What the shadows tell us [PRS]

När hade alla blivit så förbannat kära? Ellis muttrade något för sig själv medan han såg efter Samuel och Audrey där de försvann genom porten och ut från matsalen. Han brukade inte vara bitter, men utegångsförbudet tärde på honom. Elis avskydde känslan av att vara instängd. Att sitta på sitt rum, kväll efter kväll, med bara sina egna tankar som sällskap. Det gjorde honom rastlös, som ett djur i bur. Och det blev knappast bättre av att alla verkade ha hittat någon att dela nätterna med — alla utom han. Audrey hade Samuel. Edmund hade Henry. Och Cecilia – ja, till och med hon verkade ha hittat någon. För hur mycket hon än försökte dölja det, hade Ellis sett det lilla kyssmärket som hon försökte gömma under sina polokragar. Ett bevis på någon annans begär. Frågan var bara — vems?
Han suckade, släppte blicken från porten och vred sig istället mot Edmund, som nu satt med tidningen i händerna. Papperet prasslade när han vecklade ut det, och Ellis lutade sig nyfiket närmare för att kunna få en bättre titt. Men det var inte rubrikerna som fångade hans uppmärksamhet — det var bilden. Varför såg killen så bekant ut? Han tittade upp på Edmund igen och när han såg vännens spända ansiktsuttryck började saker falla på plats.
”Åh fan …” sa Ellis lågt. ”Är det där …?” Han avslutade inte meningen. Det behövdes inte. Edmunds reaktion var bevis nog. Det var Audreys ex som stirrade tillbaka på dem från tidningsfotot. Ellis hade bara träffat honom ett par gånger. De hade knappt pratat med varandra. Men han mindes blicken – kall och nedlåtande. Och ännu tydligare mindes han Audrey under den tiden. Hur hon hade gått från att vara eld till att bli aska. Ett blekt eko av den hon brukade vara. Och nu var killen död. Mördad, tydligen.
Ellis svalde, en bitter smak steg i halsen. Han lät blicken vandra till Edmund igen, som nu satt och masserade tinningarna som om han försökte trycka bort en migrän. Så Audrey hade inte sagt något till sin bror? Varför? De berättade väl allt för varandra?
”Hon har inte sagt något om det här till dig? Eller hur?”, frågade Ellis lågt och la huvudet lätt på sne.


Mannen fick syn på Audrey i samma ögonblick som hon såg honom, och han började genast gå mot dem – mot henne – med en målmedvetenhet som fick Samuels nackhår att resa sig. Han sneglade mot Audrey och såg hur hon stelnade till, hur färgen försvann från hennes kinder. Det här var ingen främling. Hon kände honom...
Mannen, Michael, stannade framför dem. Hans blick föll på deras sammanflätade händer, och Samuel såg något nästan djuriskt blixtra till i hans ögon.
”Jaha... ” började Michael kyligt. ”Är det så här det funkar, Audrey? Hittar du nya pojkvänner för att städa undan de gamla?”
Samuel kände hur något kallt vred sig i magen. Det här var inte bra. Inte alls bra. Några elever hade stannat upp i korridoren, dragna till dramat som flugor. Han ville säga åt dem att gå, försvinna därifrån, men stirrade bara på mannen framför dem. Vem var det här? En vän till Andrew? En släkting? Oavsett vilket, så verkade han tro att Samuel hade något att göra med Andrews död. Och han hade inte fel…
”Utomstående får inte vistas på skolan, så vi måste be dig att gå...” sa Samuel lugnt, samtidigt som han kramade Audreys hand hårdare.
”Om jag går...” Michaels tog ett steg närmare. ”...så följer hon med.” Plötsligt grep han tag i Audreys arm. Fingrarna grävde sig in i hennes hud, och synen fick Samuel att se rött. Han släppte Audrey och grep tag i Michaels tröja vid axeln, drog honom bakåt med ett ryck som fick folk att dra efter andan.
”Rör henne inte...” nästan morrade han fram. Rösten lät inte som hans egen. Den var låg, sträv, hotfull.
Michael ryckte sig loss. Sedan kom det första slaget, rakt över kindbenet. Någon i korridoren skrek till och Samuel stapplade bakåt. Smärtan blommade upp bakom ögat – varm, blixtrande.
”Vad ska du göra då, va? Döda mig också?” Michael spottade fram orden. ”Är det sånt hon går igång på?”. Ett nytt slag — rakt i magen den här gången. Luften slets ur Samuel med ett rosslande ljud. Och sedan föll han ner på knä mot det hårda stengolvet. Men Michael var inte färdig. Inte på långa vägar. En spark i revbenen. Sen en till. Slagen regnade över Samuel, som om Michael ville slita honom i stycken med bara händerna. Samuel försökte skydda sig, men det var meningslöst. Det här var inte ett slagsmål. Det här var hämnd. Ren hämnd.