[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke nickade lite tillbaks och gick med de två uppför trappen och ut på däcket. Han såg soldaterna komma emot dem, och dolde ett leende samtidigt som han gick lite före Eira och Joar för att möta soldaterna. Samtidigt så tog han fram två dolkar, det såg ut som om han tog dem ifrån sitt bälte men i själva verket tog han dem ur tomma luften. Han fick erkänna att han verkligen saknat detta livet. Ärligt talat så trivdes han inte för fem öre med ett lugnt liv som det han levt det sista, utan han ville ut och "leva" så att säga - slåss, leva farligt och vara ute och se världen. Då och då gjorde han små "äventyr", som Oden brukade kalla dem, då han såsom nu gav sig iväg och oftast brukade det sluta med att han också avslöjade sig. Visst, han hade levt undercover ett tag, men det var inget han trivdes med. Vad var meningen med att vara en gud om folk inte visste om det? Nej, han trivdes allt med att avslöja sig då och då. Det var också alltid roligt att se folks reaktion, då han inte direkt var särskilt populär.

"Vad ska vi göra nu?" frågar Joar och ser år soldaterna och Loke.
"De lär få reda på vem han är." flinar Eira och ser till att få alla slavar ur vägen och ner för landgången för att klara sig själv. Soldater hindrade dem men även om slavarna var obeväpnade var de fulla av vrede och styrka och snart hade var och en av dem flytt. Soldaterna hade annat att fokusera på nämligen Loke. Hade Joar varit sitt vanliga jag hade Eira mer än gärna deltagit och Joar med. Men nu ville hon inget annat än att få honom i säkerhet till rummet där troligen Tor fortfarande som ruset av sig.
"Kom här." viskar Eira och drar Joar med sig, hon visste att Loke skulle klara det och att han njöt av det. Så de försvann från skeppet och tog sig snabbt till värdshuset, Eira fortfarande blodig och Joar i trasor. Men ingen hindrade dem och snart var de på rummet.

Loke märkte hur flera av soldaterna flinade lite över att han själv gav sig på dem. Men han gav sig genast på dem då de kom närmare. Soldaterna var en lätt match, de bjöd inte på särskilt mycket motstånd. Men, han slogs inte särskilt ärligt heller utan använde sig en hel del av magi nu. Det märktes att soldaterna hade börjat fatta lite nu vem han var, främst ifrån deras ansiktsuttryck. Den siste mannen stirrade på honom och försökte faktiskt fly sen, och han lät honom. Visserligen skulle väl hela staden veta om det senast i slutet på dagen, men han trodde nog att de kunde få lättare att resa utav det - det var nog inte särdeles många som skulle våga protestera, särskilt inte om de också fattade vem hans bror var.

Tor vaknade ur sitt rus då Joar och Eira störtade in i rummet. Han såg drucket på dem, från den ena till den andra. Från den blodiga Eira till den trasiga Joar och såg deras likhet. Han trodde ett tag att han såg dubblett innan han insåg vem det var.
"Så du fann di broder?" sa han då Eira sickade in Joar i badrummet för att bli ren och torkade av sig det värsta av blodet innan hon gick ner för att beställa upp mat till Joar.
Hon var fortfarande upp i varv efter allt som hänt. Hon hade dödat sin man, de hade funnit Joar och, ja var allt över nu? Skulle det vara slut på äventyr med gudar? Skulle de återvända, ja till vart? Till byn där de var födda kunde de inte återvända, de hade inget kvar där och Eira var inte säker att hon ville återgå till att vara Eira och inte Eivin.

Loke var snart på väg tillbaks till värdshuset. Han gissade att han inte såg så trevlig ut nu, han var antagligen lite blodig och så efter sammandrabbningen. Men han var nöjd, och kom snart fram till värdshuset igen. Han märkte hur vissa redan kastade lite blickar på honom, och undrade om ryktet redan hade spridits. Sådant brukade alltid spridas snabbt, hade han märkt.

Eira fick precis sin bricka då Loke kom in och allas blickar vände sig mot honom. Ryktet hade gått före honom särskilt nu då han visa sitt hela jag. Det var något med hela hans utstrålning.
"Så du klarade dig." hälsade Eira och nickade åt honom samtidigt som hon gick upp till rummet med brickan och visade att han skulle följa efter. Plötsligt kände hon sig nervös inför honom som nu när han visat sitt fulla jag. Annars var det ganska lätt att glömma vem han var.
Hon kom upp och ställde brickan framför Joar som nu var ren och hade fått nya kläder på sig. Eira gick in och tvättade av sig och kom sedan åter till rummet och såg på dem alla.

Loke märkte direkt hur allas blickar var på honom, och han var väl inte särskilt förvånad av att ryktet redan nått så långt - sådant spred sig ofta snabbt. Han såg runt snabbt bara utan ett ord och såg sedan på Eira.
"Du med", svarade han henne och gick sedan efter henne upp till rummet där han såg runt lite.
"Du lyckades missa allt det roliga", sade han sedan till sin bror.

Det hade gått två år sedan allt hade hänt, sedan hon återförenats med sin älskade bror och umgåtts med gudar. Ibland kunde det nästan kännas som en dröm fast det inte var det. Hon och Joar själv var bevis på detta.
De bodde i utkanten av en liten by i en gård de ägde tillsammans. I byn sågs de som bröder och ingen visste vad hon egentligen var. De hade det väldigt bra. Gården var liten med en smedja som Eira övertagit av mannen som bott där. Hon och Joar levde ett gott liv, de fick in mycket på smedjan och hade en varsin häst, hönor och en ko. Vad de annars behövde kunde de köpa.
Men tack vare att det gick så bra, de var främlingar och dessutom främlingar som byns unga kvinnor trånade efter var de inte omtyckta av alla.

Under de två åren som gått så hade Loke ganska snabbt återgått till det gamla vanliga så att säga. Efter alla händelser så hade han och Tor återgått till att bo i Asgård igen och återförenats med sina fruar. Han trivdes ärligt talat ganska bra, det hände alltid något i Asgård och han var väl inte helt oskyldig till en hel del utav dramatiken. Men han hade alldeles för lätt att bli uttråkad, och ville helst att det skulle hända något hela tiden. Han hade börjat bli något orolig för Eira och Joar igen då han för någon dag sedan hade haft en dröm om att Eira ropat på honom, och som gud var drömmarna oftast inte bara drömmar utan ofta förutsägelser och profetior.

Eira och Joar var hemma efter en kväll i värdshuset, en ovanlig kväll. Oftast brukade deras besök där sluta i bråk och slagsmål. De startade inte slagsmålen utan andra fulla män som inte gillade dem, de var som sagt mycket opopulära i byn och diverse mordförsök skedde då och då. En gång föll exempelvis ett stort träd framför deras fötter som de kom undan med en hårsmån. Mycket hade som sagt skett, men de försökte leva som vanligt ändå. Då de var samman kunde ingen rå på dem.
Men denna kväll var det som sagt annorlunda men Eira kunde inte sätta fingret på vad det var. Men vägen hem kändes otroligt lång och krokig och de nästan stupade i säng. De båda var ganska så tåliga så alkoholen kunde det inte vara.
"Joar." mumlade Eira och tog hans hand men kände genast att drogen eller vad det var påverkat henne.

Det de inte märkt var att män följde efter dem, när kusten var klar satte de helt enkelt eld på huset. De vågade inte gå nära dem då de var rädda för trolldom, de var rädda för Eira och Joar.
Eira kände värmen, hörde lågorna men kunde inte göra något. Hon höll hårt tag i Joars hand och skrek desperat efter Loke. Sedan omslöt elden dem, smärtan kom och allt blev svart.