Född av blod

Jättebra!!!!

Jag har suttit hela dagen och väntat! ;D Underbart! Skulle bra gärna vilja se Colloseum jag med...

Hittade några få slarvfel.
"[...]som bara sett din lilla del[...]" "Din" ska vara "den."
"[...]kusken skulle gör sitt jobb[...]" "Gör" ska vara "göra."
"[...]inte omöjligt för an vampyr[...]" "An" ska vara "en."

"Primus skulle säkert kunna åka vart som helst och ha en droska väntande på honom med en kusk han kände. Praktiskt."
Haha, väldigt praktiskt, får jag lov att medge!

Jag gillar att vampyrism inte är något slags mirakelbot för blinda, stumma, och så vidare. Även om vi pratar om någonting som i allra högsta grad endast är uppdiktat, så känns det ändå realistiskt.

Jag vet inte vad mer jag ska säga, förutom att jag verkligen uppskattar lugnet i kapitlet då vi introduceras för Rom, vår nya skådeplats i den här berättelsen. Fantastiskt skrivet, man lever sig verkligen in i alltihop. Det ska bli kul att se vad du har planerat för oss läsare!

Bravo Emmsaan, fortsätt så!
♥

heeej

Hej på dig med! Detta hör ju inte riktigt till denna tråd som Handlar om en fantastisk novell! Läs gärna i genom reglerna som du hittar i Biblioteket!

okeeeeeej haha du heter minihäst fint namn

Exakt!

Vart tog sommaren vägen?? Skolan börjar ju snart...*suck* Men jag har hört att hösten är en perfekt tid för kreativitet och det är ju inte fel Jag ber om ursäkt för att det var en halv evighet sedan jag uppdaterade förra gången. Min ursäkt är väl att jag helt enkelt inte haft tid. Man tror att man ska få mycket tid under sitt sommarlov, men så är inte fallet Här kommer i alla fall nästa kapitel. Hoppas att ni gillar det♥
***
Kapitel 1 (del 2)
Jag flämtade till och spärrade upp ögonen. Vi hade kommit ut högt upp på läktaren i sten som omslöt själva grusplanen på bottnen, arenan. Där nere sken facklor runt hela ovalen. Samtidigt stod facklor med jämna mellanrum upp längs hela den enorma trappan som utgjorde läktaren. En del av läktaren hade rasat samman till en gigantisk stenhög som bildade en vägg mot världen. Hela byggnaden utstrålade uråldrig kraft.

I de många skuggor som fanns överallt hördes ljud som tydde på att det fanns andra varelser här. Jag hörde också tydliga rörelser från sandplanen på bottnen trots att den var tom. Kunde det finns något under själv arenan? Tanken kändes inte särskilt avlägsen.

”Oj”, andades jag ut. ”Det här var inte litet.”

”Romarna visste vad de höll på med”, log Primus.

”Primus!” en ljus kvinnoröst hojtade upphetsat min skapares namn.

Jag snurrade åt sidan och fick syn på en kurvig ung kvinna med en man av spikrakt hår som var lika svart som sot. Hon var klädd i en klarröd klänning som villigt visade hennes kvinnliga former. Hennes ansikte var moget vackert med fylliga läppar i samma färg som klänningen och stora mörka ögon med de längsta ögonfransarna jag någonsin sett.

”Sophie”, svarade Primus på sitt vanliga svala sätt. ”Är du fortfarande här?”

”150 år kan bara trötta ut dig”, log hon och slog armarna om honom. ”Vanliga vampyrer har inte ditt brinnande behov av att röra på sig.”

”Kanske det”, höll Primus med och besvarade hennes kram med ungefär hälften så mycket entusiasm.

Jag antog att det fanns änne en likhet mellan människor och vampyrer. Ingen kvinna, oavsett vad hon var, tyckte om när hennes man blev omfamnad av en annan kvinna, framförallt inte när det dessutom var en okänd kvinna. Jag harklade mig svagt.

”Sophie”, Primus släppte kvinnan och tog ett steg ifrån henne. ”Låt mig presentera min skapelse”, han lade en arm runt min midja. ”Eleonora”, min svartsjuka försvann när jag hörde hur stolt han lät när han sa mitt namn. ”Elli, det här är min vän Sophie.”

”Trevligt att träffas”, med Primus arm runt mig hade jag inga problem med att le.

Sophies blick vandrade över mig. Jag kände mig lite som ett uppvisningsdjur som granskades av kritiska ögon. Men jag visste att jag inte hade något Sophie kunde klaga på. Jag kanske inte var lika kurvig som hon, men jag hade definitivt lagom av den varan i alla fall. Den turkosa klänningen jag hade på mig hade en vacker urringning som lämnade en del åt fantasin, banden i snörningen under brösten var i en mörkare nyans turkos, och den visade midjan och att jag hade kurviga höfter, därtill hade jag två underkjolar som höll den på plats. Solfjädern i min snövita hand var i samma färg som snörningen. Mitt svallande mörkröda hår var inbakat i en enkel frisyr på huvudet med ett spänne i glänsande metall.

”Detsamma”, svarade Sophie efter en lite för lång paus som tydligt berättade att hon inte tyckte att det var allt för trevligt. ”Var det verkligen så klokt av dig att ta med henne hit, Primus?” hon vände sig mot Primus och började prata som om jag inte var där. ”Hon ser inte ut att vara av det rätta virket för Colosseum. Hon är mer som en söt valp man visar upp på tebjudningar.”

Impulsen att snäsande svara på hennes oförskämda ord överföll mig så fort hon öppnade munnen. Jag var på väg att ge henne ett nedrigt svar när Primus arm om min midja hårdnade. Han behövde inte säga något för att jag skulle förstå att jag borde vara tyst.

”Vad menar du med det?” frågade Primus skarpt. ”Skulle jag inte få ta med min skapelse vart jag vill i världen?”

”Det jag menar är att saker och ting har förändrats här sedan du var här senast. Det här är inte längre någon plats där de veka kan roa sig”, hon spände sin mörka blick i mig.

”Jag ska ärligt medge att jag inte är det minsta rädd”, svarade jag och fick ett hårt nyp i sidan av min skapare.

”Sluta prata i gåtor, kvinna”, fräste Primus irriterat. ”Vad är det som hänt?”

”Ares har tog över kontrollen kort efter du lämnat oss. Han utmanade om makten och vann, men till skillnad från dig så tog han makten och inte bara utmanade den. Han har gjort några betydande förändringar. Där ibland att alla nya som kommer hit måste ner på banan för att visa sig värdiga”, hon hann inte mer än att avsluta sista meningen förrän en ny vampyr gjorde oss sällskap.

Den nyanlände var en medellång man med mer muskler än längd. Han var klädd likt en grekisk soldat från antiken, med bröstplåt, ben- och armskenor, sandaler med läderremmar och hjälmen under armen. Dock hade han bytt ut läderkjolen som var karaktäristisk för soldaterna på den tiden. Istället hade han på sig ett par avklippta byxor i läder som slutade ovanför knäna. Jag behövde inte fråga för att veta att den rakade vampyren med bistert ansiktsuttryck var Ares.

”Primus”, hälsade han med en röst som var raspig av att ha skrikit för mycket. ”Och vem är det här?” hans stålgrå blick fästes på mig.

”Ares”, sa Primus, men besvarade inte hans fråga.

En kvävd tystnad följde där Primus blick var på Ares, Ares och Sophies blickar var på mig och min blick var i sin tur på Ares.

Den grekiska soldaten utstrålade kampvilja och kraft. Han var en sådan varelse som man inte hade blivit förvånad om han kom med blodiga händer och blod droppande från munnen. Han levde verkligen upp till sitt namn. Inte ens guden Ares själv kunde vara missnöjd över den man som bar hans namn.

”Planerar ni att stanna?” bröt Ares tystnaden och vände blicken mot Primus.

”Det var tanken”, blev det korthuggna svaret.

”Står det fast?”

”Det beror på hur mycket problem det kommer att skapa”, vilken sorts problem han pratade om fick alla själva gissa sig till.

”Jag såg Pedro lämna av bagage i ditt gamla rum”, kommenterade soldaten. ”Det brukar innebära att ägaren till rummet planerar att stanna.”

”Jag hörde just att du ändrat om här?” Primus bytte ämna och fortsatte att bara svara på det han själv kände för att svara på.

”På tiden”, fnös Ares. ”En religiös order hade flyttat in i den nordliga delen, som du mycket väl vet. Situationen blev ohållbar och efter det kändes det bra med en helrenovering.”

”Tyckte vem? Bara du eller stod det fler bakom beslutet?”

”Var försiktig med vad du säger, Primus”, varningen var hotfull och följdes av att Ares tog ett steg närmare Primus. ”Om det var någon annan än du som sa det där hade vi fått underhålla de andra med en duell. Men det finns gränser för alla.”

”Försöker du hota mig?” min skapare tog ett steg närmare Ares så de hamnade bröst mot bröst med ett mycket litet avstånd mellan sig. ”Det tror jag inte skulle vara ditt klokaste beslut”, Primus tornade upp sig över Ares och fick den grekiska soldaten att se ganska liten ut.

Ares tvekade nästans omärkligt. Primus hade en aktoritet som till och med fick ledaren för Colosseum att backa. Ares må ha utstrålat samma kraft som ett vilddjur, men Primus hade samma kraft fast starkare som var helt under kontroll. Det var en väldigt kraftfull kombination.

”Det var inget hot”, sa Ares och tog ett steg bakåt. ”Men om ni vill bo här så mycket som en enda natt ska den nya upp i duell. Jag vill inte ha Colosseum bebott av så mycket som en enda vekling”, utan att säga något mer eller ge oss tid att svara försvann han iväg.

”Jag lämnar er”, Sophie försvann snabbt efter Ares.

”Jaha, det var trevligt”, sa jag ironiskt efter några sekunder.

Primus svarade inte. Han bara stod med blicken riktad tomt framför sig och med ena armen fortfarande beskyddande runt mig.

”Vad ska vi hitta på nu?” jag vände mig helt mot honom och väntade på en reaktion.

”Jag hade hoppats på att vi kunde stanna här ett tag”, sa Primus utdraget och med frånvarande röst. ”Men jag är inte så säker på att det är en så bra idé längre. Colosseum är inte som det var för 150 år sedan.”

”Så vad gör vi?” manade jag på efter ytterligare en paus.

”Vi hade kunnat bo på världshus i stan, men vi kommer aldrig att få vara ifred här i Rom.”

”Då får jag väl duellera då”, förkunnade jag.

Jag visste hur mycket Italien och framför allt Rom betydde för honom. Om vår samexistens skulle fungera behövde vi båda dra vårt strå till stacken. Dessutom längtade jag efter att få motbevisa Sophie. Jag tålde inte att någon kallade mig ”söt valp”!

”Nej! Du har ingen aning om vad du kan bli tvungen att möta eller ens hur det hela går till”, Primus blick blev klar och vass och riktad ner mot mig.

”Hur svårt kan det vara? Du och jag slåss ju lite hela tiden. Visserligen är det bara träning då, men det hela fungerar väl lite grann på samma sätt?”

”Det är för farligt. Duellerna är på liv och död. Om du förlorar, förlorar du mer än bara duellen.”

”Men om jag vinner kan du visa mig Rom och allt annat jag vet att du har planerat.”

”Inget av det betyder något om du inte längre finns.”

Våra röster hade inte stigit en enda gång över normal samtalston. Men våra ord innehåll lika mycket kraft som om vi stått och skrikit på varandra.

”Varför tror du inte på att jag kan vinna?” frågade jag irriterat. ”Du har tränat mig väl. Nu kan vi ta reda på hur bra jag blivit.”

”Det här är dödligt allvar, Eleonora”, Primus krympte det lilla avståndet vi hade mellan oss och gjorde att våra kroppar stod pressade mot varandra. ”Ingen träning kan jämföras med en sann duell.”

”Låt mig göra det här. Jag kan klara det. Jag vet att jag kan klara det.”

”Men så länge det finns en enda chans att du inte gör det, så kommer jag inte tillåta dig att duellera.”

”Du är en inskränkt stofil som inte kan lite på andra.”

”Det här är inte någon fråga om tillit”, han grep tag om mina armar. ”Jag kan bara inte riskera att förlora dig”, hans röst gick från skarp till mjuk som sammet vid de sista orden.

Det fick tyst på mig. Min och Primus relation var något utöver det vanliga. Vi var mer sammansvetsade än något levande älskande par. Vårt band fanns i vårt blod, i vårt sanna väsen. Det skulle aldrig komma någon som kunde ändra på det. Vi hörde ihop mer än sidorna i en bok. Det var tillsammans som vi bildade en hel historia som för stunden inte hade något slut, men som kunde få det väldigt snart om jag gick upp i duell.

Istället för att säga något mer pressade jag mina läppar mot hans. Jag kände hur hela hans kropp var spänd, men också hur den direkt slappnade av när våra läppar möttes. Mina armar blev fria, så jag kunde lägga de runt Primus nacke. Han slöt mig tätt i sin famn.

Kyssarna blev hetare och mer intensiva samtidigt som Primus förde mig bakåt. När jag stött ryggen mot den låga stenväggen som utgjorde nästa våning i stenläktaren, lyfte han utan vidare upp mig på våningen ovanför den vi stod på. Utan att vare sig han behövde böja sig ner eller jag behövde stå på tå kunde våra läppar treva över varandra. Trots att vi var utomhus och blottade för dem, jag visste inte hur många, vampyrer inne på Colosseum lät Primus ena handen glida in under mina kjolar. Samtidigt som han drog upp mina kjolar över knäna på mig och drog ner mina underkläder, letade mina fingrar över hand byxor. Han var hård mellan benen av erotiskt begär. Hur jag själv blev våt och varm mellan mina ben kunde inte tolkas på annat sätt än att jag ville exakt samma sak som han. Behövde samma sak som han!

Med ett ivrigt ryck fick jag ner hans byxor. Där någonstans mitt i Rom, inne i en magnifik amfiteater älskade vi så passionerat som bara två vampyrer som delade samma blod kunde göra.
***

Jippy Emmsaan!