Skriva av sig-tråden

Höll utbildning idag på jobbet inom ramarna för en högst impopulär förändring. Jag och min utbildarkollega blev syndabockar för missnöjet. Det är ju inte VI som bestämt? Vi har lika lite att säga till om som vem som helst av dom. Vi är däremot de enda som gjort i alla fall någon sorts ansträngning att göra det bästa av förutsättningarna! Känner mig som antagonisten nu. Känns lite surt, men min mer lokeanska sida kan ändå inte låta bli att njuta lite av situationen.

Jag har väldigt svårt att se alkoholister eller missbrukare när jag är utomhus. Särskilt när jag far genom stan.
En del av mig önskar att man kunde sätta in dem på behandlingshem, varför inte tvångsvårdas, så de blev kvitt sina problem.
Men verkligheten fungerar inte så. Tyvärr…

Bokade in min årliga kryssning bara för att upptäcka nu att jag bokat det om ett år. Jisses...får försöka lösa det på bästa sätt xD
Och få till det om en månad som planerat. xD

Jippie.....såg på Cdon att alla säsonger på lilla huset på prärien i en enda box fanns och det enda som hindrade mig från att köpa den var priset.
Och nu har jag fått den av mamma i födelsedags present.
Visserligen från en av hennes arbetskamrater men inte en enda repa på skivorna.

Varför måste jag absolut flytta över havet? Varför känns livet på fastlandet så vämjeligt, och är jag naiv som tror att det hjälper att bo på en ö- att jag ska bli lycklig där?

Men jag är lycklig när jag är där. Jag är lycklig när jag är här också, men ändå skaver det i mig. Jag kan inte vara här mer. Jag tror att något i mig har blivit för sårad, för skadad, så att det finns en bit som inte går att läka när jag är här.
Jag behöver gå min väg. Och varför skulle jag inte? Varför skulle jag inte gå..
Min älskade syster. Hon verkade trots allt få lite hopp och kämparglöd när jag nämnde vad jag tror att jag vet om autonom dysfunktion i samband med både postcovid och ME, och hur man kan ställa det till rätta (hur jag gör det, om och om igen..). Ibland tror jag på mirakel.
Men också att jag behöver gå.
Kanske är det jag som behöver släppa taget...
"Följ ljuset, Louise" läser jag om och om igen, i boken jag håller på att läsa, det är ett sammanträffande (eller?) att jag också heter så. Samtidigt som jag inser att jag har aldrig följt ljuset förut, förrän nu.

drömde igår natt att mitt ex kom tillbaka och min kille slog ner honom. ibland finns det inte så mycket att drömtyda