Yehet och Kkaebsong [PRS]

”När jag är tjugotre så kommer du artbestämma vara tjugotvå, vilket också är jävligt gammalt”, påpekade Zihao och nickade därefter fundersamt. Jo, alla moderns recept var gudomliga enligt honom själv. Det var ju roligt att höra att fler tyckte om hennes simpla, men samtidigt utsökta, matlagning. ”Såklart den är god, det är mammas recept och jag är världens bästa kock!” Oj, det var en lögn som hette duga. Nittonåringen kunde laga totalt fem olika rätter: baozi, dumplings, soppa - om de inte var alldeles för komplicerade - pannkakor och fiskgryta. Mer än så var det inte, tyvärr.

"Men du är fortfarande äldre än mig," påpekar Joshua än en gång, medan han stoppar in än en sked med varm soppa i munnen. Med ett litet, skyggt leende knuffar han till den äldre lätt, och lutar huvudet återigen mot den bekväma axeln. "Världens bästa kock?" upprepar han utmattad och ställer ifrån sig skålen med soppa, drar filten tätare om den svala kroppen, och gömmer sig tätt intill Zihao. Kanske inte världens smartaste agerande under omständigheterna, men han trivs där. "Då kanske jag ber dig göra den där soppan oftare, bara så att du vet." Jo, kroppen har återfått en del värme av maten, men han är fortfarande illamående. Det finns en stor chans att kroppen kommer vilja få ut det, tyvärr. "När du är tjugotre kommer Euijin vara tjugosju.." konstaterar han trött.. jisses, det låter som en stor åldersskillnad, även om det verkligen inte är sant.

”Jo, jag är äldre än dig, vilket betyder att jag kan få kalla dig för en liten plutt precis hur mycket jag vill”, konstaterade Zihao och sörplade i sig det sista av sin egen soppa, innan han också placerade den tomma skålen på soffbordet framför dem. ”Förresten så är soppan väldigt enkel att göra, så sure. Kan laga hur mycket soppa du vill”, knorrade han sedan och lutade sig tillbaka i soffan med en liten suck. Nu när magen var fylld till bredden med varm soppa, hade nittonåringen världens lust att slita ögonlocken och somna. Men det gick inte för sig, då han var tvungen att se till så att artonåringen inte började träna eller liknande. Så upp med ögonlocken, rak i ryggen och djupa andetag. Ingen sömn för Mr Xie inte. ”Hm, det är faktiskt sant..och när han är trettio kommer jag bara att vara tjugosex, och du tjugofem..din lilla snorunge”, fortsatte Zihao efter en stunds tystnad. ”Hur länge varar kontraktet? Tio år efter debuten?”

Det är rätt uppenbart att Zihaos ögonlock vill falla ner, och låta den sjuttonåriga jätten sova. Det är också uppenbart att Zihao inte tänker låta det hända, och Joshua får en del skuldkänslor över detta.. usch och fy, nej Zihao måste sova.
"Ja.. tio år," säger han och nickar långsamt, det är rätt sjukt att tänka på det.. att han ska spendera tio år med killarna i den här lägenheten. Mycket kan hända på tio år, tänk om Joshua själv får kvävande känslor för den ett år äldre ungdomen bredvid honom? Med tanke på att hjärtat dunkar så pass hårt som det gör i Zihaos närhet, är det inte helt omöjligt. Joshua skakar på huvudet för sig själv, han får inte tänka så. I tystnad ser han upp mot den äldre, och håller fram sitt lillfinger. "Om jag lovar att inte träna, kan du sova lite då? Jag är faktiskt också väldigt trött."

Det där hade varit ett väldigt bra sätt att övertala den äldre på, men problemet låg i att han inte ritkigt litade på Joshua. Och han hade ju faktiskt livar Euijin att hålla koll på den yngre. Däremot var ju ögonlocken förfärligt tunga, så pass tunga att de troligen skulle falla ner över ögonen varesig han ville det eller inte.
”Hm, okej..” började Zihao tveksamt och hakade fast sitt eget lillfinger i den andres. ”Men om jag vaknar och inser att du har tränat så kommer jag att låsa fast dig i soffan”, varnade han och slingrade armarna omkring artonåringen. ”Eller förresten..kan sova i den här ställningen så kan du inte röra på dig utan att jag märker det..” mumlade nittonåringen trött och gosade ner sig hos Joshua. ”Så försök inte ens. Tänk inte tanken ens.”

Med ett nöjt leende kramar Joshua om den äldres lillfinger med sitt egna, innan han låter sitt huvud falla ner mot Zihaos bröstkorg. Helt ärligt skulle det inte förvåna honom själv om han från ingenstans får för sig att springa runt och träna i lägenheten, men han är tacksam över att Zihao håller koll på honom. Kroppen är alldeles för utmattad för att ens kunna stå upp utan att benen ska darra likt förskräckligt. Väldigt jobbigt, faktiskt.
"Jag ska inte röra mig någonstans." försäkrar artonåringen med hackande tänder och trött röst. Om han inte varit så bekväm där han ligger vid Zihao, så hade han nog gått och snott till sig allas täcken för att inte frysa... men han ligger alldeles för bra för att orka göra det. Med en liten gäspning sluter den utmattade ungdomen sina ögonlock, och det tar inte lång tid innan han somnar.

På något underligt sätt hann Joshua somna före Zihao, vilket lämnade den äldre alldeles ensam i det dunkelt upplysta rummet. Ensam var han ju inte dock, då artonårigen bokstavligen halt om halvt låg på honom. Det var mest det att allting blivit tyst som han en känsla av ensamhet. Under några minuters tid, studerade nittonåringen den andres ansikte, förundrades gång på gång av hur perfekt han var. Fingrarna gled förstrött över de puffiga kinderna och vidare ner mot de skarpa nyckelbenen. Han borde verkligen inte sitta och pilla med Joshua på det sättet, men det var tvärt omöjligt att hålla tassarna borta. Att den yngre såg ut som ett sant mästerverk var faktiskt inte Zihaos fel - bra logik som vanligt. Och det som gjorde det hela ännu mer fel, var att han visste att artonåringen inte hyste samma slags känslor för honom själv.

Uppenbarligen har Joshua inte fått tillräckligt mycket med sömn de senaste nätterna, vilket leder till att han ligger där och susar i nästintill tre timmar. Med sega ögonlock blinkar artonåringen försiktigt bort tröttheten som fastnat. Ögonen möts av samma bild han somnat med, nerborrad hos Zihaos bröstkorg med armarna nöjt slingrande om honom. Osäkert låter han sina händer gripa tag om den äldres armar, och för dem försiktigt bort från sig själv. Nej, han vill verkligen inte väcka Zihao, inte nu när han kan sova så gott. Med en gäspning glider han ner från soffan, sätter på sig sina tofflor och tassar in i köket för att fixa te åt sig själv.. och kanske en varm macka, ja han är väldigt hungrig fortfarande.

När Joshua försiktigt placerade Zihaos armar någon annanstans, dröjde det inte länge förrän nittonåringens ögonlock flög upp. Han anade självfallet det värsta - att den yngre smugit iväg för att träna. Varför skulle han inte fått för sig det? Det skulle inte direkt vara den första gången som artonåringen överansträngt sig själv. Därför gled den äldre av dem försiktigt ner från soffan och tassade tyst ut i köket. Nåja, han hoppade snarare tyst ut i köket. Nu skulle han minsann ta Joshua på bar gärning..
”Hallå, vad sa vi om att trän-” började Zihao för att nästan genast tystna och sjunka ihop med axlarna. Nej, han hade inte lyckats någe vidare med att ta den andre på bar gärning. Om det nu inte var vädligt fel att brygga te och bre smör på en bit med bröd. ”Åh..trodde att du höll på med någonting annat”, mumlade nittonåringen och gled ner på en av stolarna i köket. ”My bad.”

Joshua ser förvånat upp mot den äldre med höjda ögonbryn, han hade visst inte varit så diskret som han hoppats på.. någonting han verkligen behöver öva på märker han.
"Zihao," börjar artonåringen och tuggar lite på sin toast innan han tassar tillbaka till soffan igen, med filten omkring sig, vilket leder till att han ser lite ut som en söt pingvin. Kroppen faller ner mot soffan igen efter han ställt ner koppen och toasten på bordet, och artonåringen sätter på vänner på teven igen. "Tro det eller ej, när jag lovar saker håller jag dem. Jag är alldeles för utmattad för att träna just nu.. tyvärr." berättar Joshua med ett magert leende och klappar på platsen bredvid sig. "Väckte jag dig?"