PRS Aphrodite & wolfy

Meila tog nattlinnet med sig och gick till rummet bredvid, slängde plagget på sängen innan hon skyndade sig nerför trapporna. Väl ute i köket dukade hon fram både bestick och fat, skärde upp tre bitar. Från kylskåpet plockade hon sedan fram spraygrädde som hon la en liten klick av på fatet, skulle passa perfekt till pajen.
”Det är citronpaj,” förklarade hon samtidigt som hon räckte Killian och Tara varsitt fat. Hon förde fingret mot munnen för att lätt suga bort lite grädde som hon kladdat på sig, innan hon själv slog sig ner vid bordet igen.

Tara och Killian satte sig ner vid bordet och började äta. Tara tittade på Meila.
"Det här var nog det godaste jag har ätit" sa hon och stoppade in en till sked i munnen. Killian nickade instämmande och vände sig till sin syster.
"Mycket godare än gången du försökte laga mat, har nog aldrig sett far så arg i hela mitt liv" sa han och skrattade, och Tara himlade med ögonen och svalde sin bit. Hon vände sig till Meila och förklarade.
"Jag försökte laga mat en gång, men höll på att bränna ner huset. Jag kan ha glömt elden i vedugnen för en stund" sa hon och flinade. Hon tuggade och svalde.
"Men till mitt försvar är det lättare att laga mat idag" sa hon och nickade mot ugnen och alla andra moderna apparater som fanns i huset.
"Jag antar att du gillar att laga mat? Vart har du lärt dig det?" frågade Killian och log mot Meila.

Hon skakade lite på huvudet åt deras komplimanger, kunde praktiskt taget känna hur kinderna blossade. Förhoppningsvis överdrev de inte bara för att hon skulle bli glad.
”Jag blev vid tidig ålder tvungen att laga mat åt mig själv, mina föräldrar hade inte tid med sådant,” började hon och tog en till tugga av pajen. De hade spenderat dagarna i källaren och när de väl tagit en paus hade de inte spenderat tiden åt att laga mat åt ett barn. ”Med tiden växte mitt intresse. Jag har lärt upp mig själv genom att följa recept till punkt och pricka och att göra egna experiment.”

Tara nickade imponerat.
"Då har vi några dagar med god mat framöver, alltså" sa Killian och blinkade med ögat. Tara högg plötsligt tag i Killians handled.
"Meila har ringen" sa hon och Killian tittade snabbt på Meila, och sedan tillbaka till Tara igen.
"Förlåt" muttrade han tyst och mötte sin systers ögon.
"Du kommer inte ihåg vart jag hade gömt ringen imorse, eller vart den är just nu" sa han och sveptes med djupt ner i hans systers ögon och själ. Taras ögon gled ur fokus men återvände snabbt igen till det vanliga. Hon åt upp den sista biten som var på tallriken.
"Fantastiskt gott" sa hon som om ingenting hade hänt. Hon reste sig upp.
"Jag går och lägger mig nu, vi ses imorgon" sa hon och log brett innan hon försvann från köket. Killian harklade sig.
"Tankekontroll fungerar på Tara eftersom hon har en själ" förklarade han och tittade upp efter sin syster, "vilket är bra, för då kan jag gömma ringen på samma, säkra ställe hela tiden" sa han och nickade mot lådan där ringen brukade ligga.

”God natt.” Meila log mot Tara och följde henne med blicken då hon försvann iväg från köket, innan hon tittade mot Killian igen. Hon förstod varför Killian använt tankekontroll och eftersom det var för Taras säkerhet så var det något hon kunde acceptera. Inte för att hennes åsikt spelade någon roll i det hela, men hon tyckte åtminstone inte att han gjorde fel. Hon lutade sig tillbaka mot ryggstödet för att dra upp ringen från fickan, sträckte sedan ut handen mot Killian för att ge den till honom.

Killian nickade bara, han var halvt försjunken i sina egna tankar. Han tog emot ringen från Meila. När hans fingrar mötte hennes handled ville han bara stanna kvar i den positionen ett tag, men han sköt undan tanken och reste sig upp. Han öppnade lådan och la in ringen i det hemliga facket och låste den igen. Han vände sig till Meila.
"Du borde vara helt slut, med tanke på allt som har hänt idag" sa han med ett litet leende och lutade sig mot diskbänken.

Då hans fingrar nuddade vid hennes handled kändes det som om allt stannade upp för ett ögonblick. Hon kunde nästan höra sina egna hjärtslag. Alldeles för snabbt hade han rest sig upp. Meila betraktade honom där han stod lutad mot diskbänken, vilade en kort sekund blicken på hans läppar innan hon mötte hans blick igen.
”Ja, det kan man säga,” instämde hon och kliade sig lite på handleden, ”jag ska nog också gå upp då.” Hon reste sig upp från stolen innan hon vände sig om för att duka undan från bordet först.

Killian hjälpte till och när allt var diskat och undanplockat sa han godnatt och gick upp till sitt rum. Han slängde sig på sängen och stirrade upp i taket en lång stund. När några timmar hade gått och han fortfarande inte kunde sova satte han sig upp i sängen. Han hörde plötsligt något skrapande och lirkande. Han svor högt och reste sig upp från sängen. Han gick ut i korridoren och såg Tara stå framför dörren till Meilas sovrum, där hon försökte få upp den låsta dörren.
"Tara, sluta" sa Killian, men försökte ändå hålla sin röst så tyst som möjligt för att inte väcka Meila. Tara vände sig om, hennes röda ögon mötte Killians bruna. Hon var inte arg den här gången, vilket var bra, både för deras skull men framför allt Meilas.
"Hon kan ta bort den" sa Tara och ryckte i dörrhandtaget. Killian kom fram och tog tag om sin systers handled.
"Det kan hon inte, det vet du" sa han och Tara skakade på huvudet, nästan våldsamt hårt.
"Den gör ont" kraxade hon fram och gled ner på golvet bredvid dörren. Killian satte sig bredvid henne och drog in henne i en omfamning.
"Vi löser det" mumlade han och kände hur Tara slappnade av mer och mer för varje minut som gick. Av alla episoder som Tara hade var de där hon var förvirrad bäst, för där var hon i alla fall inte våldsam. Killian hjälpte Tara att ställa sig upp och fick in henne i sitt sovrum. Killian placerade sina läppar på sin systers panna innan han gick ut genom dörren. Han ställde sig vid Meilas dörr för att se om hon fortfarande sov, så hon inte hade blivit störd av händelserna utanför sin dörr.

Efter att ha sagt godnatt åt Killian tog hon sig upp till gästrummet, låste dörren efter sig precis som hon blivit uppmanad att göra. Hon öppnade fönstret på glänt för att släppa in lite frisk luft i rummet, passade på att byta om till nattlinnet som Tara lånat henne. Hon kröp sedan ner under täcket och kurade ihop sig till en liten boll, låg vaken en stund innan hon vaggades in i drömmarnas värld. Sömnen varade inte länge eftersom hon vaknade av ett skrapande ljud. Hon kopplade snabbt ihop att det var Tara som försökte få upp dörren. Det dröjde inte länge förrän hon hörde steg och Killians steg. Med andan i halsen lyssnade hon till vad som hände utanför, slappnade av en aning då det blev tyst. Tara hade inte varit sig själv och hon kunde omöjligt veta vad som skulle ha kunnat hända om dörren inte hade varit låst.
Efter att ha suttit på sängkanten en stund tassade hon fram till dörren för att låsa upp och kikade ut, blev förvånad över att se Killian där.
”Är hon okej?” frågade hon tyst och nickade mot Taras rum.

Killian skulle precis vända sig och gå när handtaget till Meilas dörr trycktes ner. Han vred på huvudet och såg Meila i dörröppningen. Även nyvaken var hon vacker. Han nickade.
"Det är okej, vissa av hennes episoder är förvirring; hon hade inte skadat dig om hon hade fått upp dörren" sa han och log.
"Jag hoppas det inte skrämde dig för mycket" la han till och mötte hennes ögon. Det borde vara så konstigt för Meila att uppleva allt som hon hade upplevt på en väldigt kort tid, men samtidigt så hanterade hon det otroligt bra, vilket gjorde Killian väldigt imponerad.