bilen, med en okänd man körandes. Kanske var det som alltid var den största risken, han la sitt liv i en okänd mans händer, i ett fordon som rörde sig i hög hastighet. Men det var inget Uta reflekterade över, nämnvärt. Han tvivlade på att mannen bakom ratten skulle göra något drastiskt, som fick dem dödade.

Istället var hans tankar långt borta. Han fann sig själv undra vad Jae gjorde en stund som denna. Något som inte var relevant, och för honom också en aning överraskande. Att hans ens ville veta vad den andra gjorde, något som inte hade en betydelse för honom. Men något inom Uta ville veta att den andra mannen gjorde något han uppskattade, att han mådde bra och var säker. Något som han aldrig annars ville veta, inte ens när det kom till Jorah. Men Uta fann att hans tankar rörande den andra ledaren, skiljde sig ifrån sina tankar, rörande andra personer. För honom var det främmande att bry sig om någon på det sättet, särskilt en man han knappt kände. Men det var något med den yngre ledaren som gjorde att han var nyfiken. Kanske var det för att han av någon outgrundad anledning oroade sig för den andre. Hur han inte uppskattade sig tillräckligt, åtminstone inte i Uta's ögon. Det var något som gjorde att Uta ville få honom att förstå. Han försökte intala sig själv, att det var för att han ville att den andra mannen skulle ge honom en rättvis konkurrens, men han visste att så inte var fallet. Det var något annat som gjorde att Uta ville få den yngre att förstå.

Uta slöt ögonen för en sekund, i ett försök att tränga undan sina tankar rörande den andra mannen, medveten om att han inte kunde fortsätta så här. Om Jae skulle finnas i hans tankar hela dagarna, göra honom förvirrad, så skulle han inte kunna återgå till sitt vanliga liv. Uta öppnade sakta sina ögon, samtidigt som bilen svängde höger, in på en ny gata. Uta var på väg att be mannen bakom ratten att återvända hem, när han plötsligt såg en vid det här laget, välbekant figur. Uta blinkade några gånger, övervägde nästan att han såg i syne. Att han hade förlorat förståndet och nu börjat se den andra mannen överallt. Men han kom snart till insikten att mannen på sidan av vägen var verklig. Uta kom snart till insikt att något inte stod rätt till heller. Uta övervägde sina kort, han kunde inte be chauffören stanna framför Jae och ta upp honom, eller lämna bilen. Men han kunde inte heller åka förbi Jae, utan att stanna, inte när något var fel.
"Är inte det Elliott's ledare?" frågade Chauffören plötsligt, då han fick syn på mannen på sidan av vägen. Uta tittade emot Jae, men var osäker på vad han skulle svara mannen bakom ratten.
"Skall vi köra över honom?" orden ekade i Uta's huvud. Han var osäker på om han hört mannen rätt.
"Nej" fick Uta tillslut fram, och mannen såg underligt på honom. "Hur tänkte du att vi skulle förklara det för polisen?"
Det var en retorisk fråga, och mannen bakom ratten svarade inte.
"Stanna dock, det finns andra sätt att göra det på" sa Uta, och chauffören log, ett leende som Uta inte alls uppskattade. Uta ville inte veta vad den andra tänkte, men han höll masken. Långsamt saktade bilen in och stannade. När den gjorde det drog Uta sin kniv, lutade sig snabbt fram emot mannen och drog kniven över halsen. I takt med de sista hjärtslagen, pumpade blodet ut över framrutan och Uta's hand. Uta hade själv knappt reagerat över vad han gjorde, han dödade en av sina egna utan att blinka. Men han hade inte uppskattat hur den andra talat om Jae. Enkelt torkade han av kniven på mannens kläder innan han gjorde lika dant med handen. Han stoppade undan kniven och klev ut ur bilen. I stunden han gjorde det så insåg han att det kanske inte var någon bra idé. Han visste inte hur Jae skulle reagera, men samtidigt så ville han vara säker på att den andra var okej, något han inte verkade vara. Uta lutade sig emot bilen och såg lugnt på den andra mannen.
"Hej" sa han lågt, med ett litet leende. Det var långt ifrån den bästa hälsningen han gjort, men han visste inte riktigt vad han skulle säga.

Det fungerar inte, att gå vilset på stan. Ingen av männen vet vart han håller hus, vem som helst skulle kunna komma. Jae orkar dock inte bry sig, huvudet står nästintill tomt medan såren kräver läkning. Något han för tillfället inte kan göra någonting åt. Kanske han borde gå till museet, lugna ner sig genom att granska de välbekanta målningarna han så många gånger studerat. Kanske gå till hamnen, kanske låta ännu en göra vad den vill med honom. Kanske borde han ringa någon för att hämta honom, åka tillbaka och försöka måla. Glömma bort självhatet som sitter hårt i hans huvud.

När en bil stannar upp är Jaes första instinkt att det är någon av hans män, men då märket inte är deras, förstår han att så inte är fallet. Andra tanken är att det är någon som vill ha honom, ser den tjocka stämpeln uppe på hans panna. Stämpeln han sluttat försöka få bort redan när han var tio. Det visar sig att det inte heller är fallet, när den äldre ledaren stiger ut baksätet, stänger dörren efter sig. Synen av den andre får honom att känna sig nästintill mer äcklad och patetisk än innan. Minnet från när den äldre ville att han skulle uppskatta sig själv, det är någonting Jae inte kan göra. Han ser inte varför han ska uppskatta sig själv, det finns ingenting att uppskatta i hans ögon. Ja, han gör ett bra jobb, ja, han målar fint. Vad mer finns det? Jaes ögon sviker honom, vänder bort blicken upp mot den vita himlen, fylld med moln och snö. Biter sig hårt i underläppen för att inte bryta sönder. Detta är också något främmande, att känna så mycket självhat bara genom att få syn på en person. En person vars sällskap han är så lugn i. Det som hänt är ingenting annorlunda från vad som hänt innan, så varför, varför vill han låta tårarna rinna? Varför känner han mer självhat än vad han brukar? Jae förtjänar inte den äldres uppmärksamhet, inte alls, så vad gör han här.
"Hej.." får han tillslut ut med hes röst. försiktigt harklar han sig, han vill inte att hans röst ska svika honom också. Ett litet, bittert skratt lämnar hans läppar. "Du har en tendens att dyka upp när man minst anar det, vet du det?"

Uta granskar den andra mannen lugnt, ser hur han vänder bort blicken ifrån honom, en stund. Uta kunde inte föreställa sig vad den andre tänkte, men han insåg att han ville veta. Han ville förstå, men han visste att han aldrig skulle kunna tvinga den andra mannen att prata med honom. Uta kom på sig själv med att önska att Jae skulle tala med honom. Uta ser hur tårarna börjar rinna ner för den andra mannens kinder. Uta ville i den stunden ta den yngre i sin famn, och låta honom veta att allt var okej. Omfamna honom, och torka hans tårar, som Jae hade gjort med honom. Men han stod lugnt kvar, lutandes emot bilen. Han var trotts allt inte säker på huruvida Jae ville ha honom där.

När Jae vänder sig emot honom tillslut, ger Uta honom ett leende. Kanske ihop om att det skulle ge den andre någon form av tröst. Det var kanske en hopplös tanke, men Uta ville iallafall försöka göra något. Han kunde ana vad den andra mannen råkat utför, och tanken gjorde honom upprörd, men han visade inget. Han ville inte att Jae skulle få uppfattningen att ilskan var riktad emot honom. Uta skakar på huvudet när han hör det bittra skrattet. Kanske var det trotts allt ingen bra idé ifrån hans sida att stanna och tala med den andra.
"Jag skulle säga att det är en talang jag är omedveten om att jag har" sa han vänligt. "Men om mitt sällskap är oönskat, så kan jag bege mig iväg igen"
Uta önskade inte att lämna Jae, inte när han mådde som han mådde. Men han önskade inte heller tränga sig på, och göra honom obehagad. Han var intresserad av att göra motsatsen. Uta visste inte varför den andre påverkade honom så, varför han var så mån om att Jae skulle må bra, men han var det. Kanske var det för att den andre ledaren hade varit vänligt emot honom, när de mötte varandra förra gången. Uta ville återgälda det, inte för att det kändes som ett måste, utan för att Uta ville göra det.

Jae har en tendens att alltid vilja vara ensam, andras sällskap brukar inte kunna tillfredsställa honom. Han brukar absolut vilja vara själv vid såna här tillfällen, han vill inte att någon ska se honom gråta. Om han gömmer hur sjukt svag han är för andra, kanske han själv inte märker av det förr eller senare. En dum tanke, då det inte funkat på femton år, men av någon anledning sitter den kvar. Med Uta framför sig är det annorlunda. När Jae är runt om honom, är han mer rädd för att han ska säga för mycket. Att han kommer få Uta att döma honom. Varför han inte vill det är en bra fråga, dock kan han inte finna ett vettigt svar på det. Precis som frågorna han fått efter alla deras tidigare möten. För mycket frågor, alldeles för mycket frågor för att kunna vila. Försiktigt drar han bort tårarna med sin handrygg, trött på att visa hur svag han är. Patetiskt, tycker han. Jae borde vara van vid det här laget, det borde inte komma åt honom, han försökte trots allt inte göra någonting åt det.

När han får ögonkontakt med den andra, känner han värmen han verkligen inte förtjänar. Leendet. Jae vill inte, men hans fötter vill inte gå därifrån, även om hans hjärna skriker på dem. Även om hjärtat.
"Nej, det är inte oönskat." en del av honom vill sticka därifrån, så snabbt som möjligt. Den andra delen vill stanna kvar, prata, känna den andres värme så länge han kan. Försiktigt rör han på fötterna, går ner från trottoaren och ställer sig bredvid den äldre ledaren. Jae lägger sin hand i den andres, känner värmen och lugnet från två dagar sedan. Värmen ingen av männen haft, någonting han bara kan finna i Uta. Han klämmer åt handen, rädd för att förlora den när han släpper taget. "Jag tänkte att det skulle hjälpa lite, som det brukar.. men det känns bara värre, så mycket värre nu av någon anledning. Jag vet att jag förtjänar det, jag har inte rätt till att säga nej," viskar han, osäker på om den äldre vet vad han pratar om.

Uta kände en lättnad när Jae sa att han sällskap inte var oönskat. Det gjorde att någon sorts värme och glädje spreds i hans bröst. Uta följer honom med blicken när Jae går emot honom, för att sedan ställa sig bredvid honom. Snart känner Uta den andra mannens hand i sin, känner värmen ifrån den och det stadiga trycket. Uta känner sedan hur han blir kall när den andra börjar tala, hur det är ord han inte vill höra. Han vill inte höra hur den andra mannen behandlar sig själv så. Att han inte anser att han har rätt att säga nej. Långsamt drog Uta in honom i en omfamning, försiktigt, och han höll honom löst nog, att om Jae ville backa kunde han göra det. Han ville ge den andra mannen någon form av tröst, och hoppades att han kunde göra det genom en omfamning. Uta ville bara ge honom närhet utan att förvänta sig något tillbaka.

"Jae..." sa Uta lågt till honom "Du har all rätt att säga nej, och du förtjänar det inte, tro aldrig det"
Uta förstod inte hur den andra kunde tro att han förtjänade något sådant. Han ville bara få honom att förstå att, han var värd så mycket mer. Att han hade all rätt att säga nej. Det var hans kropp, ingen hade rätt till den utan hans tillåtelse. Om Jae gick till dem frivilligt, var det inget Uta kunde göra något åt. Men Uta ville att den andra mannen skulle förstå att han var värd mer än så. Att det fanns andra lösningar där ute. Att det fanns andra saker som kunde hjälpa. Att Jae endast behövde inse det, och våga tro. Uta ville att Jae skulle uppskatta sig själv, och Uta ville skära halsen av de som rörde den andra mannen. Uta förstod inte varför han ville skydda den andra så. Kanske var det för att det låg så nära hans egna område, och att han ansåg att alla hade rätt att säga nej, till och med inom hans arbete. Och att höra att någon trodde att de inte hade rätt, kändes väldigt fel. Uta visste inte hur han skulle få Jae att förstå det, men han ville verkligen få honom att inse det.

Jae kollar på deras händer, finner värmen sakta stiga längs hand handled, upp över armen. In i hjärtats rot. Det dunkar hårt, hårdare för varje sekund som går. Varför är oklart, just nu spelar det ingen roll. Han vill bara ta tillvara på tiden han har med den andra ledaren, tiden Uta faktiskt vill vara med honom. Själv förstår han inte varför han pratar så pass mycket som han gör, han borde hålla det för sig själv. Hålla det borta, om ingen annan vet kanske hans förnuft inte heller behöver veta. Dock vill han av någon anledning prata med mannen bredvid sig, berätta, bara släppa ut allt. Även om det inte är något klokt val, inte alls. Uta kan använda det mot honom, även om det verkligen inte verkar som att han skulle göra det. När Uta sedan drar in honom i en omfamning, känner han ingen oro. Av någon anledning har han byggt något tillit till honom, hur eller när vet han inte. Kanske från första början, kanske för två dagar sedan. Det är väldigt oklart.

Han drar in den andres doft, sluter ögonen för att känna värmen stiga något ytterligare. Att den andre inte vill ha någonting från honom tillbaka, är någonting som aldrig brukar hända. Livvakterna har sina stunder, men det är aldrig någonting som liknar detta. Jae låter sin andra hand fly från jackfickan, och lägger sig vid den andres midja. Kramar försiktigt om jackan, för att se till att han inte försvinner.
"Du förstår inte," säger han med hes, låg röst. Han förtjänar inte den andres värme, men han finner det inte i sig att putta bort honom. "Det är det jag är bra till. Och jag är okej med det, verkligen." han kommer ihåg hur rädd han blivit när han var tio, äcklad, rädd för sig själv. Det hände fler gånger, fler gånger än han kunnat räkna. Tillslut blev det vardagligt, det blev som ett spel nästan. "Idag var det bara annorlunda, jag vet inte varför.." Någonting med den äldre ledaren måste det ha varit, kanske han gillar värmen för mycket, och när han inte får det av de andra så blir han rädd. Jae vet inte, och det verkar värdelöst att försöka finna ett svar.

Uta känner hur Jae's hand placeras runt hans midja och hur han kramar honom tillbaka. Uta log en aning lättat, glad över att Jae inte knuffat undan honom. Uta drog honom en aning närmare, kanske för att han ville trösta den andra mannen,men också för att Uta uppskattade närheten själv. Att känna den andra mannens doft, andetag och närhet gjorde att något kändes speciellt, bättre än annars.
"Nej jag förstår inte" sa Uta lågt, och skakade på huvudet. Han kunde aldrig förstå den andra mannens tankar rörande det här. Han ville förstå, men han kunde inte. När Jae sedan fortsatte tog Uta ett djupt andetag och kände sig åter kall. Han ville verkligen inte höra den andra prata om sig själv på det sättet.

Långsamt förde han sin hand till den andres kind, fick honom att möta hans blick. Uta såg in i den mörka ögonen, med ett litet leende på läpparna, samtidigt som han strök Jae över kinden.
"Du är bra till mer än det. Ser folk inte det bör de inte komma nära dig. Jag som är mestadels en främling kan se det. Och du bör se det själv. Förstå att du finns till för så mycket mer. Om de som kommer nära dig, endast vill förgripa sig på dig, så förtjänar de inte att vara nära dig, även om du anser att det är okej, Så är det inte okej." Uta kramade sedan åter om den yngre ledaren, samtidigt som han försiktigt strök honom över ryggen.
"Kanske är det din hjärna som försöker tala om det för dig att det inte är okej" sa Uta lågt.

Det är tyst en stund, Jae finner tystnaden återigen lugn. En lugnare känsla än den han har när det kommer till andra människor, men det vet han redan. Alla känslor som fyller Jae när det kommer till den andra ledaren är nya för honom. Främmande, läskiga och nya. Jae skulle finna de fascinerade om han läste om dem, hur någons känslor och tankar bara vänder på sig efter några möten med ett nytt ansikte. Nu är han dock rädd, nästan skräckslagen över det främmande. Han har alltid varit duktig på att läsa av folk, som öppna böcker. Uta däremot, han är helt annorlunda i Jaes ögon. När han sedan berättar att han inte förstår, gömmer Jae försiktigt ansiktet mot den andres jacka. Det är inte lätt att förstå, han själv förstår sig inte på tankarna. Han är en pryl, som alla som vill kan göra vad de vill med. Mesigt, kanske. Svagt, väldigt. Men så är det.

När den andra lägger sin hand mot Jaes kind, förs huvudet automatiskt upp en aning. Kollar in i de nu bekanta ögonen. Stunden påminner honom om deras kväll för två dagar sedan. Helt ärligt, även om han kanske inte vill medge det till sig själv, har han saknat Uta, på något sätt. Även om det bara varit en dag emellan mötena. Hans ord värmer, dock kan han inte se sig själv hålla med. Kanske saker och ting skulle ha varit annorlunda om det inte hänt när han var tio, kanske han aldrig skulle låta någon röra honom på det sättet. Vanan och tankarna sitter för hårt för att han ska kunna ändra på dem, det vet han.
"Jag ser dig inte som en främling längre," påpekar han i låg stämma, bestämmer sig för att inte påpeka det andra. Jae vet inte vad den andra mannen möjligtvis kan tycka om honom. Att han är svag, kanske. De stadiga ögonen får honom nästan att drunkna, så han tvingar bort blicken när de kramar om varandra igen. På ett eller ett annat sätt kanske det är hjärnan, men Jae tror inte det. Hans hjärna är full medveten om att han inte borde kämpa emot, att det är så saker och ting ska vara. "Jag tror inte det."

När den andra mannen gömmer sitt ansikte i hans jacka då han säger att han inte förstår, kramar Uta om honom igen. Han lägger försiktigt sitt huvud ovan på den andras. Åter igen känner han det mjuka håret emot sin hud.
"Jag kanske inte förstår. Men om du vill förklara, lyssnar jag och kan försöka förstå" sa Uta lågt. Han skulle förmodligen aldrig förstå den andre, åtminstone inte när det kom till det här. Men han var villig att försöka, för den andra mannens skull. Kanske skulle det hjälpa honom, om någon förstod. Eller kanske andra förstod och det bara var Uta som inte förstod. Uta hoppades av någon underlig anledning att så inte var fallet. Det var nästan så han för en sekund önskade att ingen anna förstod, men att han skulle göra det. Sen insåg han att han inte önskade det. Han önskade att det fanns någon som förstod den andre.

Åt Jae's andra ord skrattade Uta mjukt.
"It makes me happy to hear" sa han med ett litet leende. Kanske var de inte främlingar för varandra? Uta hade trotts allt delgivit mannen information, knappt någon annan visste. Men samtidigt så var det så mycket de inte visste om varandra. Uta visste inte hur han skulle benämna deras relation. De var inte fiender längre, och inte främlingar, andra hade kanske sagt vänner. Men Uta hade svårt att ta det ordet i sin mun, och det här kändes inte som någon annan vänskaps relation han haft innan. Uta gav upp att försöka sätta en stämpel på deras relation, utan bestämde sig istället för att bara njuta av den andra mannens sällskap. Uta känner den andra mannens armar runt sig, och Uta ler, samtidigt som snön faller ner.
"Då kanske det är ditt hjärta som försöker tala om något för dig" sa Uta lågt, innan han rullade ögonen åt sig själv. Det måste ha varit en av de löjligaste sakerna han någonsin sagt.
"Glöm det" sa Uta lågt, strax efter, ihop om att den andra inte skulle anse det löjligt och skratta åt honom.