VD Rollspel

Katherine niger skämtsamt som kvinnorna gjorde 1864. Hon gick in i huset och tittade sig omkring, det såg precis ut som det hade gjort för nästan 200 år sedan. Katherine vände sig mot Stefan. "Är Damon hemma?" Egentligen kunde hon känna att han inte var det, men eftersom hon skulle föreställa Elena så var det förstås inte aktuellt att säga det.

Hon kände sig glad i Stefans närhet, hon skulle önska att han visste att hon var Katherine, inte någon annan. Men om han visste skulle han säkert kasta ut henne på direkten, vilket hon absoulut inte ville. Hon fick nöja sig med att vara Elena, de såg ju trots allt likadana ut.

"Nej han..." Stefan avbryter sig. Damon skulle ju hem till Elina.

"Jag vet inte", sa Bonnie tyst. Hon brydde sig inte alls om Stefan. Hon brydde sig bara om Elenas säkerhet.
"Jag ville bara säga det." Bonnie tryckte bort samtalet och tittade tomt framför sig. Hon borde göra något annat än att bara sitta här.

"Han skulle hem till mig?" Katherine tittade frågande in i Stefans gröna ögon, drunknade nästan i dem.

Stefan nickar sakta..

Elena höll kvar telefonen hårt tryckt mot örat en lång stund. Bonnie verkade vara så avlägsen, lite ledsen till och med, något var väldigt fel det visste hon... Med en suck tryckte hon långsamt bort samtalet. På skärmen visade det sig att Elena hade fått ett nytt meddelande, men det fick vänta ett tag, hon behövde få tag i Stefan omedelbart.
Hon letade upp Stefans nummer snabbt, och ringde.

Mobilen ringer och Stefan svarar utan att se efter vem det är.
"Ja?" säger han.

"Tyvärr är jag ju inte hemma, så" Katherine skrattar. Hon hade inte insett hur mycket hon älskade Stefan, hur mycket hon älskade att bara titta in i de där skogsgröna ögonen. Om han ändå älskade henne, inte Elena, henne. Det kanske fanns hopp, kanske...

Stefans telefon ringde, och Katherine kände genast irritationen bubbla upp. Vem ringer och stör när allt är så perfekt?

Stefan ler mot Elina medan. Han väntar på svar.

(( Jag ändrade mitt förra inlägg på slutet c: ))