Skriva av sig-tråden

Jag har ett litet (stort) problem. Jag har en kompis, som jag har varit kompis med ända sen jag gick på dagis (jag ska börja åttan nu). Hon bor i Stockholm och jag bor typ nio timmar där ifrån. Jag flyttade hit när jag skulle börja femman, och sen dess har jag och hon lixom glidit ifrån varandra. Jag tycker det är jätte tråkigt, jag vill ju fortfarande vara kompis med henne. Men vi ses kanske två gånger om året, och då blir det sån pinsam tystnad och vi har INGET att prata om. Vi var ju dom två som delade ALLT med varandra...
Jag var hos henne för några veckor sedan, och det ända vi gjorde var att kolla på film, så att man skulle slippa prata. Det är som om vi inte känner varandra längre, och det gör mig jätteledsen.
Jag har en stora syster som också gillar att vara med Lova (min kompis), och väldigt ofta känns det som om Lova tycker mer om min syrra, även fast det är jag och Lova som är VI, att det är vi som är bästisarna. Jag pratade om det med min syrra (att jag och Lova tyg inte känner varandra längre) och då sa hon att hon och Lova har jätte kul när dom är med varandra och att dom skrattar och pratar jättemycket.
När jag var hos Lova senast, så träffade jag hennes mamma också, och det kändes som om det var lättare att prata med henne än med Lova. Så ska det väll inte vara!?
Det känns som om hon inte gillar att vara med mig, för det är alltid jag som ringer, mailar, skickar brev och frågar om vi kan träffas. Det har ALDRIG varit hon.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, ska jag bryta kontakten med Lova helt, eller ska jag försöka laga det på något sett?

@Tonkss; jag kan inte säga att jag är någon expert på "vänskaps rådgivning" eller att mina åsikter är de rätta. Men jag har varit i liknande situationer, och mått ganska dåligt av det.
För mig har det oftast resulterat i att jag brutit kontakten.
Det kan vara jätte svårt till en början, men jag tror på att tid kan läka de flesta sår.
Men det är ett så pass personligt val, så du måste ta en stund att tänka efter.. har ni roligt tillsammans? hur mår du av det här? och framför allt, är det värt det?
Om du kommer fram till att er vänskaps situation nu är värd alla dina tankar och oro så är det klart att du ska hålla fast vid den. MEN om du mår sämre än du känner att det värt, borde du kanske bryta kontakten.
Jag vet inte hur man lagar det ni har haft , eller om man ens kan det.. men det bästa skulle vara, hur svårt det än kan verka, att ta mod till sig och prata med henne om hur du känner.
om du vill ha kvar henne har jag i övrigt bara tipset: ge det tid.

Tonkss: Man får sina upp- och nedgångar när det gäller vänner som man växer ifrån. Men om du verkligen vill fortsätta ha henne som vän så försök gör om vänskapen till något som fungerar. Ett alternativ är att skriva ett mejl till henne om dessa tankarna och rådfråga henne om hon känner samma sak. Om ni båda vill fortsätta hålla kontakten så kanske ni skall mejla varandra när tid finnes. Skriva lite om allt och ingenting om vad som händer i världen, om vad ni läser, ser på, gör i skolan osv. ^^ Kanske känner hon samma sak kring er vänskap men inte heller vågar uttrycka sig riktigt om det? Våga ta steget så att du får svar på huruvida vänskapen skall formas.

Hur mycket har du och Lova umgåtts genom åren? Det kanske är så att hon behöver space och utvidga vänskapskretsen? Kanske skall du försöka se dig omkring och bygga på vänskapen med andra människor i din omgivning också? Detta är bara råd och tips såklart, jag vet inte hur den här Lova ser på situationen men kanske behöver ni en tid ifrån varandra? Vänskapen kan ju alltid återfinnas vid senare tillfälle. Och bryt inte kontakten helt men det kanske räcker att att ni mejlar/skriver till varandra på facebook/dylik en tid framöver?

^_^

gin, Zabini - jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi brukade ha jättekul förut, men nu känns det bara jobbigt... jag tror jag ska prata med henne om det här (om jag vågar ^^). Jag vill ju fortfarande ha henne som kompis, men jag vet inte vad hon känner. Om vi börjar ses mer kanske det det blir lättare att vara med varandra. Jag tror jag ska prova det.

Tack för att ni ger mig stöd och tips, det känns verkligen jätte skönt, för det är lite jobbigt att prata om det här för mig. :-)

just nu är jag i finland, där min släkt bor och där mina föräldrar föddes, och jag är då helfinsk. men det är problemet att jag inte kan finska, inte flytande, kan bara enkla små meningar, och att jag bor i sverige gör ju inte saken bättre. jag vill lära mig finska, men det är svårt på något sätt att få in allt i huvudet, långa meningar och så. och nu är min kusin här, och jag älskar henne som en kusin, men finns ett problem mellan där - jag kan inte finska, hon kan inte svenska. eller ja, hon kan enkel svenska, men nu är jag blyg för henne, MIN KUSIN, och jag vill verkligen prata med henne och kanske fråga lätta saker, men vågar inte. jag tänker ''få ut det bara'', men det gör aldrig det heller.
kanske är svårt att ge tiåps för det, men ja, var tvungen att skriva av mig. :c

obs obs obs: WALL OF TEXT

hatarhatarhatarhatar kärleken men kan samtidigt inte klara mig utan den. allt går bara åt helvete.
för att ta det (lite kortfattat) från början; för snart två år sedan blev jag tillsammans med den där pojken jag varit kär i ett helt år. det var väl inte sådär jätteseriöst i början och jag var asblyg inför honom men tänkte att ah, det går väl över efter ett tag, fast det blev bara värre. förstår verkligen inte att han stod ut såpass länge som han gjorde, när allt var så kaotiskt och jag... kunde inte prata normalt med honom. det liksom låste sig i huvudet vilket gjorde att jag inte kunde prata helt enkelt. socialfobin började spöka och det var inte bara det att jag knappt kunde prata med min egen pojkvän, - jag kunde inte gå och handla själv, hade bara mina två barndomsvänner kvar eftersom att jag inte klarade av att ta kontakt med någon annan, vågade knappt vistas ute bland folk om jag inte var med någon annan, osv.
det blev bara sämre och sämre mellan oss, vi träffades mer sällan, han hade tröttnat (förståeligt.) fast verkade inte våga berätta det, så han höll liksom fast vid mig mycket längre än vad han borde ha gjort, öh. vet inte hur många gånger jag bröt ihop hos honom för att jag var så rädd att det skulle ta slut, fast jag innerst inne visste att det bara berodde på mig. och poffpang den sjuttonde september tog allt slut. mitt första och enda förhållande. ett år och arton dagar.

vet inte riktigt varför jag tar upp honom i detta eftersom att jag, efter snart ett år, äntligen har lyckats komma över honom. kanske för att ni ska få någon klarhet i mina problem, för att visa att det liksom inte bara har hänt en gång. öhhhhh, eh, ja. i alla fall.
jag har gjort stora framsteg och har inte längre några problem med att handla och vistas ute själv, jag har skaffat jättemånga nya vänner som jag kan umgås med och snacka med utan några problem. men det där sitter fortfarande kvar, så fort jag får känslor för någon får jag sådär svårt att prata och allt bara låser sig och åhhhh jag orkar inte.

lärde känna en ny pojke, E, någon gång i vintras genom några gemensamma vänner och hur fånigt det än låter, så kände jag hur hjärtat slog lite extra hårt redan allra första gången han sa hej och mötte min blick. minns allt in i minsta detalj, hehe. hur som helst så började vi umgås mer och mer tillsammans med de där andra vännerna, jag blev bara mer och mer kär och han verkade visa något litet intresse för mig också. men så var det ju de där jävla sociala problemen. kunde knappt tala med honom heller, och så småningom slutade han skriva till mig (antagligen i hopp om att JAG skulle höra av mig någon gång, och det fattade jag ju, men jag klarade inte av det.) och ah, vi slutade typ prata med varandra helt.

skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag ska nog låta bli, för ingen kommer orka läsa. men ah, vi talade knappt med varandra alls eller träffades annat än när vi hälsade på varandra i skolkorridorerna på typ över en månad, jag mådde riktigt dåligt över det, speciellt eftersom att jag visste att det återigen berodde på MIG MIG MIG. den 25 maj loggade jag in på facebook efter skolan och såg ett nytt meddelande från honom, där han skrev typ "förlåt vendela men jag gillar verkligen ****** (*en tjej han umgåtts med asmycket med den senaste tiden och jag var livrädd att det skulle visa sig vara någonting mellan dem*), jag hade faktiskt känslor för dig innan men du tog ju aldrig kontakt tillbaka så ah, det blev ju som det blev..." och det första jag ser när jag klickar fram startsidan är att de två är tillsammans. gick ut och tog en promenad och mötte några vänner, det slutade med att jag bröt ihop totalt och blev tröstad av dem och jag kände mig så dum som bara kom springande där när de verkade ha skitkul och började gråta direkt. attentionwhore. typ.
jajaja. nu, ett par månader senare, har jag talat ut med honom om allt det här och han har sagt att han kanske skulle vilja försöka med mig igen någon gång, om jag fortfarande vill ha honom. och jag har berättat om min sociala fobi, att det är just när jag får känslor för någon som jag blir såhär, osv. så ah, nu vet han allt om varför jag är såhär men det gör ju egentligen ingen större skillnad, för ingenting har ju blivit bättre.

vet seriöst inte vad jag ska göra. jag MÅSTE bli av med de här jävla sociala problemen för de förstör mitt liv, men jag vet inte HUR jag ska göra. de förstörde mitt första förhållande och fick den jag älskade mest att lämna mig, och när jag väl hittade en ny kärlek lyckades jag få det att gå åt helvete också, och han hittade någon annan. detta blev typ osammanhängande och konstigt som satan och typ WALL OF TEXT, ni behöver inte läsa :$$$$ ville bara skriva av mig om det någonstans, för jag klarar inte av att det här ska förstöra så mycket. kommer vara ensam resten av livet om det här fortsätter, liksom vem skulle klara av att ha en flickvän som inte kan prata med en? fml, fml säger jag bara.

åh jag har lust att spika mig själv... Jag har varit väldigt sjuk ett bra tag men sedan länge sedan så hade jag planerat en massa planer med den bästa vän jag har. Planer på vad vi skulle göra förra veckan.
Men jag vågade inte säga till henne hur sjuk jag var och att jag inte kunde göra något, så tillslut så slutade jag svara när hon smsade mig. Nu mår jag verkligen jättedåligt av vad jag gjorde och har superdåligt samvete. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga till henne?




Eller så är hon helt enkelt bara bäst och allt sig fint

Oj, ska försöka att inte skriva triggande på något sätt... Fan vad svårt! Man vet ju aldrig hur folk tar det man skriver.... But I'll give it a try!

Under slutet av 2009, början av 2010 mådde jag så satans bra, bättre än någonsin och det var så himla skönt, att jag äntligen fick må bra och vara lycklig. Hade egentligen ingenting att vara speciellt glad över, jag var bara glad! Jag var nöjd med livet som det var och accepterade sånt som jag annars kanske blir förbannad över. Jag hade ett bra år helt enkelt!

Sedan jag började gymnasiet, hösten 2010 har alltid gått åt helvete igen. Har fan aldrig mått så dåligt, det går inte en dag utan att jag har extrema ångestattacker och gör massor av dumma saker.

Började äta cellgifter i september -10 och från den dagen kommer jag knappt ihåg något samtidigt som att allting är så himla tydligt. Jag mådde så dåligt, jag var knappt människa. Minuter, timmar, dagar, veckor och månader gick ut på att må illa, vara utmattad och försöka överleva. Jag hade sådan fruktansvärd panikångest att jag satt och grät varje fredag när jag skulle trycka in den där förbannade sprutan i magen på mig själv. Jag var så jävla sur och ledsen över att behöva förgifta mig själv med något som var farligt för min kropp. Jag satt och grät och skakade med sprutan i handen, av ren frustration, inte av rädsla. Det enda min mamma kunde göra var att titta på och känna min ångest, hon kunde inte göra någonting för att hjälpa mig. (hon är sjuksköterska och kan absolut sticka med sprutor, men hon var gravid då och fick därför inte hantera cellgifter) Det var hemskt att behöva sitta där och veta att ingen kunde hjälpa mig, det var mig allting hängde på. Anledningen till att jag fortsatte var att mina sjukdomar lindrades något enormt. I mars/april detta året beslutade jag mig för att avsluta behandling, jag orkade inte mer. Jag var slut som människa och sov 20 timmar om dygnet, den tiden jag inte var i skolan. Jag klarade inte av att leva, jag var inte en människa. Jag ville inte förlora mig själv, fast vad jag inte visste då var att jag redan hade gjort det...

Dom senaste månaderna av mitt liv har gått ut på att skada min kropp, slutat träna, levt med den hemska jävla smärtan som försvann av cellgifterna. Dom senaste månaderna har gått ut på att försöka överleva dagarna och trampa sig igenom ångesten, försöka övervinna en fobi som kontrollerar mitt liv, försöka gå upp på morgonen, försöka göra andra människor nöjda, försöka äta, försöka leva, försöka orka prata om allt med min psykolog. Jag vet inte hur länge till jag orkar, det vet jag inte. Jag önskar att jag kunde dra härifrån, lämna jorden och aldrig mer komma tillbaka. Det finns så många dagar då jag skulle vilja ta till döden som en enkel utväg, men hela tiden är det något som hindrar mig och det är jag nog egentligen glad över...

Jag är livrädd för att leva & dödsrädd för att dö.

^

alltså åh... Du är så stark! Har verkligen inte något annat att säga. Jag blev alldeles tårögd av din text. Massa kramar vännen ♥