Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

När bilen var framme tog Grace sina grejer och gick bort mot sitt rum. Hon bet sig i läppen, skolans uppgift skulle fortfarande hålla på i två veckor till. Hon kände inte för det längre, hon var tillbaka på ruta ett när det gällde hennes tyckande om Calvin. Han hade ljugit för henne, vilket hon var sjukt irriterad över, hon trodde att han hade varit hennes vän. Hon slängde sina grejer på sängen och gick ut ur rummet igen, och riktade stegen mot kapellet.

Calvin gick efter henne och la armarna i kors. Han svalde hårt och granskade henne en stund innan han harklade sig.
"Hur mår du?" frågade han och granskade henne lite snabbt.

"Bra" sa hon kort och gick in i kapellet. Hon gick förbi den stora släkt-trädstavlan och satte sig på knä framför altaret. Hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Hon försökte att inte tänka på någonting, utan att tömma hjärnan på tankar.

Han suckade lågt och nickade lite. Han gick efter henne och satte sig utanför kapellet, han var inte alls troende och det kändes inte som att han var rätt person att gå in dit.

Michael (hette han väl? Eller var det sonen? xD) gick över skolgården, han hade precis lämnat av sin son efter att ha spenderat några dagar hemma för att andas ut efter händelserna i slottet. Han letade med blicken efter sin andra son, och såg honom stå utanför kapellet. Han kom fram och tittade på honom.
"Hej, hur är det?" frågade han och såg på Calvin.

Calvin reste sig upp och tryckte näsduken mot hans bröstkorg.
"Förklara nu. Jag hittade den här på den första som kom in. Det är din, eller hur?" sade han lågt och kollade på honom. Han skakade på huvudet och svalde hårt.

Grace reste sig upp och skulle precis gå ut genom kapellet när hon hörde Calvins anklagande röst. Hon bet sig i läppen och ställde sig intill väggen, för att inte synas.


Michael svalde hårt. Han tog tag i näsduken och stoppade ner den i fickan. Han harklade sig.
"Jag måste ha tappat den i tumultet" sa han och kliade sig i nacken.

"Mhm, ursäkter. Vad sägs om du för en gångs skull beter dig som en man och säger sanningen för din min säger annat än att du tappa den." sade Calvin irriterat och kollade på honom med en anklagande blick. Hans far var väldigt lång, även för en moroi men Calvin var några cm längre än honom, det var inte en trevlig syn att se honom arg.

Michael skakade på huvudet.
"Jag vet inte hur den hamnade där, men det finns goda anledningar till att det hände" fräste han och vände ryggen till sin son. Han började gå tillbaka över skolgården.

"Michael!" röt Calvin och svor till. Han kunde inte gå efter då han var tvungen att ta hand om Grace. Han skakade lite på huvudet och drog handen över ansiktet. Han satte sig ner och kliade sig i nacken.