Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag fick fram min kniv, men Wilma hindrade mig.
" Nej det är Allys strid," hon sa det med sån beslutsamhet att jag blev chockad. Jag hade alltid föreställt mig att det var hon som skulle möta Kronos i slutet, alltid hon. Hon som han har tagit mest ifrån.
" Men..." jag darrade lite " det borde vara du som står där och slåss mot honom. Det är du som han har förstört mest för." När jag sa det så mulnade Wilmas ansikte, inte på ett bistert sätt. Utan mer tankfullt.
" Jag har också tänkt på det," sa hon, jag hade stängt av alla ljud utom Wilmas.
" Men vad då?"
" Han vet vad min svaga punkt är och han skulle inte tveka och utnyttja den," jag hade trott att det var något annat, nån större och mäktigare kraft.
" Men jag och Ally är ju här och kommer alltid slåss vid din sida," sa jag och plockade upp en av ponysarna. Sen försökte jag göra en så fånig röst som möjligt " vi kommer alltid finnas vid din sida." Wilma skrattade lite även om det lät ansträngt.
" Låt för guds skull inte Ally eller Kronos se det där för då dör du antagligen."

Emma skrattade och vi log mot varandra. Jag hade aldrig känt ett så starkt vänskapsband mellan mig och Emma men nu kändes det som om vi hade varit vänner hela livet.
''Tack förästen Emma.'' Sa jag och fick en 'så klart' blick från Emma.
Ett kvävt vrål hördes från striden. Vid olympen jag hade glömt bort Ally.
Kronos hade sina iskalla händer runt hens hals. Ally sparkade och rev men kom ingen stans. (Hjälp det rimmar)
Hen hade fått en blåktig nyans i ansiktet nu och ögonen ar blodsprängda. Dem hade en ursinnig men livrädd glimt.
Jag drog upp mitt svärd och hoppade på titan guden. han märkte det antagligen inte. Han hade tryckt upp Ally mot en vägg nu och jag fick kämpa för att ens få honom att vackla av och an.
Emma hade på vingliga ben ställt sig upp och såg extremt arg ut. Den trevliga glansen hade försvunnit och hon grep ett hårt tag om sin dolk.
Jag rev och slet i Kronos hår och klöste på armar och hans hals.

Jag gav Will en tacksamblick. Jag började hoppa på Kronos rygg och slog mina nävar på hans huvud. Emma tog sin dolk och högg hans fötter. Will fortsatte att riva och dra Kronos. Han försökte komma ifrån oss men det var omöjligt. Tre kraftiga halvblod och han än enda titan-gud som inte var särskild stark. Men på något kom han undan och var 3 meter ifrån oss. Varför ska det alltid vara siffran 3 det är som om 3 är bästa siffran, tänkte jag surt.
"Det går inte att stoppa mig!" Hånade Kronos.
Jag tänkte på ett svärd och fick den i handen. Will tog sitt svärd och Emma hade sin dolk. Vi gick till attack igen och den här gången ska han dö.

Vi samarbetade som en enhet. Jag hög mot Kronos fötter, medans Ally hängde på hans rygg. Will slogs mot honom och blockerade hans slag. Jag försökte få in en bra träff, men det verkade omöjligt. Kronos hoppade hela tiden undan. Jag önskade att jag hade en sån keps som Annabeth hade.
" Jo det går och stoppa dig!" sa Ally beslutsamt " man måste bara hitta din svaga punkt."
" Jag är en gudtitan, jag kan inte dö och jag har ingen svag punkt," röt Kronos det blev för mycket för mig. Jag plockade upp en My Little Pony figur från golvet och ropade.
" Hej! Titta hit!" Kronos vände sig hastigt om och såg på mig. Jag höll kniven i handen och körde in den i ponyn. Det blev knäpptyst och alla såg på mig.
" Hur kunde du Emma?" skrek Ally, jag gav Will en blick som betydde " du har chansen nu." hon förstod vad jag menade.
" Ja det var ju inte så svårt," sa jag och ryckte på axlarna sen tog jag upp den andra " jag gjorde bara såhär." Sen gjorde jag samma grej igen, jag såg nervöst efter Will. Jag upptäckte henne bakom Kronos. Hon hade en beslutsam min och stod höjd med svärdet.

När uppmärksamheten var 0 % riktad mot mig tänkte jag döda honom. Titanguden hade gjort illa mig tillräckligt.
Precis när jag samlade mina krafter och precis skulle hugga Kronos i ryggen med svärdet, hördes en flämtning- inte mot MLP dockan utan mot mig och kronos- väde han sig hastigt om och naglade fast min blick. Hans min var förfärad med det dolde han och svingade sitt stora svarta, svärd mot mig. Jag parerade och blockerade hans slag. Då och då slog jag till där han verkade som svagast.
Jag upptäckte snabbt att när han blockerade mina slag vred han armarna åt vänster och alltså var den högra sidan oskyddad.
Jag lyckades komma bakom honom och sparkade honom på ryggen. Titanguden rammlade med en högt BRAK ned på marken. Mitt svärd var nu tryckt mot hans rygg precis där hans hjärta borde ha varit.
Kroppen blev slapp när mitt kavallerisvärd sköts in mot hjärtat på kronos. Ichor- de odödligas blod- siprade ut ur såret. Det var blanda med riktigt blod för att det var en blandning.
En guldig ande svävade upp och instingttift backade jag när den löstes upp i stoft.

"WILL DU GJORDE DET!" Skrek jag och omfamnade min vän.
"DU KLARADE DET!" Skrek Emma och kramade Will också.
Will kramade oss tillbaka. Nu kom de Begntarna som överlevde till oss.
"Tack för att ni hjälpte till och jag är ledsen för de som dig." Sade jag och gav de en ledsen blick.
"Det är okej ha ett bra liv och försök undvika profetior." Sade de och försvann.
"Det ska vi!" Ropade jag.
"Vad snacka ni om?" Frågade Will.
"De sa att det inte gjorde något och att vi skulle försöka undvika profetior." Sammanfattade jag.
"Smart idé tycker jag." Mumlade Emma.
"Ja me....." Sade jag men kände att det här stället skulle explodera. "SPRING!"
Vi började springa ut ur huset. Jag sprang sist, när EM och Will kom ut ur huset exploderade huset.

Will och jag hann ut ur huset.
" Vi gjorde det!" skrek jag och kramade Will. Sen såg jag mig omkring efter Ally, jag såg henne inte. Bara de rykande resterna från huset.
" Dog hon?" frågade Will
" Vet inte, hon verkar ju inte vara här," sa jag och hoppades att Ally skulle dyka upp bakom oss och säga lurade. Men det gjorde hon inte.
" Men, hon kan väl komma tillbaka?" frågade Will

Emma nickade bestämt, men jag såg tvivlet i hennes min.
Förstört tittade jag på explotionen. Allt för att döda en titangud.
''Hen kan inte vara död. Ally är stark. Hen...hen lever'' Stammade jag men fattade att det var en lögn. Jag vägrade att erkänna det. Det lät så otroligt, att en av de uthålligaste jag kände hade dött.
En blysten av sorg hade satts i mig. ''ALLY BLACK OM DETTA ÄR ETT SKÄMT ÄR DU DÖD!'' Vrålade jag men fick inget svar.

Jag kännde all luft gå från mina lungor. Jag nämnde mina ögonlock bli tyngre. Allt blev svart.

När jag vaknade kände jag igen mig. Jag var i UNDERJORDEN!
"Så du har enkligen vaknat." Sade en bekant röst.
"Ja, men varför är jag i underjorden?" Frågade jag.
"Du är död." Sade rösten.
"Jag känner mig inte död och vem är du röst?" Frågade jag irriterande.
"Karon Ally Black." Sade Karon.
"Jaha, hej Karon." Sade jag och ställde mig upp.
"Varför förväntade jag mig ens att du inte skulle bli rädd eller "onej jag är död" du är det galnaste halvblodet" sade Karon och himlade med ögonen.
Jag bugade. "Tacktack men du har ingen aning om vem jag ärän med." Sade jag stolt.
"Vem?" Frågade han uttråkad.
"Tartaros!" Sade jag glatt och flinade stolt.

Jag ville också skrika såsom Will gjorde men jag mindes vad som hände förra gången jag skrek högt.
"Hon klarar sig," sa jag och la handen på Wills axel. Jag försökte övertyga mig själv om det. " Hon kommer berätta roliga historier för alla döda." Will försökte sig på ett leende men det såg mest ut som en grimas. Jag visste att vi var tvungna att ta oss tillbaka till lägret snabbt.
" Hur ska vi ta oss till lägret?" frågade jag medans jag tvinade på en slinga.
" Båt?" frågade hon tonlöst och jag nickade. Båt lät bra. Jag var orolig för hur Nico skulle reagera när vi kom hem utan Ally. Troligen dåligt. Jag hoppades att Reyna hade berättat för alla att Will verkligen var på vår sida.