Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas stod kvar på samma plats. Att springa efter Cleopatra skulle förmodligen bara göra henne mer upprörd. Istället betraktade han henne nu på avstånd.
"Kanske det är Ni som inte ger mig chansen att tala, ers höghet..", sa han efter henne. "...och för övrigt borde du vara mer försiktig när du rider framöver. Du vill väl inte att någonting händer ert barn? Det kan trots allt vara er nästa kung som växer där inne". Leonidas såg på hur hon drog handen över hästen och hur det såg ut att lugnade henne.

Octavia nickade instämmande då Philip påstod att hon skulle komma överens med drottningen.
"Jag har inga barn själv, men mina väninnor har. Så jag kanske kan ge henne ett tips eller två.", svarade hon och trots att rundturen gick ut på att se sig omkring i palatset så var hennes blick ständigt fixerad på konungen. "..och jag kommer gärna till Er fest". Octavia fnittrade till igen. "Någonting säger mig att de passar mig bättre än dem som Leonidas far arrangerar".

Cleo kunde knappt hålla sig längre utan vände sig mot honom med en ilsken blick.
”Eller så är det en oäkting.” Sade hon kallt och gick fram till honom. ”För så som jag minns det så var jag med dig ett flertal gånger men det kvittar för dig va? För du har hittat någon billig hetär för att ersätta mig.” Utbrast hon och örfilade honom. Hon vände honom sedan ryggen igen och gick till hästen, ville inte gråta framför honom.

Philip nickade lite och la sin hand på hennes rygg för att hålla henne på rätt spår och för att han gillade den konstanta uppmärksamheten.
”Jag tror inte det är svårt att överträffa hans fester.” Skrattade han lågt och smekte hennes rygg lite försiktigt.

Leonidas var inte alls beredd på Cleos agerande, och inte minst på örfilen. Den tog rejält och han tvingas ta ett steg tillbaka för att hålla balansen. Leo tittade långsamt tillbaka mot flickan och skakade lätt på huvudet. Kunde barnet vara hans?
"Nej. För det skulle–". Leonidas tystnade då han insåg att Cleo hade rätt. Barnet inom henne kunde verkligen tillhöra honom. "Cleo, jag..." Det hände inte ofta. Men nu fann han inga ord. Vad skulle han säga? Börja förklara att han var beredd att ta ansvar ifall det var hans? Hur skulle det hjälpa i den här situationen? Leonidas började sakta gå närmare Cleopatra igen. Örfilen sved fortfarande och började nu lämna ett märke efter sig.
"Du är Philips – min brors – hustru..", sa han till slut och gick enda fram, men lät återigen bli att röra vid henne. "... och jag hoppades att Octavia kunde få mina känslor att svalna". Leonidas tog ett djupt antegag innan han fortsatte. "Men jag inser nu att det inte är möjligt. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig".

Octavia verkade inte ha någonting emot att konungen försiktigt började smeka hennes ryggtavla.
"Era höghet, jag förstår nu varför Leonidas talar så gott om er. Jag kan se en stor kung vid min sida". Givetvis var det rent smicker. Hon hade helt enkelt lagt märke till hur Philip verkade gilla hennes uppmärksamhet.

”Säg till Philip att jag är rädd över allt som kommer med att vara en mor och att han inte har något att oroa sig för.” Sade hon hest och svor tyst då hon började gråta. Hon lyssnade knappt på hans ord, det spelade inte någon roll alls hur han vred och vände på det. Hon skulle förlora sitt egna och barnets liv ifall Philip fick veta att hon varit med Leonidas. Hon lugnade sig lite efter att fått ut allt och svalde hårt. ”Jag saknade dig, Leonidas...” sade hon hest.

”Jag kan se dig vid min, men det hade varit orättvist att ta dig från min broder.” Sade Philip och kollade på henne. Han log svagt mot henne och lät sin hand åka ner till hennes midja istället där den istället fick vila.

När Leonidas hörde hur rösten till slut sprack för Cleo så kunde han inte längre hålla sig undan. Han tog det sista steget som behövdes för att hamna alldeles bakom och la sedan armarna omkring henne.
"Jag kan inte vara utan dig..", sa han tyst och drog henne ännu närmare sig själv. Han visste vad det kunde innebära ifall visade sig vara en "oäkting" och ifall Philip fick reda på det. Både för barnet och för Cleo. Deras relation till varandra kunde även förstöra det starka bandet som fanns mellan rikena. Men trots det kunde inte Leonidas hålla sig borta. Särskilt inte nu.

"Ni är alltför vänlig. Du och Leonidas har en unik vänskap", sa Octavia och när Philips hand fördes ner till midjan så la hon även sina andra hand mot konungen arm. Någonting i blicken avslöjade att hon inte var helt emot vad han just sagt.

Cleo sa inte emot utan smälte nästan direkt i hans famn. Hon vände sig om så att hon hade ansiktet i hans bröstkorg. Hon började storgråta, var inte alls redo för känslorna som tog över helt.
”Varför kunde du inte kommit hit innan jag gifte mig?” Snyftade hon och smekte hans nacke. Hon skakade lite på huvudet och drog frustrerat händerna över ansiktet. ”Philip kommer döda mig och barnet, jag vet inte hur jag ska vara runt honom. Snälla hjälp mig.” Snyftade hon.

Philip tänkte inte alls på att han skulle såra Cleos känslor utan allt var egentligen att han behövde uppmärksamhet och att han hade lagt ihop två och två och då kommit fram till att Leonidas hade känslor för hans hustru, något som Philip misstyckte otroligt mycket. Han drog därför flickan intill sig och kysste henne.

Efter att Cleo vänt sig om la Leonidas åter armarna om henne. Det var svårt att se henne gråta – och allt han ville var ta smärtan ifrån henne. "Jag lämnar dig inte igen. Inte förrän jag vet att du är säker", viskade han. Så länge som det fanns risk att Cleopatra kom till skada så kunde han omöjligt lämna riket. "Jag ska skydda dig". Med en lugn och öm rörelse tog Leonidas hennes ansikte mellan sina händer, lutade sig sakta fram och lät sin mun röra vid hennes läppar.

Octavia gjorde inget som helst motstånd när konungen drog henne till sig. Istället slöt hon ögonen och placerade sin nätta hand mot Philips nacke, för att på så sätt kunna sjunka djupare in i kyssen. Hon kunde fortfarande känna hans hand om sin midja. Den var varm – men bestämd.

Cleo ville så gärna tro honom, tro att han skulle ordna upp allt men hon vågade inte få upp sitt jobb bara för att bli besviken. Hon sa inget utan lät sig tröstas av hans kärlek till henne och hans varma omfamning. Hon tappade nästan andan när han la sina händer på hennes ansikte, visste mycket väl vad som skulle hända och trots att hon hade längtat till att få kyssa honom igen så kunde hon inte låta bli att vrida bort huvudet.
"Inte här, det är så öppet. Tänk om någon ser oss." viskade hon och tittade på honom med stora ögon. "Kan vi inte bara fly härifrån?" tänkte hon högt, det var i stort sett en krigsförklaring från Leonidas sida men hon ville iväg. Hon skulle aldrig älska Philip som hon älskade Leonidas.

Philip log nöjt och drog med sig Octavia till sitt sovrum, eftersom Cleo numera hade sitt egna rum så tänkte han inte mycket på sin fru eller skulden. Han satte sig själv först, vilket var olikt honom, men han behövde det.
"Leonidas då?" frågade han och kollade på flickan, av det han uppfattat så verkade de vara rätt så seriösa.

Leonidas tog motvilligt bort sina händer från Cleos ansikte efter att hon vridit bort huvudet. Han visste att hon hade rätt. Någon skulle lätt kunna rida förbi och se dem.
"Jag vill inget hellre än att fly iväg med dig", sa han och la en hand mot Cleos mage. "Det spelar ingen roll vem som är den riktiga far. Jag skulle behandla barnet som mitt eget". Leonidas tog ett djupt andetag innan han fortsatte. "men.. det skulle förstöra allt som min far byggt upp och bandet mellan våra riken skulle brytas.. för evigt". Enda sedan barnsben har han kämpat för sin strikta fars godkännande, och att rymma iväg med Cleo skulle ta allt ifrån honom. Tronen, hedern, familjen, vännerna. Men åt andra sidan skulle han få flickan som han älskade mer än någon annat.

Octavia fick koungen att sätta sig på sängkanten för att sedan sätta sig själv ovanpå hans knä.
"Han lämnade mig där ute utan att blinka. ", svarade hon med ett litet leende på läpparna och drog sedan långsamt en hand över mannens kind. Även Octavia visste att Philip hade rätt – för Leonidas var hon en kopia av drottningen.

"Hade Philip kunnat se förbi allt och älskat barnet? Visst om jag dör... Men tror du han hade tagit mitt barns liv?" frågade hon och försökte att inte börja gråta igen av tanken. Hon tog försiktigt hans händer och kramade hårt om dem. "Jag behöver dig i mitt liv." sade hon tyst och kollade upp på honom med stora ögon. "Gillar du henne?" frågade hon sedan osäkert.

"Väldigt dumt av honom." instämde Philip och kysste hennes hals medan han snabbt drog av hennes klänning. Han la sig ner och drog ner henne med sig utan att sluta kyssa det han kom åt.