Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Vi gick samma väg tillbaks som vi gått när allt varit bra. Inga förräderier, ingen...död.
En hamn syntes längre bort. Det låg flera båtar vid kajen. Vi skulle hitta någon som gick att åka med. Och jag brydde mig inte om hur.
''Emma'' började jag och tittade på min vän. ''Vi kan hämta hen. I underjorden.''
Min röst lät tonlös och svag. Nästan sprucken. Emma tittade på mig med sorg i ögonen.
''Döden gör inga undantag''
''Vi måste. Ally...Och Nico...det går inte'' jag skakade hysteriskt på huvudet. Min vän blinkade bort några tårar och drog ett ostabilt andetag. ''Vi gör allt vi kan, okej?''
Jag nickade trött. Vi hade kommit till hamnen och vi behövde tränga oss bland allt folk för att komma fram.
jag pekade på en båt jag siktat in mig på. Det var bara en lite fiskarbåt. Den hade iallafall motor och det var jag glad för. Jag hade inte så mycket krafter att gå på.
Vi klev ner i träbåten. Med tankekraft lossade jag av och båten åkte iväg.

"Du är vän med Tartaros, till och med din pappa är rädd för honom. Du är utom tvekan det galnaste halvblodet." Karon kollade på mig som om jag skulle explodera.
"Det..." Började jag men avbröts.
"Du är utom tvekan det konstigaste och dumma..." Karon började irritera mig.
"KALLA MIG INTE DUM DIN IDIOT!" Skrek jag.
"Förlåt men jag ska ta dig till Lord Hades." Sade Karon och vi tog båten till Hades rike. "Lycka till!"
"Tank you." Sade jag på Svengelska och började gå resten till Hades palats.
"Tjena mors pappa." Hälsade jag.

Under båtresan fick jag chansen att slappna av och rikta allt hat mot en punkt. Explosionen, jag undrade vad som orsakade den.
" Vad tror du orsakade explosionen?" frågade jag medans båten körde vidare. Will såg på mig
" Jag vet inte riktigt Em, kanske så var slottet typ förankrat i Kronos så när han dog. Så dog slottet också," sa hon tankfullt och rynkade på pannan. Jag såg förvånat på henne.
" Det var en smart teori för att komma från ett Poseidon barn," sa jag lite retsamt och kände hur jag blev dyngsur.
" Inte schysst!" sa jag medans jag försökte torka mig.
" Förlåt," sa Will men det lät inte som hon menade det. Jag visste ju att Will var smart, men det var ändå kul att retas lite. En del av mig skämdes. Skämdes för att vi satt i en båt och småretades medans Ally befann sig i underjorden. Hon hade det säkert jättekul, men ändå det kändes ändå inte rätt.

jag fick dåligt samvete för att jag log. För att jag över överhuvudtaget skämtade. Jag ville inte.
Ally var död och jag ville storgråta. Men hen hade sagt år mig att inte göra det.
''Du Percy ger mig dåligt rykte'' mumlade jag. Igentligen var det motsatsen. Han gav mig ett bra rykte vilket jag jobbigt.
''Tycker det är motsatsen jag.'' svarade Emma och satte ord på mina tankar.
jag hade glömt starta motorn men båten gled ändå fram på den lugna vattenytan.
Det förvånade mig; jag gjorde inget. Var det Poseidon som spökade eller något?
jag ville helst inte tro det och drog igång motorn. Båten körde snabbare nu.
''Vad säger vi? Till Nico...'' Gudarna! Nu när Emma påminnde mig kom jag på att jag inte tänkt på det. Men det kändes mer än rätt att Hades son fick mörda mig om han ville. Men bördan han behövde gå igenom förtjänade han inte.
''Sanningen'' sa jag och ännu en gång var min röst tonlös.

"Hej Ally... men vänta vad gör du här?" frågade pappa förvånat.
"Men hallå ska inte du veta när någon dör eller?" frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"Du är inte död." sade pappa och kollade på mig som om jag sagt "Hej pappa jag ska dö."
"Men Karon sa att jag var död och jag var ju i Kronos palats men den explodera och jag svimma eller dog och hamnade där alla spöken kommer till." sade jag förvånat. "Så jag måste vara död."
"Du dog inte du skuggreste dig utan att veta om det och du tänkte säkert på döden så du hamnade där." sade pappa.
"Okeeeej då kan jag väl sticka till camp." sade jag.
"Ja, men en fråga. Du och Zeus var i Tartaros och han sa:
"Ditt barn är galen hen är vän med Tartaros och kallar honom Tarty."
Är det sant?" frågade pappa och flinade lite.
"Ja han är ju awesome så varför inte?" sade jag och flinade till min pappa.
"Du är verkligen mitt barn." sade pappa och jag skuggreste mig till Camp.
Jag skulle överaska alla i camp så jag skuggreste till Hades stuga där som tur ingen var.

Jag kände hur farten saktade ner och jag gjorde mig redo att kliva av båten.
" Så, nu är vi framme," sa Will och hoppade enkelt ut ur båten. Vi gick bort till valvet/porten och jag tyckte att det var skönt att få sträcka på benen. Vi gick bort till paviljongen där alla andra var. De vände sig om när de såg oss och log brett.
" Bra jobbat!" hörde jag några ropa.
" Ehm Will," det var Percy som dykt upp bakom oss " Reyna berättade allt och du ingen klandrar dig. Ledsen för att jag var en sån idiot förut " han såg lite skamsen ut. Will såg på honom och såg lite ledsen ut.
" Det är jag som borde säga förlåt Percy," sa hon och jag bestämde mig för att låta dem vara i fred. Jag gick med tunga steg bort till Keiron och viskade en sak i hans öra. Han spärrade upp ögonen och såg på mig som för att säga " är det sant?" Jag bara nicka.
" Jag vet att alla är glada osv," sa han men avbröts av Nico
" Nej, jag är inte glad, var är Ally?" Keiron verkade svettas lite trots att han var en kentaur.
" Eh jag skulle precis komma dit. Det är så att när Kronos dog så råkade liksom Ally ryka med på kuppen," alla stirrade chockat på Keiron. Han brukade inte formulera sig så.
" Hon är död?" sa Nico tonlöst och jag såg sorgset på honom.
" Ja hon är död," sa jag, men då sa en röst bakom mig.
" Herregud varför är ni så ledsna? Har någon dött?"

Den rösten tog man inte miste om. Ingen stans.
Skrämt vände jag mig om och möttes av de där mörgkråa ögonen och det busiga leendet som lekte på hens läppar.
Ally.
Utan att yttra ett ord om något anföll jag och Emma henne med sån fart.
''DIN IDIOT BLACK!'' Vrålade jag snyftande. Det var inte meningen men jag lät tårarna flöda.
''DU DOG!'' fortsatte Emma galet. ''VI TRODDE DU VAR DÖD!''
Ett galet skratt kom från personen som antagligen återuppstot. ''Nej jag skuggreste av någon konstig anledning! Jag dog inte!''
Nu var jag arg på riktigt. ''Ally du skrämde ihjäl mig. Ärligt.''

(Ljusgråa Will )

"Nej jag skrämde er inte Karon skrämde er." sade jag oskyldigt.
"Hur skulle Karon skrämma oss och inte du?" frågade Wilma och snyftade lite.
"Han sa att jag var död vilket fick er att tro at5t jag var och och ni ska vara glada att jag gick till pappa för han förklarade allt men ni skulle sätt Karons min när jag sa att jag var komnpis med Tarty och han ba "du är det galnaste halvblodet" vilket gjorde mig verkligen stolt för jag är ju galen men nu borde jag sluta prata för det är välldigt irriterande miner jag ser på mångas ansikten men förstår mig inte på varför de har det.... ALLY SLUTA PRATA OCH SLUTA BABBLA!" skrek jag det sista.
Många kollade opå mig som om jag var galen men innan jag hann säga något kramade Nico mig så hårt att jag ästan började kvävas.
"Du kväver mig, om du inte vill att jag ska dö nälla kväv mig inte." sade jag och blev blå i ansiktet men kramade Nico tillbaka.

Jag var skitsur på Ally, hon fick oss att oroa sig över henne. Jag smet bort från Ally och Wilma, sedan gick jag bort till Julia.
" Hej, vi klarade det," sa jag och hon log ett ansträngt leende.
" Ja, det gjorde ni," sa en röst bakom oss.
" Annabeth!" skrek jag och kramade henne. Hårt
" Emma, du kväver mig," sa hon och såg på Julia " hej Jo"
" Hej Emma, hej... mamma," sa Julia, Annabeth rodnade
" Snälla kalla mig Annabeth," sa hon och gav Julia en kram. Det var så mycket kärlek mellan dem, sen kom jag på vad vi hade kvar att göra.
" Annabeth, vi måste få tillbaka Julia till sin tid," sa jag

Jag bestämde mig för att lämna Hadesbarnen ifred även om jag hade velat skälla ut ett av dem ordentligt för att ha fått mig att bli livrädd.
Istället gick jag till min bror som satt vid en bänk med händerna över huvudet.
"Visste du att Kronos fangirlar My little ponny?" Undrade jag och ett roat skratt kom från sjögräshjärna. Nummer ett
"Så klart jag gör. Alla blodtörstiga titaner gör det. Will kan du berätta vad som hänt...?"
Jag tvekade men började sedan berätta allt vi gått igenom. Hur vi träffat Bob ich tagit oss in i slottet.
Allt sa jag med sånna detaljer att det kändes som om jag var där nu.
Eller som om det skulle vara en genomtänkt skriven äventyrsroman skriven av Ems pappa.
När jag var klar var Percy helt stum.