Född av blod

Som jag längtat efter ett nytt kapitel! Och du gjorde mig inte besviken! ;3

Sjukt bra!

”Kunde det finns något under själv arenan?” ”Finns” ska vara ”finnas” och ”själv” ska vara ”själva.”
”Jag antog att det fanns änne en likhet[...]” ”Änne” ska vara ”ännu.”
”Ares har tog över kontrollen[...]” Ta bort ordet ”har” helt och hållet.
”Primus bytte ämna och[...]” ”Ämna” ska vara ”ämne.”
”[...]så jag kunde lägga de runt[...]” ”De” ska vara ”dem.”

Jag anar att Sophies känslor för Primus inte är helt platoniska. Fast jag antar att hennes beteende skulle kunna komma ifrån vanlig kvinnlig otrevlighet när en man är inblandad också. Men jag tror mer på min första teori!

”Dessutom längtade jag efter att få motbevisa Sophie. Jag tålde inte att någon kallade mig ”söt valp”!”
Haha, det är rätta takter!

Det var rörande att läsa om hur orolig Primus blev för Elli. Visst, vi har redan många gånger dessförinnan fått bevis på hur mycket han bryr sig om henne, men jag blir lika glad varje gång det händer.

Åh, det ser ut som om det kan bli en duell snart då. Jag tror att det kommer gå bra, så jag ser fram emot det väldigt mycket eftersom jag alltid är väldigt förtjust i att läsa dina fartfyllda sekvenser. Allt som allt var detta ett mycket bra kapitel, mycket trevlig läsning såhär i slutet av sommarlovet!

Hej på er alla fina Mugglisar!! Hoppas att ni mår toppen och är vid gott mod. Jag antar att alla börjat skolan och tycker det är roligt Själv har jag börjat och har upptäckt att tiden finns lika lite nu som den gjorde i sommar Tänk att när man vill ha tid så har man den inte. Men när man väl har den så vet man inte vad man ska göra med den... I alla fall så kommer det ett nytt litet kapitel nu
***
Kapitel 2(del 1)
”Jag kommer att duellera”, sa jag plötsligt när vi höll på att ordna kläderna till rätta efter att vi givit vika för den erotiska dragningskraften mellan oss.

”Va?” Primus stod framför mig med brinnande blick. ”Snälla säg att jag hörde fel.”

”Jag ska duellera”, upprepade jag.

”Hade vi inte kommit fram till ett beslut angående det här?”

”Lyssna bara ett ögonblick”, bad jag och tog hans händer i mina. ”Ditt blod flyter i mina ådror. Din skapares blod flyter i mina ådror. Så vitt jag förstått var han en tuffing med ett mjukt inre, och jag är ganska säker på att jag känner dig. Du är en krigare ut i fingertopparna. Starkare skapare kunde jag inte få. Du har tränat mig och vet hur bra jag är. Så låt mig göra det här. Låt mig duellera”, jag pratade så snabbt att jag inte gav honom någon chans att säga emot mig. ”Låt mig göra det för blodet i våra ådror.”

Primus tittade bara på mig. Hans ansiktsuttryck avslöjade inget av det han kände mer än att hans käkmuskler var spända. Han begrundade mig länge och väl. Det var inte så att han lät blicken vandra över mig som om han skulle köpa en ny häst och först ville bedöma om den kunde duga. Hans blick var låst i min. Han tittade inom mig på ett sätt som varit extremt obehagligt om det inte varit han.

”Jag går och pratar med Ares och ser till att vi får välja vem du ska möta”, han var på väg ner innan han knappt hunnit avsluta meningen. ”Stanna här!”

För ett ögonblick blev jag stilla likt en stenstod. Jag var förvånad över att Primus hade gått med på det jag sagt. Mina argument var inte slut än, för jag hade väntat mig en hård muntlig strid. Nu stod jag där tafatt och stirrade efter Primus trots att han alla redan försvunnit.

Även att det som väntade mig var en duell där jag antingen dödade någon eller blev dödad, kunde jag inte låta bli att känna mig upprymd. Primus hade gått med på att låta mig strida för att vi skulle kunna stanna i Rom. Han trodde på mig. Han trodde att jag kunde vinna! Ett tunt leende krusade mina läppar och en eld av stridslust tändes inom mig. Jag var redo att slåss och jag var redo att vinna.

”Duellen är tänkt att börja om en timme”, Primus kom med långa steg upp till mig där jag satte med benen i kors.

Jag hade satt mig och börjar meditera för att hålla lågan inom mig vid liv och för att samla tankarna. Kunskapen att meditera hade jag fått med mig från mitt mänskliga liv där jag använt det för att finna kraft att ta itu med allt som förväntats av mig. Aldrig hade jag då anat att jag skulle få nytta av det inför en duell.

”Bra”, sa jag och reste mig upp. ”Då hinner jag byta om och göra mig iordning.”

”Vi ska raka vägen ner i förrummet”, Primus lade en hand på mitt ryggslut för att få mig att gå. ”Alla duellanter ska infinna sig i förrummet en timme före de ska ut på arenan. Alla förberedelser får äga rum där.”

”Men jag kan väl inte duellera i det här”, jag gjorde en gest mot mina kjolar.

”Klädsel är inget du behöver bry dig om”, i vindens fart rörde vi oss nerför trappläktaren. ”Allt du kan behöva ha på dig finns där.”

Primus visade vägen och tog av till höger när vi nådde bottnen. Jag förstod inte varför vi hade bråttom. Det var ju en timme kvar till duellen skulle börja. Men jag antog att han hade sina skäl, även om jag kanske aldrig skulle förstå dem.

Efter en snabb sväng till dök vi in i en gång som ledde ner under grusarenan. Så fort vi kommit ner hörde jag tydligt att det fanns en hel del andra vampyrer på Colosseum. Det var självklart inte ljudet av slående hjärtan eller andhämtningar jag hörde, utan lågmälda samtal och andra små ljud som antydde att de fanns där. Om jag inte haft den hörsel som vampyrblodet i mina ådror hade gett mig, skulle allt framstått som fullständigt tyst.

Plötsligt stannade jag upp och fick hålla emot för att Primus inte skulle knuffa mig vidare. Ett oväntat och ytterst malplacerat ljud hördes. Eller hördes det? Inbillade jag mig bara? Kunde det vara möjligt att jag hört hjärtslag i den annars tysta världen under arenan?

”Vad?” Primus tittade frågande på mig.

”Får man ha med sig människor hit?” jag svarade på hans fråga med en annan.

”Nej, det är förbjudet”, svarade han avvaktande. ”Det är alldeles för riskabelt och vi tycker för mycket om Colosseum för att en människa, levande eller död, ska förstöra det. Hur så?”

”Jag tyckte”, började jag med öronen fortfarande spetsade, men inget hördes längre. ”Jag tyckte att jag hörde något, men det var nog bara min hjärna som spelade mig ett spratt.”

Med forskande ögon tittade Primus ingående på mig. Efter ett kort ögonblick tycktes han ha godkänt anledningen till varför jag stannat och fortsatte därför att gå.

Vi rörde oss i utkanten av grusplanen, precis vid roten av läktaren. Golvet var av slät sten, lika så väggarna och taket. Inte en enda av facklorna uppe på arenan hade sparats till att lysa upp vägen. Det var dock inte det kompakta mörkret som funnits i tunneln vi tagit in till Colosseum. Jag kunde se allt. Inte för att det fanns så mycket att se. Allt var kala stenväggar.

Vår slutdestination var ungefär lika intetsägande som gången, allt som fanns var grå sten. I den cell vi klivit in i fanns det dock en sak som skiljde den från vägen dit och det var att det låg ett tygbylte på golvet.

”Det där är de kläder som du blir tvungen att bära”, sa Primus och pekade på byltet. ”Tyvärr har jag inte tillåtelse att stanna. Duellanterna ska tillbringa den sista timmen före en duell på egen hand.”

”Vad många regler”, klagade jag. Jag var på väg att ge mig ut i en duell med dödlig utgång på ena eller andra sättet. Det hade inte varit fel att ha min skapare hos mig till att förklara lite den sista tiden innan det var dags, men det verkade som jag skulle bli tvungen att göra det här på egen hand. ”Men vi blir väl tvungna att följa dem.”

”Vi har inget val”, Primus gick nära mig och slöt mig i sin famn. ”Men jag kan berätta att din motståndare kommer att vara en kvinna som inte varit vampyr mer än i några år. Jag vet inte mycket om henne, men Ares lät mig inte välja helt och hållet. Han gav mig två alternativ och jag valde det som jag trodde du kunde klara av bäst.”

”Det spelar ingen roll”, sa jag med huvudet mot hans bröst. ”Ares hade själv kunnat vara min motståndare och jag hade ändå sett till att vinna.”

”Var försiktig”, bad Primus med en röst som tydligt förmedlade att han inte var på skämthumör. ”Ta inga onödiga risker och se till att överleva.”

”Jag lovar”; svor jag heligt.

”Bra”, Primus placerade en kyss på min panna innan han försvann ut ur cellen.

Jag var kvar ensam med en hög kläder och en oviss framtid.

Efter att djupt andetag gick jag bort till klädbyltet för att se vad det var tänkt att jag skulle ha på mig. Det visade sig vara något som fick mig att rynka pannan. Byltet bestod av ett par tajta byxor i skinn och en korsett även den i skinn. Jag skulle se ut som en svart hämnerska utan skor.

Ombytt såg jag ner på mig själv. Jag var van vid byxor, men jag hade aldrig bara gått omkring med en bandlös korsett som sträckte sig mellan byxlinningen och över brösten. Det var dock bättre än att duellera i klänning och underkjolar.

För att göra bilden av en hämnerska komplett flätade jag om mitt hår, så det istället för att vara en inbakad frisyr blev till en lång fläta som föll ner på min rygg. Jag var redo att gå ut på arenan.

En liten stund senare öppnades dörren till min cell. In kom en pojke som inte kunde ha varit mer än tio år när han blev vampyr. Hans ögon var beslutsamma och hänsynslösa. Det var inte en vampyr man ville möta i en mörk gränd om man var människa. Men det var bara ögonen som vittnade om att det inte var ett änglabarn. Han hade en späd kroppsfigur och vackert blont hår som snurrades till korkskruvslockar. Han var extremt söt tills man såg honom i ögonen och fick se vilket monster han egentligen var. Trots att jag själv inte var den snällaste som gått på jorden och jag drack blod av människor, var jag ett helgon i jämförelse med det här barnet. Och det fick jag ut genom att bara titta honom i ögonen.

”Det är dags”, jag hade nästan väntat mig att en grov väsande röst skulle komma ur pojkens mun, men den var ljus och klar som ett vanligt barns. ”Alla är samlade”, med de orden vände han sig om och förväntade sig att jag skulle följa efter.

Utan ett ord gjorde jag som han stumt sa åt mig att göra.

De flesta av de ljud jag hört på vägen till cellen med Primus hade försvunnit när jag följde efter pojken. Nu ekade det tomt när vi med hög hastighet rörde oss uppåt.

”Stanna här”, beordrade pojken när vi nådde fram till en dörr av mörkt trä. En fackla brann på vardera sida om den. ”Vänta tills dörren öppnas och när den gör det går du ut på arenan”, han försvann iväg.

Hade jag haft ett hjärta som slagit hade det börjat slå hårt i mitt bröst. Utåt sett såg jag helt lugn ut. Jag stod stilla likt en staty, men inom mig härjade oron. Det fanns en chans att jag inte skulle överleva det här. Tvivlet började sätta sina klor i mig. Alla de argumenten jag haft för att få Primus att låta mig göra det här kändes nu svaga. Tänk ifall jag inte skulle överleva duellen?

Dörren svängde upp framför mig och ljuden utanför slog emot mig. Det var antagligen inte särskilt högt i människomått, men efter tystnaden under jord var det nästan öronbedövande. Läktaren var fylld till sista plats med publik. Det fanns inte en chans att alla de vampyrerna skulle få plats under Colosseum, så det måste ha anlänt en hel drös från andra platser.

”Rör på dig”, pojken stod på andra sidan dörren och såg argt på mig. ”Stå inte där och slöa.”

Med högburet huvud gick jag ut arenan. Visst fanns det fortfarande tvivel i mig, det brann som en hatisk låga i mitt bröst, men det fanns inte en chans att jag skulle visa det för alla de vampyrer som stirrade ner på mig från sina positioner på läktaren.

Min blick svepte runt om i den gigantiska amfiteatern. Jag kände mig väldigt liten i den elips av sten som stod runt mig. Men det jag sökte efter var ett par ögon som skulle slänga alla mina tvivel över bord. Ett par ögon som skulle fylla mig med styrka. Förgäves letade sig min blick över publikhavet. Det var alldeles för många för att jag skulle kunna hitta rätt. Istället för att känna hotlöshet blev jag irriterad. Var fanns ens skapare när man behövde honom?
***

Sjukt bra!!!!!!!!!!
längtar efter nästa!

Återigen, jag har längtat efter mer! Och du gav mig mer än jag hoppats på ;3
Jag känner mig lite orolig för henne...Men jag är samtidigt säker på att hon kommer ge alla vampyrer på banan rejält med stryk!

Superbra!

Kan inleda med att säga att jag blev så uppspelt att jag hoppade upp och ner i soffan när jag såg uppdateringen. Sedan får jag även lov att meddela att jag inte hittade några slarvfel i det här kapitlet.

Vilket underbart kapitel, precis i vanlig ordning! Det var ganska lugnt men perfekt att varva ner till såhär på kvällskvisten.

Det var intressant när Elli tyckte sig höra ljudet av hjärtslag under Colosseum. Jag anar att det kommer att komma tillbaka någon gång i framtiden.

Mycket spännande! Jag ser verkligen fram emot nästa kapitel, jag tror att det kommer att bli en tuff strid men förhoppningsvis kommer Elli gå segrande ur den.

jättebra mer nuuu!

Förlåt att jag inte kommenterat D:
Men nu är det ju sjukt spännande så här är en kommentar xD
D skriver så himla målande och fängslande!