Not what I wanted [PRS]

Mys, mys, mys, det var så otroligt mysigt att ha Joshuas fingrar grävandes i pälsen. Ungefär som någon underlig form av massage faktiskt, väldigt trevligt och lugnande. Sedan verkade Cissi fått nytt mod till sig, då hon inom kort började undersöka det stora molnet av svart fluff. Zihao undrade vad det var för en lukt den lilla kissemissen snappade upp. Femtonåringen doftade naturligtvis likadant som han gjort innan, vilket var förfärligt jobbigt för slytherinarens psyke, men den äldre av de två? Tja, han kunde ju knappast lukta speciellt mycket människa, det var ett som var säkert. Kanske som någon underlig blandning istället? Det var ju inte så att huden typ ramlat av eller så, den gömde sig fortfarande under all den där fina pälsen. Bra, nu blev han själv förvirrad angående vad han luktade som. Varg? Människa? En mix av de två? Urk, snart skulle han väl få huvudvärk av alla olika funderingar som rörde sig bakom pannbenet på honom.
Rösten som plötsligt ekade genom högtalarna fick Zihao att sprätta till och snart hade han glidit in under sätet igen. Ögonen var stora som två tefat och öronen slätstrukna över huvudet. Läskigt, väldigt läskigt. Hur hade han ens lyckats krångla sig loss från Joshuas grepp så snabbt? Han hade inte den blekaste aning, men klumpigt hade det säkert varit med tanke på hur osmidig han var. Inte var det däremot hans fel att han var stor och tung, det var faktiskt genernas verk. Tänderna var återigen blottade och auran på ett mer osäkert plan. Inte för att den yngre gjort någonting dumt eller så, utan mest för att eleverna börjat röra sig i korridoren utanför kupén. De var många också, som banade väg framåt, kanske för att hitta sina vänner eller liknande. Högljutt blev det även. Härligt.
Som tur var drev Joshuas röst bort rädslan en aning och även om Zihao fortfarande låg intryckt under sitt älskade säte, slutade han se så förbaskat hotfull ut. Ögonen var förvisso fortfarande stora, men när han placerade huvudet mellan tassarna och suckade fick de honom mest att se bedårande ut. Ja fy vad han tyckte synd om sig själv. Orden letade sig in genom de fluffiga öronen och slutligen rotade de fast sig i hjärnan. Det tog ganska mycket längre tid än vanligt för dem att registreras och tolkas, men när de väl gjort det nickade han fundersamt. Han ville inte sätta Hagrid i klistret, speciellt inte nu när den store drummeln verkade hålla på med en massa olagliga saker. Så med andra ord lät den där osynlighetsmanteln som en ganska bra idé. Om han kröp fram över slottets kalla stengolv skulle den säkert täcka honom. Fast vänta nu, de där mantlarna var omöjliga att få tag på. Existerade de ens? Och om de gjorde det, vart skulle Joshua få tag på en?
Sjuttonåringen glodda stint mot gryffindoraren, lät huvudet falla lätt på sned och rynkade på ögonbrynen. Nåja, där ögonbrynen vanligtvis var placerade. Blicken var ganska lätt att tolka, i alla fall enligt honom själv. Vart i helskotta ska du lyckas få tag på en sån?

Det hela gick så snabbt, Joshua kan inte riktigt uppfatta förloppet av händelser på en och samma gång. Det enda han vet helt fullt ut är att den kvävande, tjocka värmen från pälsen och den tunga filuren i knät försvunnit med en väldans hastighet. Ena sekunden satt han där och myste med femtonåringens armar omkring sig och fingrarna nedgrävda i den tjocka pälsen, och den andra är filuren tillbaka i skrymslet igen. Öronen gled platt tillbaka på huvudet, ögonen blev på något sätt dubbelt så stora och än en gång blottades tänderna för fullt. Det var ljudet, högtalarna är nästan för höga för de små eleverna, ännu värre för djur med tre gånger så bra hörsel än dem själva. Stackars Zihao. Stackars Cissi. Ljudet från högtalarna byts dessvärre ut till klampande elever som marscherar i korridorerna. Bara en vägg emellan de tre, knäpptysta klumpedunsarna. Någon rycker tag i handtaget, försöker öppna dörren med en väldans kraft men misslyckas.
”Nu har de låst för sig också. Skulle inte förvåna mig om de är fullt upptagna med djävulens tango där inne.” Muttrar Mason som dragit med sina vänner som en liten backup. Låst, bra.
”Om de tar tillräckligt med tid på sig kanske vi slipper dem resten av terminen.” Rösten är nästan drömmande och tillhör någon av sextonåringens neandertalare till vänner. Det skulle väl vara roligt för deras skull, om de två blir fasta på tåget och plötsligt åker med det hem till London igen. Nej, det tänker Joshua inte låta ske. Han har så många ämnen som han ser fram emot kommande. Med det i åtanke kryper han långsamt fram på golvet och drar ner gardinerna vid fönstret också. Vem som helst skulle kunna få för sig att kika in, och denne skulle mötas av en stor, lurvig ZIhao. Det tar några sekunder av evigt viskande mellan vännerna utanför innan de går sin väg igen. Nu kan fokuset glida mot sjuttonåringen igen, bra. Även om ansiktet är fullt med fluff är det förvånansvärt lätt att tyda vad det är den andre vill säga. Precis som med Cissi. Även om nu Cissi inte i grund och botten är en människa.. men ändå.
”Du underskattar mig. En osynlighetsmantel är lätt att få tag på om man känner rätt människor, vilket jag gör.” Med ett stolt, löjligt leende kravlar sig Joshua upp på fötter och låser upp dörren. Harry brukar alltid vara lite seg med att komma av tåget, så nu är det bara att skynda sig och leta upp honom. ”Vänta här tills jag kommer tillbaka, och om någon verkar vilja komma in.. kanske det går att bara blockera dörren.” Jo, att låsa med de där tassarna skulle med största sannolikhet bli en svårighet.

Masons röst ringde väldigt illa i Zihaos öron och det där sista som sades fick honom att ilskna till. Rejält. De skulle bara veta! Någon gång under året skulle han få tag i den lilla gruppen och skrämma livet ur dem. Bokstavligen. Han hade fått nog av deras skitsnack, hur de gick omkring och trakasserade folk på grund av deras blodsstatus. Ögonen var stelt fästa på dörren och gled inte tillbaka mot Joshua förrän de små jävlarna gått sin väg. Men tänk om de kom tillbaka medan den yngre var borta? Vad skulle han göra då? Försöka hålla emot dörren med de där rangliga benen som inte gjorde någon större nytta? Shit, det här skulle sluta i tragedi. Om Mason lyckades ta sig in genom dörren skulle Zihao inte kunna hålla sig själv i skinnet, utan förmodligen ha ihjäl honom på fläcken.
De glansiga ögonen fäste sig på Joshua och huvudet gled ut i samband med att han sträckte ut sig över golvet, som en stor pannkaka. Öronen vinklade sig mot dörren, lyssnade intensivt på vad som hände där på den andra sidan. Han ville inte att femtonåringen skulle gå, föredrog helt klart att han stannade och fortsatte med den där underbara massagen. Men han förstod självklart varför det inte gick. Den yngre hade en plan och den kunde uppenbarligen inre utföras om han stannade i kupén. Om det nu var någon som hade en osynlighetsmantel, så var den personen förmodligen påväg att lämna tåget. Hjulen hade saktat in väldigt på farten och snart verkade det som om de stannat helt. Skulle Joshua ens hinna få tag på den där mystiska personen? Vad skulle de göra om han inte gjorde det? Smyga ut sist av alla och fly ut i skogen? Nej, för elixiret var fortfarande extremt nödvändigt. Utan det skulle natten inte bli trevlig.
Tillslut nickade Zihao och kom upp på benen, placerade sig bryskt framför den så snart gryffindoraren stängt den efter sig. Jaha, nu var det bara vargen och katten kvar då - katten som inte verkade tycka sådär supermycket om sjuttonåringen och hans massiva, klumpiga figur. Fast dumt nog kunde han inte acceptera det där. Cissi var ju så otroligt söt och tjock att han inte kunde hålla sig borta. Pang. Så fort han kommit ens en gnutta närmare fick han ett slag över nosen. Och ett till, och ett till. Aj. Var det där verkligen nödvändigt?

Korridoren var praktiskt taget tom när Joshua sätter fötterna utanför dörren. Mason och hans vänner har lyckligtvis försvunnit, lämnat dem ifred. Utan att slösa någon tid börjar femtonåringen att vandra längs korridorens alla kupéer, kikar in i de fönstren som inte var gömda med draperier. Vissa elever sitter fortfarande kvar och rynkar på ögonbrynen åt honom när de märker hans ögon. Jaja, de får väl tro vad de vill. I en stund som den här har han ingen tid med att bry sig om vad de tror om honom. Mycket annat att fokusera på. Tillslut, ja då hör han en viss persons höga stämma. Ron. Ron förknippas med Harry, de lämnar aldrig varandras sida. Hermiones röst kan även höras, hur hon grundligt förklarar någonting för den där rödhåriga dumbon. Öronen spetsas, gör sig redo för att hitta den bästa stunden att avbryta och be om en rätt.. ja, bisarr tjänst. Förhoppningsvis litar Harry tillräckligt på honom.

Det gjorde han visst. Joshua hade förvisso ljugit om varför han skulle behöva den, men det gick fram och han fick som han ville. På så sätt kunde de yngre eleverna även fokusera på att prata om Harrys förhållande med Cho. Med ett stolt, nöjt leende skuttar Joshua tillbaka till kupén med osynlighetsmanteln fäst i famnen. Det var en mycket bättre plan än att dra med Hagrid i det hela, det skulle få Umbridge att avsky honom ännu mer. Det skulle bli en enkelbiljett ifrån skolan på bara någon sekund. Fingrarna fångar upp den lilla knoppen till handtag, vrider på den och öppnar dörren till kupé 105. Väl där inne möts han ev en rätt underlig bild. Cissi verkar ha väldigt roligt med att slå med tassen mot Zihaos stackars lilla nos. Två lurvbollar, väldigt gulligt. Femtonåringen faller ner på huk framför slytherineleven och trär osynlighetsmanteln över den stora figuren.
”Vi måste se till att hela du täcks av den hela tiden. Om din svans kikar fram någon gång kommer det bara höja mer ögonbryn än om du gått utan någon mantel alls.”

När Joshua återvände till kupén hade endast några minuter passerat, men det betydde inte att Cissi inte gett honom en riktig liten uppläxning. Hon hade som tur var inte använt sig av klorna, men det var ändå inte speciellt skönt. Det fick i alla fall den äldre eleven att rynka på nosen och grymta till, som om han vore en gris. Lustigt hur många skumma ljud en varg kunde bringa sig själv till att göra egentligen. Visserligen hade han gjort måna konstiga läten under sina tio år med fullmånar, men men. Det här var någonting nytt, extra underligt definitivt värt att ifrågasätta. Vargar ska inte låta som grisar, då är det någonting som är väldigt fel.
Zihao ryckte till när osynlighetsmanteln föll över ryggen på honom, dolde kroppen, huvudet och tassarna. Nåja, åtminstone när han böjde lite på benen, då gick det alldeles utmärkt. Han rätade på sig igen kort därefter och stack fram nosen under tyget, mötte Joshuas mörka ögon och såg frågande på honom. Jodå, han ville fortfarande veta vart den andre fått tag på den där manteln, det var väldigt intressant information. Snart började han även grymta till och putta på femtonåringens näsa med sin egen nos. Den var sådär lagom blöt och halväcklig, precis rätt medel till att få den yngre att ge med sig och berätta. Och funkade inte det så var han beredd att börja lämna blöta pussar över de puffiga kinderna. Fast hallå, borde ni inte försöka skynda er? Får du inte i dig det där elixiret inom maximum tre timmar kommer den där nyfunna kontrollen att brista. Du vill väl ändå inte ha ihjäl Joshua nu när ni kommer så bra överens? Nej, nej det vill du inte. Ännu mindre eftersom du tycker om honom och vill ta chansen någongång och kyssa de där röda, fylliga läpparna. Försök inte låtsas som om du inte vill det.
Puttandet slutade med ens och sjuttonåringen sänkte blicken. Okej, han kunde försöka få den yngre att tala om vart han fått den ifrån senare under kvällen. Nu var det nog bäst om de fokuserade enbart på att ta sig till professor Snapes kontor. De bärnstensfärgade ögonen möttes återigen Joshuas för att sedan glida mot dörren. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Joshua själv skulle nog ha blivit lite nyfiken på vem det är som har en osynlighetsmanteln liggande hos sig, om platserna varit omvända det vill säga. Däremot står han fast, han kan inte direkt dela med sig om den där nyheten till alla han känner. Speciellt inte någon som Harry definitivt inte litar på, spelar ingen roll om femtonåringen litar på Zihao. Det går inte.
”Du gör hela mitt byxben blött..” Påpekar han och ser ner på den våta lilla nosen som gång på gång knuffar på honom. Om han berättar detta för den andre kommer Harry aldrig lita på honom igen, vilket Joshua verkligen inte vill ska hända. För även om han har ett tillitsproblem sen länge så är han väldigt angelägen att alla ska lita på honom. Ingen jättefin kompromiss direkt. Dessa tankar skakar han bort och bär upp Cissi från golvet och bär ner kofferten från hyllan över sätet. Nu kan han använda magi utan att bli relegerad från skolan, vilket är rätt skönt. Den är alldeles för tung för att bära den upp till kärran som ska ta dem till skolan.. med ett litet viskande ord glider kofferten upp i luften, tillsammans med Zihaos egna väska. De kan inte direkt lämna den i tåget. Kofferterna vrider på sig i 180 grader och glider ut genom det öppna dörren.
”Jag kanske kan berätta för dig någon annan gång, men just nu.. jag skulle inte bli så värst populär.” Orden är tysta. Som tidigare noterat är han van vid att folk ogillar honom, snackar all skit de vill om honom. Så man skulle kunna tro att han inte skulle bry sig om Harry och hans vänner vänder ryggen mot honom, men det gör han. Det är få människor som uppskattar hans sällskap och åsikter, och han tänker inte slänga den tilliten i sjön. ”Vi får skynda oss Zihao, dina vänner kommer nog undra vart du är.”

Zihaos vänner? De brydde sig troligen inte ett smack. Om de väntade någon dag eller två kanske de skulle bli lite oroliga, men de visste redan hur det låg till med fullmånen och sådär. De förväntade sig förmodligen inte ens att han skulle komma tillbaka under just den här dagen. Eller de hade nog inte gjort det om Ethan inte sagt någonting. Där var taggen i foten liksom - den jämnårige eleven och hans jag-vet-allt-om-alla fasoner. Okej, så med andra ord var det där som Joshua sagt sant, att de visst undrade vart sjuttonåringen höll hus. Tänk om de väntade på perrongen? Vad skulle hända då om de fick syn på Joshua men inte Zihao? Åh, dumma Ethan och hans stora trut. Och inte bara det, tänk om femtonåringens vänner väntade på honom också! Alltså äkta vänner var ju guld värda, men ibland förstörde de verkligen saker och ting. Rättare sagt förstörde de rent teoretiskt sett de två ungdomarnas geniala plan. Joshuas geniala plan. Nu när de faktiskt hade osynlighetsmanteln var det en extremt bra plan, trots att den äldre inte haft särskilt stora förhoppningar. Han hade nästan trott att gryffindoraren skojat när han nämnt manteln. Ingen hade en sådan. Ingen
Med försiktiga steg lufsade Zihao efter den yngre, lätt nerböjd för att tyget skulle täcka hela kroppen, inklusive svansen. För tillfället var den tryckt mot sidan av kroppen, böjd i en extremt konstigt vinkel. Bättre än att man kunde se den, för det hade fan varit ännu värre.
”Du.” Rösten kom snett bakifrån dem, precis som de skuttat ner från tåget. Hade manteln råkat glida åt sidan? Nej, nej, nej. Det fick inte hända. Men vänta nu, den där stämman var bekant. Väldigt bekant, och inte på ett dåligt sätt. Theodor Watts, Ethans tvillingbror. De var nästan identiska, speciellt om man inte kände dem någe vidare. Då blev det förfärligt svårt att skilja dem åt.
”Min enfaldiga bror bad mig vänta här för att se till så att Zihao inte råkat äta upp dig eller någonting”, började han trevande och gav Joshua en skeptisk blick. ”Men jag har inte sett honom och tro mig, han är inte speciellt svår att se”, fortsatte han och höll handen över huvudet, som för att indikera sjuttonåringens längd. ”Har du sett honom eller?”

Först hade Joshua nästan trott att Mason och hans vänner väntat på att de skulle komma ut, bara för att ge dem några välförtjänta slag. Men icke. När han vänder sig om kommer Ethan först till åtanke, men han påminner sig om att han aldrig skulle kunna se vem som är vem. Fred och George är tillexempel väldigt lätt för femtonåringen att se vem som är vem. Han har känt dem mycket längre, de är ju vänner med Samuel. Hur som helst är det antagligen Theodor med tanke på hur han tog upp sin bror. Dumt tvingas han blinka ett par gånger, få in vad det är för fråga som ställs och komma på någon utmärkt lögn att svara med. Samtidigt glor Cissi på den nykomna sjuttonåringen, som att hon kan själv är rädd för att den där planen de två filurerna kommit överens om ska förstöras. Nu skulle det nog inte vara så farligt om Theodor fick syn på Zihao, han skulle inte direkt skvallra till Umbridge. Men Joshua kan inte ta den chansen, plus kan inte faktumet om osynlighetsmanteln komma ut. Då kommer den inte vara till någon nytta. Så en lögn får det helt enkelt vara.
”Han skyndade sig till Professor Snape,” förklarar gryffindoreleven med en lätt axelryckning. Det är mycket svalare utanför tåget, regnet är fortfarande aktivt och slår hårt mot det redan rosiga ansiktet. Den feta kissen vilar mot ena armen medan den yngsta i skaran mumlar ett litet ord. Detta lilla ord får ett paraply att glida ut ur kofferten och vila över honom och Cissi. Hon hade redan varit påväg att krypa ner i halsen på regnjackan för att skydda sig när paraplyet kommer och underlättar det lite. ”Han kommer säkert till ert sällskapsrum senare antar jag.”
Det är ju trots allt lite konstigt, Joshua är någon som aldrig varit vän med Zihao eller hans kamrater innan. Han har nog haft fler konversationer med dessa under dagen än han haft i hela fem år. Komiskt, väldigt komiskt.
”Jag tror inte ni behöver oroa er iallafall.” De smala benen går på stället ett bra tag, försöker få upp värmen som försvunnit helt och hållet. Tillslut dyker en ledig vagn upp, med en testral stolt stående framför den. Kylan har blivit för mycket, även om de bara varit ute i några minuter. Dumma kyla.

Theodor såg allt annat än övertygad ut och det verkade inte som om han tänkte ge med sig i det första taget. Sjuttonåringen lät de blåa ögonen glida upp och ner, studerade Joshua i några korta sekunder innan blicken föll rakt på Zihao. Nej, han kunde väl ändå inte se igen osynlighetsmanteln? Det var omöjligt. Men ändå verkade det som att han såg rakt igenom den jämnårige, vilket sände rysningar längsmed dennes ryggrad.
”Av någon anledning tvivlar jag på att han kommer sätta fot i slottet under kvällens gång”, konstaterade slytherineleven tillslut och ryckte på axlarna. Hans egen koffert susade upp i luften efter ett knyck på den elva tum långa asp staven, rörde sig efter Joshua mot vagnen som nyss anlänt.
Zihao följde efter dem, kröp bokstavligen över marken för att inte råka avslöja sig själv. Frös femtonåringen? Det såg nästan ut som det och han hade även försökt få upp värmen genom att gå på stället. Stackarn. Den äldre av dem frös absolut inte, snarare tvärtom. Pälsen var tät och tjock, plus att regnet gled av manteln och höll honom relativt torr. Hoppsan, inte undra på att Theodor stått och glott sådär. Han hade väl troligen märkt hur de små dropparna gled runt manteln, istället för att slå i marken som resten av dem. Sjuttonåringen kvävde en suck och skuttade upp i droskan, efter att de andra två stigit på. Jaha, så bra hade den planen fungerat. Nu skulle kamraten inte direkt gå och skvallra eller så, men precis som Zihao skulle han förmodligen ha en hel drös med frågor om den där manteln.
Klumpigt klättrade slytherinaren upp på sätet bredvid Joshuas, lade sig tvärs över knät på honom till Cissis stora förskräckelse. Han kunde svära på att hon kunde se honom.
”Jag tror förresten inte heller att vi behöver oroa oss”, började Theodor och greppade tag om tyget, drog långsamt bort det tills fluffmolnet avslöjades. ”Igen, Zihao? På riktigt, det är någonting grovt fel på dig”, grälade den jämnårige och knäppte till honom över nosen, just som hjulen på droskan började rulla. ”Och du”, fortsatte han och vände de där genomträngande, blåa ögonen mot femtonåringen. ”Förstår du inte hur sjukt korkat det var att stanna med honom? Ni är ju lika pantade båda två..vad kommer det ens bli av världen om sådana som ni skyfflas ut i den?” Han suckade och skakade irriterat på huvudet. Snacka om att de där två var en fin match för varandra.

Det fanns en del bristfälliga saker angående Joshuas lilla förklaring. Den största av dem är väl regnet som inte slås mot marken, men det finns även något annat som Theodor bör ha kommit på. Femtonåringen må vara en noggrann packare, men två hela koffertar brukar han inte behöva använda sig av. Nej, uppenbarligen är en av dem Zihaos. Han hade dock varit redo på att skylla på ett beroende att ha alla sina saker med sig från hemmet till Hogwarts. Helt osannolikt är det inte heller. Detta är dock inget mer existerande bekymmer, Theodor hade nappat upp lurvmolnet. Det hade förvånat Joshua om han inte gjort det, helt ärligt. Så tankarna på det försvinner, och ögonbrynen rynkar ihop sig rejält. Det är inte så att han vill skälla på Theodor, han är förhoppningsvis inte seriös med det han säger, men den yngsta blir fortfarande upprörd. Zihao kan inte kontrollera det själv, om han kunnat det hade inget av det som hänt hänt. Den andre slytherineleven borde förstå hur förbaskat svårt det är för honom, istället för att ge en liten uppläxning. Om han är seriös det vill säga, Joshua har märkt att han blivit upprörd för andra när det som sagts är menat som skämt. Men det låter inte som ett skämt. Joshua rycker åt sig osynlighetsmanteln och trär den över det mörka, nu våta molnet av fluff. Stackarn.
”Du kan inte bara dra av den sådär. Umbridge har ögon överallt.” Muttrar Joshua med en lätt blängande blick innan hela Zihao är täckt igen. Ja, Theodors oförsiktighet hade mycket väl kunnat leda till att Filch sett dem och rapporterat det. Och nu ska den andre ge honom en utskällning också? Herregud, Joshua gör det han anser är bäst för alla involverade. Han behöver inte bli uppläxad av någon annan än Samuel. Nej, Samuel räcker gott och väl. ”Om jag ansett att det varit farligt just då hade jag stuckit, tro det eller ej.” Helt fullkomligt korkad är han inte. Prefekten är förvisso lite dumdristig, men korkad och självmordsbenägen är han inte. Inte än iallafall.
”Han mår bättre med sällskap, gör honom mindre rädd. Vilket leder till att han är mindre farlig.” Det kommer ut som ett litet mumlande, men den seriösa tonen är fortfarande kvar. Kanske det varit dumdristigt och farligt gjort av Joshua att stanna, men han har en bra uppfattning om vad som kan bli farligt. Han är snabbagerande, om Zihaos beteende förändrats och han förlorat kontrollen, då hade han gjort allt för att hålla honom borta från korridoren med elever. Men, som man nu ser, har sällskapet hjälpt. Sjuttonåringen verkar inte lika rädd längre, och inte heller lika farlig eller okontrollerad. Vilket är ett stort plus. Joshua lyckades, och han orkar uppriktigt sagt inte tänka på vad som kunnat hända om det inte gått som han trott att det skulle.