VD Rollspel

(( Thank ya very much. ))

Jeremy svingar sig uppför trappan och går upp till sitt rum och hans steg ekar en aning i huset. Trappstegen knarrar under hans fötter men han struntar i det och går in i hans rum. I hans tankar minns han den vaga känslan av att ha drogerna i kroppen. Han kan inte förstå att han en gång varit slav under det. Men det kanske var förståeligt med tanke på omständigheterna.

"Det är Elena.", sade Elena stressat. Stefan var i samma rum som Katherine i denna sekund, det kändes obehagligt.
"Katherine är med dig just nu, hon låtsas vara mig.", sade Elena skyndande. Hon behövde få fram det, det var viktigt, men orden liksom stockade sig på hennes tunga.

Stefan blir så chockad att han nästan tappar mobilen.
"Är Damon där?" frågar han sen.

Elena kom genast ihåg att Damon varit där för några minuter sedan, men hon visste inte om han var kvar... Men hon hade hört en dörr smällas igen, fast det var troligen Jeremy som kommit hem från sina 'kvällsaktiviteter'.
"Jag vet inte. Han var här för några minuter sedan i alla fall.", sade Elena tvekande.

(( Ur Welcome! ))

Katherine hörde vad Elena hade sagt och försökte desperat komma på en idé. Skulle hon springa därifrån? Hon bet sig i läppen. Ja. Det skulle hon. Utan en blick på Stefan öppnade hon dörren och sprang iväg, försäkrad om att Stefan inte skulle hinna i fatt henne.

"Okej" säger Stefan och kastar sig efter Kathrine. Om det nu ÄR Kathrine. Förvånad får han tag på henne.

Katherine letade desperat efter något att säga när Stefan får tag i henne. "Stefan, det är jag, Elena. Snälla, det är Elena...!" Hon bytte taktik, det här med springande var bara onödigt, hon kunde slå ner Stefan till marken hur lätt som helst, hon hade flera hundra års försprång.

Stefan lyckas drama med sig Kathrine in i huset och sätta henne i en fotölj.

Rebekah morrade lågt för sig själv och satte sig så långt ifrån Klaus som möjligt. Hon ville inte ha något att göra med Katherine. Katherine var inte hennes problem, det var Niks och Salvatore-brödernas. Det fanns ingen anledning för Rebekah att bli inblandad i deras barnsligheter.
Hon satt med ryggen mot baren och tittade bort mot biljardbordet där en drös ungdomar stod och hängde. Eftersom att hon var ganska uttråkad valde hon ut en av tonårspojkarnas som den här kvällens lilla matbit. Hon visste att hon inte fick döda. De var tvungna att hålla en låg profil nu när så många vampyrer fanns i Mystic falls.
"Kan jag erbjuda dig något?"
Rebekah snurrade runt och mötte ett välkänt ansikte. Matts ansikte. Han stod på andra sidan disken och var i full färd med att blanda en drink som Rebekah kände igen som sin favorit. Han räckte henne drinken innan hon ens hade hunnit svara och sade sedan: "Jag har inte sett dig på ett tag."
Rebekah hade aldrig förr lagt märke till hur snygg Matt faktiskt var. Hon kunde ana muskler under hans tighta, grå t-shirt och armar som var varje flickas dröm. Det blonda håret var något längre än vad fotbollsspelare vanligtvis hade men det passade Matt bra. Och hans ögon. De oskyldiga blå ögonen som- "Rebekah?"
"Jag har haft fullt upp." Svarade hon kort och ruskade på huvudet. Vad hade flugit i henne?

Katherine skrattade. "Stefan, alltid så idiotisk." Hon ställde sig irriterat upp och puttade undan honom så att han föll till golvet, det var konstigt hur mycket man kunde göra när man var vampyr, hur mycket man kunde göra mot till och med de man älskar. Det var bara att stänga av det, att stänga av det var lösningen.

Hon såg på Stefan en sista gång och hoppades att han var medvetslös, han hade fallit till golvet med en ganska hög duns. Hon skakade på huvudet med ett flin på läpparna, så gick det när man satte sig upp mot Katerina Patrova. Katherine försvann snabbt därifrån, det sista hon ville just nu var att möta sin dubbelgångare.