Skriva av sig-tråden

Ja men det är inte den som ska betala om det skulle bli mögel för att ventilationen går sönder.

Det är hyresvärden inte någon hemförsäkring.

Det har du rätt i!

Jag har i alla fall tur i en sak.
Blir det mögel vet jag det fort.
Min pappa är så känslig för mögel att inte ens en liten prick mögel kan gömma sig för hans känsliga näsa.

Och det är inte mig själv jag är orolig för när det inte är så bra luft pga trasig ventilation....det är min katt och mina fåglar

Åh förstår oron för mögel. Jag fick en vattenskada i huset som upptäcktes förra sommaren och det hade hunnit bildas svartmögel på väggarna som gick ned under golvet. Ingenting över golvet som tur är men det är ju inte bra med svartmögel för både barn, djur och katter. Vet dock inte hur länge det hade funnits där..

Även för vuxna är det dåligt.

Men blir det mögel på grund av hyresvärden så är det dem som får stå för all kostnad utan att höja hyran pga det.

Ah skrev fel, menade barn, djur och vuxna och inte barn djur och katter

Näe det borde de inte få höja hyran för.

Men 2 veckor ska ventilationen inte få vara avstängd.
Skebo hade försökt fixa det även helger men de som jobbar på svea fastigheter orkar inte lyfta rumpan ens på helgen.

Jag kan inte riktigt flytta härifrån; mest pga att jag känner att jag behöver finnas för min syster som är väldigt svårt sjuk och i princip bara har mig som anhörig, som träffar henne.
Jag drömmer om att flytta till Gotland och ingenting annat håller mig kvar längre. En tanke var att jag hade velat ta med mig henne, hon kunde väl också flytta dit, vi kunde hitta en varsin lägenhet.. men hon kommer nog tyvärr ingenstans i sitt nuvarande sjukdomstillstånd även om hon hade velat. Och jag kan inte bara gå här och vänta på ett mirakel längre. Det drar i mig. Jag vill inte vara kvar.

MEN... vi har tänkt till lite, jag och sambon. Och har nu börjat planera hur vi ska bo delvis/periodvis i Visby framöver. Snickrar ihop lösningar. Jag tror att det kan funka. Jag är så taggad!!

Titanic hade ju två systrar, Britanic och Olympic.

Men vet ni om....att är Britanic sjönk så hade fören tagit i botten på havet innan den sjönk med bakpartiet.
Det var så pass grunt i alla fall på den tiden så det var så pass grunt att fartyget tvingades slå i botten innan det sjönk helt.


Olympic var det enda av de tre systrarna som inte sjönk utan nedmonterades på grund av dåligt skick och flera år i tjänst.

Jag kan knappt tro det, att jag till slut, är lycklig...efter ca åtta år av konstant ångest utan uppehåll. Efter att ha brytit ihop och brytit ihop, blivit skickad till psykakuten och gråtit tröstlöst under terapisession efter terapisession, tills... till slut, kom jag över till andra sidan. Man kommer inte undan- själen har vänts ut och in efter tre år i Sejdskola, en 9 dagars vandring utan ord (syftet iaf) i Sarek, och så dessa terapisessioner senaste året som hjälpt mig förstå mig själv och lära känna mig själv.

Jag minns en kväll i Sarek som jag tror var början på vändningen. Jag minns bara att jag ville vara ifred från gruppen och när de började tjafsa om morgondagen tröttnade jag och tänkte att de får bestämma, jag märker väl imorgon vart vi går, och så reste jag mig bara och gick, och kröp in i mitt tält. Kanske ohövligt gentemot de andra men visste inte hur jag bäst skulle göra det.
Stormen hade äntligen gett med sig och vi hade en stilla kväll, en varm natt. Jag låg nära kanten av en höjd med vid utsikt. Jag låg med öppet tält nedkrypen i sovsäcken och såg på utsikten och solnedgången, bergstopparna och molnen. Och åt lite mörk choklad jag hade med mig.
Jag hade släppt allt. Gruppens tjafs. Ledaren som jag beundrat länge men som varit så grinig mot oss. Pojkvännens krämpor och gnällande. Livet där hemma. Samhället. Allt skalades av.
Det var min kväll. Jag såg mitt liv utifrån. Uppifrån. Änglarna var med... Mamma. Morfar. Mormor. Farmor. Alla var där. De understrykte vikten av att min väg är min.. ingen annan bestämmer. Jag är fri, och jag är viktig; utan mig kan jag inte leva..
När jag höll på att somna såg jag ett stort ljusklot sväva in i tältet, den lyste i samma turkosa färgen som jokken nedanför. Den cirkulerade några varv runt i tältet. Sedan somnade jag.


Många kvällar hemma i sängen har jag återvänt till Sarek. Jag har somnat i mitt tält, under de beskyddande bergen, den vaggande vinden, och om och om igen har jag sett framför mig hur en skock renar smygit förbi tältet utanför.. det får mig att känna mig trygg.

Jag målar och skapar och läser böcker, gör som jag vill och är helst ifred (dock tillsammans med pojkvännen), för jag känner fortfarande precis som den där kvällen i Sarek... jag behöver läka och växa ifred nu, utan att påverkas för mycket av andra.
Och jag älskar det.