Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin har sin blick helt fäst på den lilla hunden i sitt knä, tills det att den äldre kallar honom för 'Jimine'. I och för sig är det ju inte så konstigt eftersom han brukar göra det men det känns så annorlunda efter omständigheterna. Hans hand fortsätter att röra vid hunden och han sväljer hårt innan han ser ner på den lilla hunden igen.
"Jag antar det", mumlar den yngre, suckar ljudlöst med handen i den lilla hundens päls.

Yoongi tittar upp på den yngre som inte verkar vilja säga särskilt mycket. Han suckar djupt innan han sätter sig upp från sängen, för att sedan skjuta upp sig på golvet. Irritationen kommer bara slå honom i ansiktet ännu mer om han försöker få Jimin att prata ännu mer, så istället sätter han sig vid sitt skrivbord.
Yoongi drar fram sitt block och en penna medan han försöker komma på något bra låttext, eftersom att han har stor lust att bara göra en till, även om han har fullt upp med att fixa musiken till de andra.

"Hej vovven", säger den yngre till hunden som har börjat lugna sig igen, innan han ser upp på den äldre som har suttit sig vid skrivbordet och har en penna i handen. Den blonda skulle vilja fråga vad han gör, men han vet inte hur han ska fråga det då han inte vill att det ska bli awkward mellan dem. Mer awkward än vad det redan är, det vill säga. Sextonåringen vänder sin blick till hunden igen, som ser upp på honom själv med sina stora, svarta ögon. "Du är väldigt söt", skrattar han lågt och kliar den bakom huvudet.

Yoongi börjar skrynkla ihop pappret och slänger det i papperskorgen under skrivbordet, han har verkligen ingen aning om vad han ska skriva om. Han hör hur den yngre börjar prata med den lilla hunden medan han bläddrar fram till ett nytt blad i blocket.
"Är ni två hungriga?" hör han sin pappa säga vid dörröppningen. "Maten är klar nu, så kom och ät med oss." Den mörkhåriga killen tvingar sig upp från stolen och nickar enkelt.
"Visst visst." svarar han, och väntar inte på Jimin utan går direkt ut mot matbordet vid vardagsrummet.

Den yngre fortsätter att klappa hunden tills han hör någon fråga om de är hungriga. Den yngre ser upp, och Yoongis pappa i dörröppningen. Den mörkhåriga killen som satt vid sitt skrivbord reser sig upp och följer efter sin pappa.
"Hejdå, jag kommer tillbaka snart", säger den blonda lågt och klappar hunden en sista gång innan han lyfter bort den från sitt knä, till den äldres säng. Sextonåringen skyndar sig ut i köket och sätter sig på den sista platsen som finns kvar och är dukad, den som tvunget behövde vara bredvid Yoongi.

En middag, men den perfekt familj... det är det Yoongis pappa letar efter, eller hur? Medan hans son fortfarande är sjuk, och i hemlighet kär i den blonda killen framför honom. En väldigt, väldigt perfekt familj. Konversationerna flyter på hyfsat bra, det är mest Yoongis far och Jimins mor som pratar mest ut av tiden. Ibland får Yoongi frågor ställda till honom, som han svarar kort på, ibland får Jimin frågor ställda till honom. Det är enda gångerna den mörkhåriga faktiskt lyssnar på vad de runt om honom pratar om. Irritationen bygger upp sig varje gång han ser hur föräldrarna tittar på varandra. Varje gång de skrattar, varje gång deras händer snuddar varandra. Yoongi och Jimin är hyfsat vuxna, de förstår väl för fan att deras föräldrar rört varandra mer än varandras händer, så varför i helvete försöker de hålla sig från att nudda varandra i deras sällskap? Visst kanske de inte vill reta upp barnen på andra sidan bordet, men artonåringen tycker att det är extremt löjligt.
Men, irritationen når sin högsta punkt när Jimins mamma tar upp en stuga i samtalet. En stuga Min familjen haft sen länge, som bara familjen vistats i.
Förrän nu.
Yoongi blänger hårt på kvinnan framför sig och han vet att hans pappa granskar honom i ögonvrån. Men den mörkhåriga killen håller upp sitt utbrott, visst blir hans vanligt lugna händer till nävar, och han lutar sig tillbaka i stolen. Men det kommer hända så mycket mer den här kvällen, och det vet han.

Jimin sitter bara nervöst och äter maten som den mörkhårigas pappa har gjort. Han svarar lätt på frågor som ställs till honom, inte lika korta svar som Yoongi men ändå inte med så mycket mer information. Han blir på något sätt obekväm av att de två vuxna är så lyckliga med varandra, han vill också vara så lycklig med någon. Han har varit så lycklig med någon. Typ som när de vuxnas händer nuddas och de sedan flyttar bort dem, det har hänt Jimin också. Med killen som nu sitter bredvid honom. Flera gånger under veckan hade det hänt, och nu måste han se på när sin egna mamma får samma känsla som han själv har fått. Sextonåringen är glad för hennes skull men han önskar att han själv inte behövde känna så som han gör.
Den blondas mamma nämner en stuga, som hon och Mr. Min tydligen har varit i, och Jimin både ser och känner hur den andra killen bredvid honom blänger på föräldrarna. Sextonåringen biter i sin läpp, det verkar ju vara något med den stugan som är viktigt för den äldre eleven men han kan inte riktigt försöka hjälpa honom. Inte nu iallafall. Inte runt deras föräldrar. Den yngre sitter stelt upp medan Yoongi lutar sig tillbaka i stolen, hans hand snuddar Jimins vilket bara får den yngre att vilja hålla om dem. Han får nog vänta tills efter maten men han måste fråga varför den äldre reagerar såhär.

Yoongis tankar flyter runt i skallen på honom, han kan inte fokusera på det som händer framför ögonen på honom. Han vill bara slå sin pappa hårt i ansiktet för att han lät en främling in i stugan som bara deras familj varit i, tillsammans. Som hans pappa sagt att han sålt. Vilken jävla lögn. Den mörkhåriga håller sig inte, utan låter sitt ansikte grimasera mot de vuxna framför honom, vilket hans pappa mycket väl märker.
"Vad är det, Yoongi?" frågar han, alldeles för trött för sin sons dåliga uppförande. Yoongi bestämmer sig för att inte svara på det, eftersom att hans röst antagligen bara kommer att gå sönder. Han måste ta något lugnande, och det är snabbt... värmen han förut kunnat få av Jimin är nu omöjlig att nå, så han bestämmer sig för att ställa sig upp från stolen.
"Tack för maten," mumlar han enkelt innan han börjar röra sig mot sitt rum, men hör snabba steg bakom sig. Längre ut i hallen känner artonåringen ett hårt tag om sin arm, vilket får honom att stanna upp mitt i steget.
"Yoongi, jag vet att det kommer som en chock för dig, men kan vi prata om det senare?" frågar hans far med en förvånansvärt lugn röst, men Yoongi kan fortfarande urskilja irritationen i rösten, vilket får honom att rycka bort armen från sin fars grepp. "Har du tagit din medicin idag?" han säger det inte särskilt högt, då han inte direkt vet om hur han ska berätta om Yoongis tillstånd för de nya familjemedlemmarna. Men hans röst är fortfarande hård, arg. Vilket gör Yoongi arg.
"Allting har inte med den jävla medicinen att göra, okej?" säger han och drar en hand frustrerat genom sitt svarta hår. Yoongi däremot bryr sig inte ett jävlaste skit om vad kvinnan inne i vardagsrummet hör, men Jimin däremot. Han vet även att han har fel. Han skulle aldrig reagera så här om han bara tagit sina piller och låtit sig själv bli lugn. Men nu är det försent. "Och om du kan ljuga för mig om stugan, så kan du lika gärna ljuga för dem."
Med det går han in i sitt rum, utan att riktigt bry sig om att han just förstört middagen hans glada far fixat.

Den yngre ser på Yoongi, och förstår att det måste ha hänt något allvarligt för så som den äldre beter sig just nu har han aldrig gjort under den senaste veckan. Iallafall inte när Jimin har varit med honom. Så när den äldre reser sig upp från bordet och går iväg håller den yngre nästan på att själv resa sig upp och gå efter honom, men den mörkhårigas pappa hinner före. Den blonda biter i sin läpp ... Han vill prata med Yoongi om det, även om han som vanligt kanske inte borde få lov att veta om allting som händer hos den äldre. Och just därför reser han sig upp, mumlar något till sin mamma om att han tackar för maten när han träffar Mr. Min när han går tillbaka och ställer sig sedan för att kunna prata med Yoongi efter den äldres pappa har det.
"Har du tagit din medicin idag?" Han hör den äldre mannens röst, och lyssnar sedan på svaret från den yngre. Något om stugan, och sen att han lika gärna kan ljuga för Jimin och hans mamma. Om vad, dock? Jimin har sett den äldre ta mediciner en gång, för migrän sa han. Förra veckan. Är det dem han menar? Fick den äldre migrän nu eller varför ska han ta medicinen?
Den äldre mannen kommer ut ensam igen och Jimin hör hur en dörr smälls till, och antar att Yoongi har stängt in sig någonstans. Den blonda killen bugar formellt för Mr. Min, "Tack för maten." Han väntar inte på svar, utan fortsätter bara att gå mot den mörkhåriga elevens rum men väl utanför velar han ändå. Tänk om den äldre inte vill att Jimin ska vara där, det har ju ändå varit ganska stelt mellan dem ikväll. Men samtidigt vill den yngre se till så att han är okej ... Det är bara en simpel fråga. Han tar ett djupt andetag innan han försiktigt öppnar dörren och går in i rummet, stänger bakom sig och vänder sig sedan om igen för att kunna se på den äldre eleven medan han pratar.
"Är du okej?" Frågan kommer ut nervöst, som vanligt, men han stammar iallafall inte. Och det var heller inte så lågt. Det är någonting med Yoongi som gör att Jimin kan prata såhär, även om det blev stelt för dem i början. Och det är fortfarande stelt, den blonda är nästan rädd för den här nya sidan av Yoongi som han fick se idag men han känner sig ändå trygg med honom. Så därför vill han att de äldre ska känna sig trygg med honom, och förhoppningsvis inte bli arg på honom för att han gick in hit utan att riktigt fråga eller vänta på svar efter att han hade knackat.

"Knackar du seriöst aldrig?" frågar Yoongi, men en visst irritation i sin röst. Han rotar i en liten låda vid skrivbordet innan han tar fram vattenflaska som står på byrån, för att svälja dem en efter en. En djup suck åker ur den äldres mun medan han kliar sig bakom nacken. Utan att säga något till den blonda killen som står i dörröppningen lägger han sig ner på den mjuka sängen, medan han försöker att lugna ner sig. Djupa andetag, in ut, in ut. Det är inte förrän en liten stunds tystnad som den mörkhåriga ser upp på Jimin framför sig. "Förlåt.. jag mår okej." visst mår han inte perfekt, men han har mått sämre så det är lugnt. Han hade bara förlorat kontrollen som många gånger innan, förhoppningsvis kommer hans pappa förlåta honom. Och Jimin.