[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae blinkar fundersamt upp mot den stora byggnaden. Den är hög, nybyggd, våningarna är extra många.
"Vad tycker du Elliott?" hör han mannen framför sig tala. Mannen är klädd i en simpel kostym ute i kylan, han vill återvända in för att värma sig. "Den ligger i perfekt läge, centrum. Den är stor, många kommer få plats." tjugofemåringen andas lätt, och lägger ner sina händer i fickorna.
"Omöjligt att veta med bara utsidan, kan jag se det innanför också kanske?" frågar han och höjer på ögonbrynen mot Mr Park.
"Absolut, kom in bara," Jae går in i byggnaden, följandes efter kom Brian, Andrew, Joshua och Ethan som försöker att gömma sina imponerade ansiktsuttryck.

Vid eftermiddagen har han köpt sju nya lokaler i olika delar av landet. Det händer väldigt sällan, vanligtvis kanske det bara är två. Men efter att ha kollat på drygt femton stycken, fann han sju ut av dem väldigt användbara. Det spelar ingen roll hur mycket de kostar, alla vet att han kommer vinna på det. Och det är inte som att pengarna både han och hans förfäder ens är nära att ta slut, nej, långt ifrån det.
"Jag vill ha två chefer på vardera ställe," berättar han till Dennis när de kommer in i herrgården efter den långa resan.
"Självklart Sir.. Mr Eun vill se dig, han har väntat ett tag nu," berättar Dennis och ser upp från de stora datorskärmarna medan hans fingrar gör sin magi. Jae suckar tungt, att den där mannen inte kan ta sitt kanske och sticka därifrån. Tjugofemåringen lovade att återkomma, och han håller alltid det han lovat.

"Har du bestämt dig än?" frågar den äldre mannen som suttit på samma fåtölj väntandes på Jae. Jae slår sig ner på fåtöljen bredvid, hela hans kropp är utmattad från dagen. Men det var värt det, tankarna flyger inte längre okontrollerat till den andra ledaren han mött dagen därpå. Dock kommer det antagligen börja igen om han tar en paus.
"Om vad?" Jae häller upp lite champagne och tar en klunk, finner vätskan lugnande.
"Spela inte dum nu," svarar Mr Eun tvärt, och Jae blir tyst en liten stund med sin blick på drycken i sin hand. Han vet mycket väl vad det är den andra syftar på. Och han har bestämt sig, dock vet han inte hur hans män ska reagera om han inte går med på förhandlandet.
"Jag finner inget sådant intresse i den familjen," berättar han och tar en liten snutt av drycken. Mr Eun stirrar besvärat på honom. "Jag ser inte vad jag möjligtvis kan vinna på det."

Uta satte sig trött bakom sitt skrivbord. Han var slut efter dagen. Efter att ha tagit emot Mark, och fått honom tillfredsställd, hade tankarna börjar ta fart igen, så Uta hade tagit emot ytterligare kunder tills han kom till sina bokade. Han kunde inte minnas när han senast haft så många kunder på en dag. I början av sin karriär hade han tagit emot betydligt fler, då hade han behövt bygga upp ett rykte. Nu för tiden behövdes inte det, han hade kunder utan att behöva göra en större ansträngning. Men idag hade han velat hålla sig sysselsatt, och det hade fungerat fram till nu.

Att han arbetat som han gjort, tog ut sin rätt nu. Kroppen värkte, både ifrån utmattning och skadorna. Han var osäker på om han skulle kunna röra sig nästa dag. Han lutade sig bakåt och slöt ögonen.
"Sir?" Frågade Jorah men han bara viftade med handen, han var inte intresserad av vad den andra mannen ville säga. Jorah gick fram till honom och ställde sig bakom hans stol. Snart så kände han ett par händer på sina axlar och hur Jorah började massera honom. Genast slog Uta upp ögonen och vände sig om.
"Nej" sa Uta, vilket resulterade i en förvånad blick ifrån Jorah. Förvisso var det inte ovanligt att Uta var tveksam till Jorah's massage, men inte på det här sättet. Men när den andra mannen börjat hade Uta genast sett och nästan kunnat känna Jae's beröring. Uta suckade, genast kände han någon underlig känsla inombords. Han reste sig upp, en aning ansträngt. Han sträckte på sig och ryggen knäckte till.
"Jag tar ett bad" meddelade han Jorah.
"Behöver du något?"
"Ett glas vin" sa Uta och gick emot sin boning för att ta ett bad. Han misstänkte att badet inte skulle hålla borta hans tankar, ge honom någon form av klarhet. Men det skulle lindra smärtan och just nu var det allt som betydde något.

"Vad du kan vinna på det? Skämtar du med mig? Din far, och hans far, din blodslinje, skulle ta tillfället!" säger Mr Eun förbryllat när den yngre ledaren ställer sig upp för att gå därifrån. Han har blivit trött på andres gamla predika.
"Jag är inte min far," säger Jae med ett påtvingat, roat leende över läpparna. "Och jag tror min far skulle hålla med mig om att göra såna drastiska val kan komma för en senare." han tar med det halvfyllda champagneglaset och sedan flaskan i sin andra hand. "Därför, är svaret nej för min del. Om jag ångrar mig, återkommer jag på egna vägar. Det finns ingen anledning för dig att försöka övertyga mig." han hör hur den äldre mannen mumlar någonting, men ignorerar det och stiger ut ur salen. Han hör hur Brian harklar sig och Jae vänder blicken mot honom medan de går.
"Är du säker på det här? Varför inte få bort Yakamoti när många andra vill det? De kommer att börja se dig som en fiende boss." påpekar han, och Jae nickar instämmande.
"De vore idioter om de kallar sig våra fiender. De har inte kommit halvvägs för det än." lär Jae och gäspar tyst när han kommer fram till sitt rum. Dagen hade gått snabbt, och medan hans män funnit något att äta, hade Jae jobbat med pappersarbete. Ingen vila, ingen ro, det var det bästa.
"Sant," säger Brian med ett leende. "Jag säger åt en ut av betjänterna att komma upp med lite mat åt dig. Vad får det önskas?" Jae funderar en liten stund och öppnar sin dörr.
"Hmh.. indisk låter fint," svarar han och nickar tacksamt mot den äldre, och stänger sedan dörren efter sig.

Champagneglaset ställer han på golvet, medan han tar upp en ny tom canvastavla. Jae granskar målningen han börjat med igår, för att se exakt hur han ska börja på den andra. Med stadig hand, seriöst ansiktsuttryck försvinner han tillbaka in i målningen. Uta har satt rot i hans huvud, och det verkar värdelöst att försöka få bort honom.

Glaset vilade mellan de långa bleka fingrarna. Uta snurrade på det, och vätskan rörde långsamt på sig. Uta granskade den röda drinken, innan han hällde det i badet, och lutade huvudet emot badkarskanten. Han tog upp flaskan som tjänaren lämnat, innan han hällde i drycken, i vattnet. Uta såg hur det fick en ljus nyans av rött. Han sjunk ner så att vattnet var precis under näsan, med håret hängandes framför ögonen. Vattnet hade vid det här laget börjat bli kallt, men han gjorde ingen ansträngning att resa på sig. Han hade fortfarande den andra mannen i sina tankar, och det kändes som han inte kunde bli fri honom. Badet hade snarare gjort det värre. Förvisso var hans kropp inte i lika drastiskt smärta, men han föredrog nästan det framför sina tankar.

Uta fick ingen bukt på den andra mannen, varför Jae varit så vänlig emot honom, han skulle trotts allt vara hans fiende. Men han hade visat honom någon form av ömhet få personer visade honom. Men det var inte det som fick Uta's tankar att tappa kontrollen. Det var hans egna reaktion. Varför hade han uppskattat den andra mannens beröring så, varför pratade han med honom oms personliga saker, sådant som han aldrig pratade om. Jae hade till och med fått honom att börjat gråta, något Uta nästintill aldrig gjorde. Uta kunde verkligen inte förstå hur den andra mannen gjorde det. Han visste inte heller hur han skulle tänka kring att Jae hade fått reda på dessa saker, då Uta inte visste vad han kunde tänkas göra med dem. Han borde vara orolig, arg, kanske till och med rädd, men han var inget av det. Det var nästan som om han litade på att den andra inte skulle göra något, vilket var en naïve tanke. Uta suckade, innan han plötsligt reste på sig. Vattnet åkte över kanten och ner på golvet, men han ignorerade det. Istället tog han en handduk och torkade av sig, innan han lindade handduken runt höften. Han gick ut i sitt arbetsrum, och la sig ner på mattan. Han tittade upp genom glastaket, och såg stjärnorna som glittrade på himlen. Uta slöt ögonen, och andades långsamt. Hans huvud snurrade av alla tankar, och tankarna på den andra mannen fick honom att känna saker han normalt inte kände, och det skrämde honom nästan. Det var som om att han förlorade kontrollen, som han långsamt föll ner i ett okänt mörker, och han uppskattade det inte.

Långt in på natten finner sig Jae fortfarande nere på golvet med den andra delen av den stora målningen framför sig. Han hade snabbt tryckt sig halva portionen indisk mat när Brian kommit upp med den. Han hade försökt hålla ledaren sällskap, innan han förstod att det inte var lönt. Målning var en ut av många saker Jae helst inte ville göra med någon annan närvarande. Det bryter hans koncentration. Vid halv tre på natten finner han huvudet dunka, och tvingar igen sina ögon. De gör ont av trötthet. Försiktigt ställer han sig upp, och försöker plocka bort alla målarfärger och tillbehör. Trött knäpper han upp sin skjorta med darrande fingrar. Hela kroppen värker och dunkar, skriker efter sömnen den inte haft på flera dygn. Byxorna med det svarta bältet viker han upp på en hylla, en ut av tjänarna kommer och hämtar dem för tvätten under dagen därpå. Skorna skakar han av sig, och strumporna likaså. Tårna är alldeles lila mot det ljusa golvet.

Med svaga ben faller Jae ner mot den mjuka, stora bädden. Han finner inte orken att leta upp något att ha på sig under natten, utan håller underkläderna på. Täcket drar han över axlarna, över de slutna ögonen som ännu ett skydd. Han tänker att om den äldre skulle vara här bredvid honom, skulle han inte frysa. Jae skulle inte känna de djupa såren, de skulle inte göra ont. Värmen från den andra skulle vara tillräckligt för honom att somna hur snabbt som helst, men nu är inte den andra bredvid honom. Och Jae hatar hur desperat han låter i tankarna, varför just den andra ledaren? Ögonen kniper han ihop ännu hårdare, försöker att sluta tänka på värmen, den tillfredsställande tystnaden som omringat honom i sällskap med den äldre. Det går inte. Även om han vill att tankarna ska försvinna, så går det inte. Och han hatar det, hatar sig själv för att låta någon sätta rot i hans tankar.

Uta kände något mjukt emot sin bara kropp när han vaknade. Han hade varit omedveten om att han hade somnat, emot det hårda golvet. Men Jorah eller möjligen Will och Jake, hade någon gång under natten lagt en filt över honom, och en kudde under hans huvud. Det hade förmodligen hållit honom varm, men det gjorde inget för att förhindra smärtan som han kände i kroppen, efter att ha legat emot det hårda golvet.

Uta slog upp ögonen och såg att takfönstret var täckt av snö, uppenbarligen hade snön åter börjat falla under natten. Uta reste sig trött upp ifrån golvet.
"God morgon" sa Jorah som satt i soffan och såg på honom.
"Mm" sa Uta, och försökte sträcka på sig i den mån han kunde.
"Uta" sa Jorah och Uta vände sig emot den äldre. "Vad är det som försegår? Du har betett dig underligt de senaste dagarna"
"Vad det än är, så är det inget du behöver bekymra dig om" sa Uta medan han gick emot sovrummet, för att byta om.

Uta klev in genom dörrarna till det mörka sovrummet, och tände lyset. Genast föll blicken på den lilla tomten som stod bredvid sängen, på nattduksbordet. Uta log innan han kunde förhindra sig själv. Trotts att den andra mannen, Jae gjorde honom förvirrad, så fick han honom också att le. Uta vände bort blicken, om Jorah såg honom skulle han få svårt att förklara det hela. Istället vandrade han in i garderoben och bytte om, till ett par svarta byxor, en vit, lite lösare skjorta, en lös svart slipps med en kavaj över. Uta satte upp håret innan han vandrade ut till Jorah igen. Han tog emot koppen kaffe som den äldre räckte över innan han vandrade emot sitt kontor, ovillig att prata med Jorah om sitt beteende.

När Jae vaknar upp igen efter några timmars sömn, känner han hur huvudet dunkar ännu mer. Ögonen stirrar upp mot taget, medan han ligger kvar på sängen. Klockan är bara halv sex, tre timmar sömn är mycket mer än vad han brukar ta, men nu är det alldeles för lite. Han sätter sig upp från sängen, för att sedan dra benen över sängkanten och ställa sig upp. Han biter sig i underläppen när han än en gång känner världen snurra runt honom, och sätter sig försiktigt ner igen. Patetiskt, tycker Jae. att bli så här dålig över såren och tiden han spenderat utomhus. Det är bara att kasta sig igenom det, han har ingen ork att inte få något gjort idag.

På hans nattduksbord står en liten bräda med scones, och Jae känner hur torr munnen blir. Kanske han är hungrig, men finner ingen aptit. Han drar med sig fötterna till badrummet, värmer ett bubbelbad, innan han försiktigt tänder några av ljusen. Han finner det fridfullt med ljus, på något sätt. De låga flammorna är vackra, om de förökar sig kan de brinna ner ett helt hus. Bränna ner en hel människa. Minnet av sin pappa ligga död i det brinnande kontoret längre ner i huset, får honom att rysa till. Tanken på hur han själv dödat den skyldiga mannen. Jae kniper ihop ögonen, undrar om Siwon varit ärlig när han bara velat skydda Jae. Det trodde han inte på när han var fjorton, och inte nu heller. Jae skakar på huvudet för sig själv, och stiger sakta ner i det heta vattnet. Han sträcker sig lite efter kontrollen, och låter taket öppna sig över badrummet så att endast glaset är kvar. Tjänarna har skottat bort snön som fallit över huset under natten, men fortfarande dalar det små små snöflingor. De faller i lugn, som att vinden inte längre finns. Kanske det inte är lika blåsigt som det varit dagen därpå.

Orden på pappret framför honom tog form, då han skrev ner ett kontrakt rörande nyanställda. Han skulle möta en av dem snart, och han föredrog att ha kontraktet färdigt innan, och då de alla sökt till olika positioner, behövdes de olika jobb. Uta förde koppen med kaffe till munnen, och kände den ljuvliga smaken på läpparna, och han slickade sig omedvetet om dem, när han ställde ner koppen. Uta kände hur Jorah granskade varje rörelse han gjorde, något som irriterade Uta. Hans beteende var annorlunda, det var han väl medveten om, men att ha Jorah övervaka honom så, gjorde honom irriterad. Snart hördes en knackning, innan dörren svängde upp.

En av hans vakter klev in med en ung man i tjugoårs åldern. Han hade blont hår, blåa ögon och bar ett par jeans med en skjorta till, och han såg utmanade på Uta, när han satte sig ner. Uta kollade inte på honom utan på mannen vid dörren, och nickade emot honom. Dörren stängdes, nästan ljudlöst och Uta vände sig emot de blåa ögonen. Den unga mannen gav honom ett kaxigt leende, och Uta motstod att sucka. Han kände igen mannens beteende, och det irriterade honom nästan alltid.
"När anställs jag?" frågade mannen och Uta var på väg att svara; aldrig.
"Tidigare erfarenhet?" frågade Uta och tog en klunk av kaffet.
"Kolla på mig, behöver jag tidigare erfarenhet?" frågade han. Tidigare erfarenhet var inte nödvändigt, men utseendet var inte allt, särskilt om man inte kunde leverera.
"Varför vill du ha det här jobbet?" frågade Uta.
"Pengarna, är inte det varför alla gör det? Till och med du måste göra det för pengarna. Jag menar titta på livet du har nu"
"Vad är du villig att göra?" frågade Uta.
"Allt!" sa den andra mannen och nu vände Uta sina mörka ögon emot honom. Långsamt reste han sig upp och gick över till mannen. Han drog sina fingrar längs den blanka skrivbordsytan, innan han stannade framför mannen. Han lutade sig långsamt fram emot honom, deras läppar nuddade nästan varandra.
"Så vad jag än ber dig göra, här och nu, du skulle göra?" frågade Uta, samtidigt som en av hans händer fördes till den andra mannens skjorta, långsamt knäppte han upp den, lät de svala fingrarna vandra in under, emot hans bröstvårta. Uta lät sina fingrar långsamt glida över den innan han fattade tag i den. Mannen på stolen svalde, ljudligt, samtidigt som han nickade. "Fel svar" svarade Uta innan han klämde åt hans bröstvårta, och pressade sina läppar emot den andra mannens.

Vattnet stryker sig över de mörka lockarna, ligger lugnt över hans slutna ögon. Bara näsan håller han uppe från vattnet, för att kunna andas den friska luften. Tanken att han kan somna är väck, det skulle han aldrig låta sig själv göra. Ignorerar smärtan från de dunkande såren. Ignorerar omgivningen, ignorerar jobbet som väntar. Med små, lugna andetag håller han sig levande under det varma vattnet. Bubblorna har börjat klarna, de är påväg att försvinna. Jae låter kroppen åka lite ytterligare till ytan, och öppnar sina mörka ögon. Ovanför ligger glaset, som blir träffad av flera små snöflingor som aldrig slutar dala ner.

Håret är nytvättat, rent och fräscht. Jae låter sina fingrar snudda vid de bruna lockarna, lena som silke. Stunden då han satt upp den andres mörka hår trillar ner i hans hjärna, och han suckar tyst för sig själv. Av någon anledning finner han hela sin existens obehaglig, som att allt han gör bara är påhitt. Påtvingat. Förut gillade han sitt jobb, eller ja... han hade ingenting emot det. Nu känner han sig tvungen att göra dessa saker, mer än vanligt. Tankarna har börjat koka inne i honom, även om han håller sig upptagen nästintill varje sekund om dagen. Jae rättar till den lätta badrocken, och fortsätter med målningen. Han kanske ska försöka hitta någon, som kan få honom på andra tankar. Få hans sår ännu djupare och ännu mörkare. Kanske falla tillbaka i gamla mönster. Han låter sin blick vila målningen. Två ut av delarna är klara. När alla är redo, ska han sätta upp dem på en ut av de tomma vägarna har han bestämt sig. Inte gömma sin konst för sig själv.

Efter en stunds målande har klockan blivit åtta, och Jae bestämmer sig för att klä på sig. Han knäpper en mönstrad, svart skjorta och stoppar ner den i ett par rena kostymbyxor. Han drar på sig ett bälte de lilafärgade fötterna klär han med strumpor, och drar på sig sina skor. Lite parfym, och hans klocka sätter han på, innan han med lätta steg rör sig ner för trappen.

Uta fick känslan av att den andra mannen ville äta upp honom, vilket var långt ifrån en behaglig känsla. Han kände hur den andra mannen växte under hans beröring. Uta drog sig undan och suckade ljudligt och mannen i stolen såg en aning besviken, och förvånad.
"Om jag hade betalt för en stund med dig, hade jag begärt pengarna tillbaka" sa Uta och sträckte på sig, och gick tillbaka till sin plats, bakom skrivbordet.
"Jag kan bättre" sa mannen, och såg nästan bedjande på honom. "Låt mig försöka igen!"
"Jorah" sa Uta och såg på mannen som satt i en soffa och läste. Jorah tittade upp och Uta mötte de ljus bruna ögonen. "Skicka honom på träning en vecka. Om han inte blir bättre, så behöver vi inte ett till möte"
"Som du vill" svarade Jorah.
"Håller du i träningen?" Frågade mannen och gav honom ett brett leende, som Uta mötte med kyla, och tystnad. Han viftade bara på handen och Jorah tog med sig den andra mannen bort.

"Du ser besviken ut" sa Will när Uta tog en klunk av kaffet.
"Om du hade haft hans läppar emot dina, så hade du förstått" sa Uta och Will skrattade.
"Nej tack" sa Will och Uta himlade med ögonen. "Vill du ha mat?"
"Nej" sa Uta och reste sig upp. "Beställ fram en bil"
"Vart skall du?" frågade Will och Uta ryckte på axlarna.
"Jag har inget mål, men jag behöver åka en sväng, för att tänka" sa Uta och Will såg förvånat på honom, men nickade.

Uta slängde på sig en ytter kappa i svart, och sneglade sedan på Jae's halsduk och tog den försiktigt i sin hand. Han kände tyget emot sina mjuka händer, han förde den långsamt till halsen och virade den runt sig. Genast spred sig den andra mannens doft, till hans näsborrar, och Uta insåg att han andades in. Uta log åter av minnet av den andra mannen, innan han skakade på huvudet för att inte låta sina tankar vandra dit, för mycket. Men med den andra mannens halsduk runt sig var det svårt. Men samtidigt kände han åter den lugna känslan sprida över sig, och ett nytt leende syntes på hans läppar när han klev in i bilen. Han satte sig i baksätet.
"Vart vill ni åka sir?" frågade chauffören.
"Kör bara runt staden" sa Uta och lutade huvudet emot armbågen som vilade emot dörren. Uta tittade ut genom fönstret när bilen började åka.