What the shadows tell us [PRS]

Skolsystern lät blicken vandra mellan ungdomarna, till deras händer som fortfarande höll varandra i ett hårt grepp. Något drog ihop sig i hennes bröst. Det kändes fel att sära på dem nu, så hon nickade mjukt.
"Såklart får du stanna hos honom," sa hon och lade en lugnande hand på Audreys axel. "Men jag måste få titta till dig också. Även om det bara är näsblod." Hon gav flickan ett litet leende innan hon såg mot Samuel igen. Hans ögon var nu halvöppna, men blicken verkade aldrig riktigt lämna Audrey. Skolsystern skakade diskret på huvudet. Vem kunde ha gjort något såhär grymt? Hon hade tagit hand om elever som hamnat i slagsmål förut, men då handlade det om skråmor, en blåslagen haka eller en sprucken läpp. Det här var något helt annat. Det här var...
En försiktig knackning avbröt hennes tankar. Dörren öppnades och en ung man kikade in. Det var samma lärare som tidigare suttit på huk vid Michael och kontrollerat hans puls. Nu klev han in och blicken svepte snabbt över rummet.
"Ah, Jonathan. Kom in du,” sa skolsystern och mannen tog några steg närmare.
"Jag ville bara meddela att vi har fått tag på Samuels föräldrar," sa han. "De kommer hit imorgon." Hans blick gled vidare till Audrey, och när deras ögon möttes mjuknade hans ansikte en aning.
"Vi försöker fortfarande få tag på din moster, miss Abbott. Vi fortsätter ringa tills vi får svar."



"Bra... Det är bra…” mumlade Ellis när Edmund försäkrade att Samuel och Audrey var okej. Hans blick gled över gården igen, vidare bort mot skogen bakom skolan, där snön låg som ett orört täcke. Han visste fortfarande inte vad som hade hänt i korridoren, och kunde inte förstå varför någon skulle vilja skada Samuel. Han var kanske den vänligaste människan Ellis kände. Alltför vänlig för den här världen. Så, varför?
När Edmund sedan frågade hur han själv mådde, vände Ellis långsamt på huvudet. Deras blickar möttes, och i Edmunds ögon fanns en värme och en ömhet som Ellis inte riktigt var van vid.
”Jag mår bra,” svarade han lågt. Sedan, efter ett ögonblicks tvekan:
”Jag bara…” Orden fastnade. Han ville säga mer. Ville öppna sig. Edmund hade visat att han brydde sig, gång på gång. Och Ellis visste att han kunde lita på honom. Men ändå. Det var som om något inom honom höll honom tillbaka. En gammal vana. En röst som viskade att om han visade vad som fanns där inne, så skulle saker förändras. Att om han öppnade sig, skulle han förlora det lilla han hade kvar.
En långsam suck lämnade honom, och innan han riktigt hann tänka efter, lät han huvudet falla ner mot Edmunds axel.
”Det är komplicerat…” sa han tyst. Rösten var knappt mer än en viskning, nästan som om han talade till sig själv snarare än till Edmund. Och sedan, med kinden mot det mjuka tyget, slöt han ögonen. Bara för en stund. Bara för att få vila där, i närheten av någon annan.

Det underlättar ju lite iallafall, att Audrey har tillstånd att stanna hos skolsystern tillsammans med Samuel.. det hade kanske blivit lite krångligt att smyga in under kvällen, särskilt eftersom att skolsystern troligen kommer låsa efter sig. Men hon hade definitivt gjort det, just nu vill hon inte lämna Samuels sida, hon känner sig skyldig för det som hänt honom. Hennes blick glider ner mot Samuel, och hon ler mjukt mot honom. Hon kan fortfarande inte släppa funderingarna över varför Michael skulle göra något sådant..
”Åh.. okejdå,” svarar hon och tar försiktigt ut bomullstussarna som hon haft i sin näsa, och slänger dem i en soppkorg. Det har blödigt väldigt mycket, men just nu har det slutat iallafall, det är en lättnad. Hon brukar inte få näsblod, framför allt inte så mycket. Men kanske det varit paniken av att se Samuel bli misshandlad på det viset som fått det att hända? Det är väl möjligt.. När en knackning hörs över rummet så höjer hon genast på blicken, och ser mot den stängda dörren. Hon är lite orolig över att det ska vara en polis som ska intervjua dem om vad som hänt, men lyckligtvis är det bara en av deras lärare. Han är en bra lärare, duktig på sitt ämne och engagerad med eleverna. Hon vet att Cecilia gillar honom som lärare.. och om Audrey ska vara helt ärlig så har hon en liten känsla av att de kanske är bra vänner.. eller ja, något iallafall. Hennes blick glider tillbaka till Samuel när Jonathan berättar att de fått tag på Samuels föräldrar, det är ju en stor lättnad.
”Hon är rätt dålig med telefonen, hon har inte lärt sig den,” säger hon aningen roat. Nej, att hennes moster inte svarat förvånar henne inte direkt. Hon vet att kvinnan bryr sig väldigt mycket om henne och Edmund, så de har envist försökt få henne att lära sig hur man hanterar telefonen.. men ja, lättare sagt än gjort. ”Hon svarar nog snart,” lägger hon till och låter blicken stryka sig över Samuels ansikte. Han ser blek ut, vilket inte är det minsta märkligt.
”Har det lugnat ner sig ute i korridorerna nu?” Undrar hon och ser ner på sin hand som håller om Samuels.

Edmunds blick stryker sig över Ellis ansikte.. det är uppenbart att det är något som bekymrar honom, något som tynger honom, någonting väldigt jobbigt. Han har märkt att hans vän gömmer en del om sitt liv. Det var bara någon vecka sedan som han fick reda på hur hans pappa varit våldsam mot honom, hur rektorn slår honom med skärpet. Det finns mer där inne, mer som Ellis inte vill dela med sig av.. eller som han kanske inte vet hur han ska prata om det, eller en rädsla för vad som skulle ske om han gjorde det. De bägge två har öppnat upp sig en del till varandra, men de båda har hemligheter kvar. Kanske de kommer berätta för varandra någon gång, men han själv är osäker på om Ellis skulle vilja vara nära honom om han visste vad som försiggår i Edmunds huvud.
”Du behöver inte berätta.. men det kanske känns lite lättare efteråt? Jag lyssnar iallafall gärna om du någonsin skulle vilja dela med dig av det,” säger han med ett svagt leende. Sen så känner han hur Ellis lägger sitt huvud mot hans axel. Hans hjärta skuttar till, och hon kan inte undgå att dra efter andan en kort stund. Han gillar att vara nära Ellis, känna hans värme.. även om det bara är något vänskapligt. Försiktigt vilar hans sitt egna huvud mot Ellis respektive, och han ler svagt mot sig själv.

"Om vi inte får tag på henne så skickar vi dit någon som kan berätta vad som har hänt", försäkrade Jonathan och lät handen vila mot en bordskant i närheten. Det var ingen medveten gest, snarare en reflex—ett försök att hitta en fast punkt mitt i kaoset som just nu virvlade omkring honom. För även om rösten var stadig och Jonathan verkade lugnt på utsidan, hade händelsen satt sina spår i honom också. Det var inte första gången han hanterade en krissituation på skolan. Men det var första gången han behövt ställa sig på knä bredvid en människas orörliga kropp, lagt två fingrar mot halspulsådern och försökt känna efter något som inte längre fanns där...
”Ja, alla elever avlägsnas just nu från platsen," svarade han på Audreys fråga. ”Många är förstås skärrade, så alla lektioner är inställda idag. Några har bett om att få åka hem till sina familjer, och skolledningen har godkänt det."
Skolsystern, som precis börjat undersöka Audrey, såg upp med rynkad panna.

"Herregud… Vad var det egentligen som hände där ute?" Audrey hade visserligen berättat att en man misshandlat Samuel, men på sättet de pratade förstod sköterskan att det var något mer. Något som ingen ännu sagt rakt ut. Så Jonathan tog henne åt sidan. Han sänkte rösten och berättade, väldigt kortfattat vad som hade hänt. När han nämnde den avlidne mannen höjde sköterskan handen mot munnen, som för att hålla inne chocken.
"Vi ska ordna ett särskilt rum dit elever kan gå om de behöver någon att prata med. Eller om de bara behöver en trygg plats” fortsatte han. "Men jag misstänker att några kommer söka sig till dig också."
Kvinnan nickade långsamt.

"Självklart," svarade hon. "Jag tar emot så många jag kan."
Jonathan mötte hennes blick och gav henne en liten, tacksam nick tillbaka. Sedan lät han ögonen söka sig tillbaka till Audrey och till Samuels blåslagna kropp. Såg hur deras händer klamrade sig fast vid varandra.
”Skolan kommer förstås att utreda vad som hände där ute”, sa han med låg men beslutsam röst. "Något sånt här får inte hända igen."



Ellis trodde honom. Om han berättade vad som tyngde honom, så skulle Edmund lyssna. Inte avbryta. Inte döma. Bara finnas där, som han alltid gjorde. Hans vän hade varit en klippa de senaste veckorna, och Ellis hade redan sagt saker han aldrig trott att han skulle dela med någon annan. Om sin pappa. Om Wesley. Men det här – det gick inte. Inte än. Kanske aldrig. För om han sa det högt skulle allt falla samman. Då skulle illusionen han så desperat klamrade sig fast vid gå i bitar. Den som gjorde det möjligt att överhuvudtaget ta sig ur sängen vissa morgnar. Så han sa ingenting. Satt bara där, tyst, med huvudet vilande mot Edmunds axel. Han hörde hur Edmund drog efter andan, och sedan kände han tyngden av hans huvud mot sitt eget. Det var en så liten gest, ändå knöt det sig i Ellis bröst. Det stack bakom ögonen och han knep ihop dem hårt, försökte få bort klumpen i halsen som växte sig större för varje sekund som gick. Förbannade sig själv tyst. Han fick inte gråta. Vägrade visa sig så sårbar.
"Jag behöver bara sitta här en stund", sa han till slut. Rösten kom ut tunnare än han tänkt sig. Och de blev sittande så. Tysta. Tillsammans. Ellis hade ingen aning om hur länge. Tiden hade liksom förlorat sin betydelse. Det var först när kroppen blivit alldeles stel av kylan som han försiktigt lyfte huvudet från Edmunds axel. Båda deras läppar var förmodligen blå vid det här laget.
"Fan", sa han och drog in ett ytligt andetag, som om han tog sats. "Det är svinkallt här ute." Ett kort skratt for ur honom, lågt och lite raspigt, men ändå ett skratt. Som om Ellis långsamt började hitta tillbaka till sitt vanliga jag igen.

Ja, det är inte så märkligt att många elever vill åka hem till sina föräldrar efter något sånt här har hänt. En man har dött på skolan.. Audrey kan fortfarande inte riktigt greppa det, hur han fallit ner på golvet på det där sättet, som en hjärtattack slagit honom från ingenstans. Men hon tror att hon kan ha varit den som fått död på honom. Hur har hon ingen aning om, men hon hade önskat livet ur honom, hon hade haft en bild framför sig, som visat honom död.. död på golvet framför dem. En främmande känsla hade fyllt upp henne, och när hon sett honom livlös på marken, hade den försvunnit som en enorm lättnad. Det låter galet, men kanske Samuel skulle förstå henne om hon berättade? Hon minns den där kvällen, under deras första dejt, hur han fått bilder framför sig, hur han frågat om någon gjort henne illa tidigare. Han hade sett mannen framför sig.. Det låter obegripligt, och hon har ingen aning om hur det gått till, hur han visste.
Audreys mörka ögon följer efter skolsystern och Jonathan, och lyssnar på det de säger, även om de försöker vara tysta om det. Hennes blick glider därefter mot Samuel. Hon skulle vilja vara själv med honom, få prata med honom ostört. Hon håller ett stadigt grepp om hans större hand, och hennes blick stryker sig över hans ansikte. När den unga läraren säger att skolan kommer utreda vad det varit som hänt så nickar hon, med ett blekt leende på läpparna.
”Det är bra, vi har inte någonting att gömma,” säger hon och låter sin lediga hand försiktigt stryka bort några hårstrån från Samuels ansikte. Hon kan fortfarande känna blodet som finns i hans lockar, det måste vara ett väldigt rejält sår på hans huvud. Hon tar försiktigt upp hans hand och lämnar en kyss på hans knoge.

”Då sitter vi här en stund,” säger Edmund med ett svagt leende. Han känner sig alldeles varm inombords, en värme som bara Ellis kan ge honom. Uppenbarligen är det någonting oerhört jobbigt som tynger vännens hjärta, men han tänker inte pressa honom. Men han känner en sorg för att det är någonting som påverkar hans vän så mycket, som gör honom att må så dåligt. Kanske han inte orkar tänka på det själv, kanske bara tanken på det hela gör honom förskräckt. Det verkar som det. Han kan höra hur tunn hans röst är, hur ynklig han låter. Det får hjärtat att värka på Edmund, och hans sluter ögonlocken ett slag. Kylan tränger sig på, när han andas ut kommer det som en imma ut i luften, det är skönt att han åtminstone har en stickad tröja på sig.. Han har ingen aning om hur länge de sitter där, om hur många minuter, eller timmar som går. Men det är fint. Att sitta såhär vid taket ger en vacker utsikt, träden är helt snötäckta, och sjön har fått ett lager av is över sig. Snön gnistrar i det lätta solljuset, och snöflingorna dalar vackert ner över dem. Nästan sagolikt. Han har inte riktigt tänkt på hur fin utsikten är från det här stället, hur fint hela området är. Han känner snart hur Ellis lyfter upp huvudet från hans axel, och genast känner han en saknad. Värmen försvinner. Artonåringen skrattar tyst och nickar lite.
”Märkte du det nu?” Säger han och stryker en hand genom sina ljusa lockar, som ny blivit lätt blöta av snön. ”Vill du gå och ta en kopp te och värma upp oss lite?”