Skriva av sig-tråden

Bästa barndomsvännen på sjukhus... Får inte tag på någon att få någon update av heller.
Åh, vad jag älskar mitt liv. Kändes verkligen inget kul att få detta besked när allt annat är skit också.

Vill du veta en kul sak? Just för att jag mig jämförd med min syster håller mitt liv på att rasa samman. Och min mamma säger det rakt ut "Kan inte du uppföra dig och va lite mer som Anna, Ellen" "Nej för fan, jag är mig själv acceptera det kvinna" har jag lust att säga, men livet är inte rättvist. Det är ingen idé att säga till dig att skita i dem, för det kommer du inte göra. Det enda du kan göra är att vara stolt över dig själv, en vän till mig var här en dag, hon är fantastisk och har hjälpt mig ända sedan Harry Potter räddade mitt liv, och vi kollade i bild på dig själv tråden. Hon komenterade fleras utseende (bara posetivt, har aldrig hört henne kritisera någon) och hon s abland annat att hon skulle döda för att få ditt utseende. Och det skulle jag också. Du är söt, och har ett ansikte många tjejer skulle sätta ett högt pris för. Glöm aldrig att det finns dem som älskar ditt utseende, din personlighet och som känner glädje när de får dela en stund med mig

ALLTSÅ VAD SNÄLL DU ÄR LOVLEY ♥
Kärlek till dig!

Helt överdjävligt att jag faktiskt sitter och funderar på hur jag är som person - vet seriöst inte om jag känner mig själv, riktigt.

När folk snackar om hemska saker, som de påverkas emotionellt av så känner jag inget. Jag blir aldrig ledsen, arg eller frustrerad över saker som händer. Det känns som om jag helt enkelt har accepterat att världen är sjuk och det är tyvärr sådant som händer när människorna är som de är. Vilket i sig känns hemskt, då man tror det sämsta om människan i sig.

Trotts att jag inte blir berörd av detta,(klart jag hatar att det händer och avskyr människorna som gör det) så kan jag bli rörd av filmklipp eller filmer. (oftast tecknade filmer, av någon anledning.)

Utöver detta, som jag själv anser vara ganska skum. Så har jag inget överdrivet socialt behov, tycker det är ganska skönt att vara för mig själv och bara vara - medan jag har en kompis som vill att jag ska komma över varje dag.

Jag känner mig annorlunda än andra 18åringar, men är jag det? Behöver fan hjälp med att fundera ut det här.

:/

Även om jag i denna stund har berörts otroligt mycket av det i Norge så kan jag känna igen mig i det du skriver. Ett 40tals kineser dog i en (bussolycka?) dagen innan/samma dag som händelserna i Norge och det var jobbigt men inte alls i samma grad. När det kommer till bombattackerna i arabländerna så är jag tyvärr många gånger likgiltig - men det går inte att alltid bry sig och krama om varenda jäkel som råkar illa ut. Det går inte. Man måste leva sitt egna liv också.



Du behöver inte känna dig så väldigt olik från många andra. Själv är jag den karaktär att det är kul att umgås med andra, i lagom mått mätt. Jag föredrar att ha filmkvällar och chilla vid datorn för mig kväll på alla veckans kvällar. Det där med att festa runt, taggas på hundratals foton på facebook och ha flest vänner på kompislistan är sjukt ointressant.

Fast ibland är det allt kul att dra ut till en bar för att sitta och snacka med vänner. Fast det kan lika gärna tas över en fika innehållande smoothie liksom. ^^

Men du skall veta att om du någonsin behöver råd och hjälp så kan du alltid uggla Jag försöker lyssna, förstå och hjälpa till på alla vis jag är mäktig att klara av.

Aw, vännen. Ta det bara lugnt!

Mitt liv är typ värdelöst, enda anledningen att jag fortfarande lever är att älskar min häst för mkt för att lämna henne. Min mamma säger att hon inte klarar av mig längre för att jag har humörsvägningar. Hon säger att jag måste "in" (till mentalsjukhus) för att jag inte förstod en karta, för att jag inte gillar pankakor. Och det värsta är att hon är allvarlig! Jag har minst VG i alla ämnen och ändå tycker hon att jag är dålig. När jag är sjuk (är sjuk typ två ggr per termin) så måste jag till mentalsjukhus. Men det värsta är att dagen efter hon har blivit så grymt arg kallat mig grejer osv, då är tydligen allt som vanligt igen? Men spåren sitter kvar och sårar fortfarande.

^Ah, tack för det snabba svaret.

Nej det är sant att man inte kan bry sig om alla som har det svårt, men det jobbiga är att det känns som om jag har slutat bry mig om de flesta, som jag inte har kontakt med på något vis. Jovisst är det hemskt och man hatar att det händer, men att alltid bli frustrerad, ledsen och rädd att det ska hända här känns så fel.

(Är du rädd för allt så finns det inte mycket att leva för, egentligen. Jag hade en ganska överdjävlig början av tonåren (14-15,16), gillade en tjej otroligt mycket som inte besvarade det alls, egentligen(hon lekte med mina känslor, med andra ord) och när jag slutade umgås med dem så blev det en massa skit. Med andra ord så svek min då närmsta vän mig. Efter det har jag liksom tappat tron på människor och är sjukligt misstänksam. )

Överdjävligt stor parentes. Men i vilket fall så tror jag den händelsen påverkade min personlighet något otroligt. Från att gå till att vara översocial till att nästan sakna sitt sociala behov. Något som var ganska bra med det var att jag förstod att "vänner kommer och går men familjen består", ja familjen hjälpte mig något otroligt.

Tackar.
Jo fester intresserar mig inte speciellt mycket, eller tja, om det är med rätt folk kan det vara trevligt.

Som sagt tack för ett snabbt svar och tack för möjlighet om råd och hjälp.

(skriver av mig här, då jag måste tömma det ur mig någonstans. )

"Jag har minst VG i alla ämnen och ändå tycker hon att jag är dålig."

Det här gör mig dock inte lite irriterad, föräldrar som inte är nöjda med sina barn kan ju bara dra åt helvete, rent utsagt. Var nöjd med dina VG:n. Själv så presterade jag bara så mycket jag orkade i högstadiet, tillräckligt för att komma in på det jag ville och sedan sket jag i resten. (hade 245 poäng eller något.)
Gör som du vill med dina betyg och så länge de ligger på ett G så ska du vara nöjd.

Själv så överglänser jag min syster i allt vad betyg heter och även om jag tycker det är konstigt ifall man har svårt att klara ett G i engelska, så är jag fortfarande glad för hennes skull när hon klarar det. Jag tar mig ibland tid och försöker erbjuda henne hjälp med matte osv. (har läst upp till matte C på gymnasiet så allt under Derivator är lätt

Var nöjd med ett G och lycklig med högre betyg.

Jag är helt säker på att det finns mer att leva för än din häst, du har kanske bara inte hittat det än.. Du behöver komma på bättre tankar!
skit i vad din mamma tycker om dig, jag vet att det är superjobbigt med en förälder som inte klarar av en och som alltid tror det värsta om en. Men hallå? Det finns väl ingen som ska få dra ner dig och få dig att må sämre. Nä. Var stark, din tid i livet kommer bara du håller ut, jag lovar!

pandan: Parantesen är stor även i ditt liv och inte bara här i inlägget. Jag har inga känslor kvar allt för min far och känner mig likgiltig när det kommer till att ta tillbaka den där familjekänslan med honom. Detta berodde på att jag från 11-16års ålder fick leka mamma och han såg det inte. Han var tacksam över att jag väckte honom, diskade, städade och hjälpte till med bokföringen. Han sa inte "nej, gå och lek med de andra ungdomarna så fixar jag här". Jag insåg felet först när jag var 17år och efter det har jag inte träffat pappa mer än ett par fyra gånger.

Det är farligt att få känslorna förstörda av någon som varit en nära (pappa var min bästa kompis i många år: han var tränare för fotbollslaget osv).

Men var inte rädd för att skapa nya vänskapsband och lära känna nya människor. Det måste inte vara vänskapsband som är kanontajta men det känns som att det kan bli farligt att hålla sig undan allt för länge från allt för många. Våga tro på dig själv och våga ta in andra på en fin vänskapsnivå (du kanske gör det idag men jag vill iaf uppmärksamma att det kan vara en bra sak).



Håll dig kvar! Vi finns här för att lyssna och stötta. Personligen tror jag att du skulle behöva kontakta BRIS eller dylik och uppmärksamma känslorna och händelserna kring din mamma. Det låter som att det är HON som behöver hjälp. Att hon är osäker och rädd att du skall förstöra din framtid kanske? Det är något som klämmer i henne sko och hon måste tala med någon och sedan måste ni två prata ut om situationen. Ni måste våga tro på varandra och gilla varandra.