Not what I wanted [PRS]

Det där var väl någonting de två ungdomarna aldrig skulle komma överens om. Till exempel kunde Zihao inte se någon framtid framför sig där han inte såg sig själv som ett monster, ett missfoster. För att ändra den uppfattningen skulle det krävas en hel del jobbig precis som det förmodligen skulle göra när det kom till Joshua och maten. Den kortare av de två var supersmal från att håll och kanter, någonting han inte verkade notera själv när han betraktade sig själv i spegeln. Om sjuttonåringens så ville skulle han säkert kunna klämma ihop den andres midja mellan sina händer. Nu hade han väldigt stora händer, men han borde ändå inte kunna göra så. Det tydde bara på att Joshua var på tok gör smal för sin längd och ålder. Alla de olika saker de såg hos sig själva som absolut inte stämde överens med verkligheten skulle de bli tvungna att jobba på i framtiden, och nu när de hade varandra kanske det faktiskt skulle leda någonstans. Även om de inte ens börjat vandra nerför den stigen så fanns ändå möjligheten.
”Så om jag spärrar upp dem såhär”, började Zihao och spärrade därmed upp de bärnstensfärgade ögonen. ”Och lutar mig över din säng mitt i natten..skulle du inte bli alldeles skräckslagen då? Om du vaknade alltså”, förtydligade han i slutändan och betraktade när de betydligt mindre fingrarna knäppte upp knapparna på skjortärmarna. Benen i händerna fortsatte knäckas, lite som en kastrull med poppande popcorn faktiskt. Dålig liknelse, då han gillade popcorn förskräckligt mycket, men äsch. Det var ju fan så det såg ut. Han sänkte blicken mot Joshua istället och drog försiktigt på mungiporna. Sådär ja, där kom leendet han försökt pressa fram under de senaste minuterna.
”Tack, de flesta hade nog lagt benen på ryggen vid det h-här laget”, sade Zihao och lutade sig framåt, så att det skulle bli lättare för gryffindoraren att knäppa upp knapparna som löpte över den bara bröstkorgen. Skulle han försöka lirka upp dem själv hade det nog slutat med ett regn av knappar i rummet, då han med största sannolikhet tappat tålamodet och slitit upp fanskapet. De var onödigt svåra att knäppa up faktiskt, det var inte hans fel! Knapparna var ju alldeles för små och omöjliga att få ett stadigt grepp om, vilket gjorde det ännu svårare att trä ut fem genom de små hålen. Urk för knappar.
Slytherinaren knöt långsamt händerna och slöt ögonlocken. Aj, aj, aj. Det där lilla oskyldiga knakandet i händerna blev värre för varje sekund som passerade och snart kunde man tydligt höra hur varje ben gav vika. Vartenda ett av dem. Riktigt vidrigt.
”F-förlåt, jag kan inte få det att sluta”, stönade han och försökte envist hålla sig på fötterna. Åh, förbaskade värld.

Herrejösses, är det ens ett rimligt scenario i Zihaos ögon? För i såna fall kommer det bli svårare att vänja sig vid dennes sällskap än Joshua från början trott. Om någon, om Samuel eller Aeron böjt sig ner över hans säng mitt i natten med uppspärrade ögon hade han inte direkt reagerat som vanligt. Det har absolut ingenting med hur vackra ens ögon är eller ej.
”Klart jag skulle bli skräckslagen. Precis som jag skulle bli skräckslagen om någon annan gjorde det.” Det är väl klart som sjutton att han skulle bli rädd. Han skulle säkert sätta sig upp med en väldans fart så att det knockat huvudet mot pannan till vem nu skulle göra något sådant. Eller så skulle han slå hårt mot kindbenet. Hur som helt, skräcken skulle komma helt oberoende på vem det var som stod lutad över sängen. ”Du skulle väl bli rädd om någon stod fram lutad över dig när du försöker sussa?” Joshua fokus ligger ändå, även om frågan varit mer eller mindre udda, på knapparna. De är lite svåra, men tillslut får han upp varje liten knapp på den vita skjortan. Efter allt deras prat och närgångna stunder blir han såklart generad pågrund av bristen på kläder. Däremot försöker han låtsas som ingenting, precis som vilken vanlig person som helst skulle göra, Att ens tänka på något liknande i en sån här situation är snäppet till galet. Inte acceptabelt. De flesta skulle säkert ha rätt i att sticka därifrån. Joshua tänker bara på hur han skulle vilja att Zihao reagerat om situationerna var omvända. Det är så förbaskat lätt att styras av rädsla, han hoppas bara att han är tillräckligt lättsam för Zihao och inte stör. Att han hjälper istället för att vara en stor börda.
”Du har ingenting att be om ursäkt för. Det är ingenting du kan kontrollera,” viskar den yngre och stryker tummarna försiktigt över handryggen på den andre. Just nu är det väl bara att hoppas att han kan underlätta det åtminstone lite. Få den andre på andra tankar. Men med tanke på hur brutalt illa det ser ut att göra finns det nog inget att göra för att få fokuset att ligga på något annat. ”Du får säga till om jag kan göra något för att göra eller underlätta, vad som helst, okej?”

Okej, Joshua hade en poäng med det där. Zihao hade förmodligen också blivit alldeles vansinnigt rädd om någon stod lutad rakt över näsan på honom när han försökte sova. Det hade nog även slutat med en bruten näsa eller liknande, då huvudet skulle ha fort upp i en väldans fart. Kanske det varit ett jävligt dåligt scenario att plocka fram ens från början. Han hade inga direkta planer på att göra så mot femtonåringen, även om han gjort det flera gånger på vännerna han delade sovsal med. Inte undra på att de började bli trötta på honom, så som han höll på dagarna i ända.
”Jo, det har du nog rätt i”, mumlade sjuttonåringen och var snabb med att dra av sig skjortan så snart alla knappar var ur vägen. Krångligt var det förvisso ändå, men det var bättre än att antingen slita plagget i stycken eller bara allmänt göra sönder den av ren frustration. Nej, hellre att den var hel och fin. Han slängde den på sätet bredvid Joshua, där den snart följdes av byxorna, skärpet, strumporna och såklart underkläderna. Vadå? Han hade ingen lust att ha sänder dem heller. Här fanns det minsann ungen tid att döma inte.
I några långa sekunder var ögonen stadigt fästa på rutan. Regnet gled nerför glaset och himlen var mörk. Däremot inte mörk för att det var kväll eller så, utan snarare för att molnen gjorde allting dunkelt som i en fängelsehåla. På tal om fängelsehålor, när de anlände till skolan skulle Umbridge säkert lyckas få tag i honom och slänga honom i en av de våta, illaluktande hålorna. Det kanske till och med slutade med att hon försökte kedja fast honom. Fast då skulle han allt göra motstånd, varesig han lyckades pimpla i sig det där dumma elixiret eller inte.
Han vacklade till en gnutta, svajade fram och tillbaka några gånger innan benen vek sig. Eller vek sig och vek sig, de bröts och därmed var det inte så jävla lätt att stå på dem. Allt han fokuserade på var dock att inte skrika, inte skrika eller tappa fattningen. Det krävdes faktiskt en hel del vilja för det där sista, men han hade ju gått igenom det hela några gånger - att förvandlingen dragit igång på tok för tidigt alltså.
”J-jag vet att jag inte kan kontrollera d-det”, stammade Zihao och gömde ansiktet i händerna, där han satt hopkurad på det svala golvet. ”Men..m-men.” Orden fastnade i halsen på honom, vägrade röra sig så mycket som en millimeter. Sedan var han tvungen att spjäla emot genom att slå händerna i golvet. Om det inte gjort så jävla ont hade allting varit betydligt lättare. Ugh. Knak, knak, knak. Revbenen sköt ut, tänderna och käken tog ny sats och världen svartnade. Fast Joshuas hjärtslag, de var ganska så öronbedövande. Dålig eller bra sak? Utmärkt fråga. Han borde nog ändå ha slängt ut den sköra femtonåringen, satt honom så långt därifrån som möjligt. Varför utsätta någon för fara i onödan? Korkat.

Det verkade som att skiftningen tagit en stor sväng och ökat till en rejäl hastighet. Plötsligt är det inte bara benen i händerna som knäcker och rör på sig, det är resten av kroppen också. Femtonåringen, som sitter alldeles fastfrusen på ena sätet känner hur en stor klump byggs upp i halsen. Tankarna börjar glida till hur de ska göra efter tågresan. Hur de ska kunna få ut Zihao utan att Umbridge blir informerad. Mason och resten av hans gäng skulle säkert inte ha något emot att skvallra, få sjuttonåringen i stor trubbel. Det skulle vara det genombrott de sökt efter, få både den äldre och Joshua utsparkade från skolan. Kanske de kan vänta, bli sist ut från tåget och sedan försöka fly till Hagrids stuga? Kanske… men det skulle bara blanda in än en person som skulle kunna bli avstängd från Hogwarts skolområde. Om de spelar rätt behöver de inte äventyra Hagrids arbete och även få en varm plats att sova på under natten. Nu är det nämligen så att Joshua inte kommer lämna slytherineleven. Om han får för sig att vandra runt under natten kan vem som helst se honom, och rapportera detta. Det är helt enkelt bäst att ZIhao har sällskap, och helt ärligt klagar Joshua inte. Han vill hjälpa till, och under en sådan här svår tid kan det nog underlätta att ha mänsklig kontakt. Att någon finns där. Bara vida blicken av den andre som sjunker ner på golvet får gryffindoraren att vilja krama om honom, men omständigheterna rekommenderar det verkligen inte. Även om smärtan inte når Joshua, även om det inte är han som genomgår en massa brutna ben som rör sig omkring under huden, så får det hjärtat att dunka hej vilt. Än en gång, inte pågrund av rädsla. Medkänsla, och ursinne för att den andre behöver gå igenom samma sak varje månad. Oavbrutet. Det måste verkligen knäcka honom, både fysiskt och psykiskt. Hela kroppen måste göra ont flera veckor efteråt, och när smärtan väl lagt sig lite grann är det dags än en gång. Nej, det gör Joshua arg. På vem eller vad vet han inte, men arg är han. De mörka ögonen noterar hur den andre verkar förlora medvetandet än en gång, vilket leder till att hans grepp om de sköra, sårade händerna tätnar och hans egna kropp sjunker ner i skräddare bredvid.

Hur dumt det nu än må ha låtit så var Joshuas rusande hjärta det enda Zihao kunde tänka på. Åtminstone tills dess att benen kände sig redo för det sista stadiet, att omformas och fästa sig på sina rätta ställen. Det gjorde ont, riktigt ont, och var troligen den värsta delen av tortyren på det stora hela. Nu var det värsta egentligen att den yngre satt sådär nära, alldeles för tätt intill och bevittnade det hela, men samtidigt kändes det bra. För även om Joshua utsatte sig själv för fara bevisade han att han verkligen hade ert sånt där sällsynt hjärta av rent guld. Snart sex år av intensiv mobbing och han tvekade ändå inte inför att stanna med sjuttonåringen? Och detta trots att den äldre mycket väl skulle kunna förlora kontrollen och bli en dödsfara för allt och alla. Förutom Cissi då, varulvar gick hundra procent av gångerna på människor och inte djur. Fantastiskt, katten är säker men du kan inte lova på heder och samvete att Joshua är det? Applåder.
Tillslut kunde han inte hålla smärtan inom sig längre och händerna fann ett stadigare fäste mot golvet, där klorna snart grävt ner sig och bildat fina små märken. Ryggen sköt ut, käkarna blev till käftar och tänderna fick äntligen rum att breda ut sig. Händerna var inte händer, fötterna inte längre fötter och öronen satt trevligt placerade mitt på huvudet. Världen snurrade framför Zihao, svajade omkring som om han varit i en liten jolle på ett stormande hav. Sedan lugnade det ner sig. Stiltje. Andas in, andas ut. Försiktig lossade han klorna från golvet och spände ut framtassarna. Vackert, inte. Det var som om han försökte sträcka på sig efter en god natts sömn. Förutom det faktum att han inte haft en god natts sömn. Jösses. Fast vänta lite här, hjärtslag? Hur hade han glömt att han inte var ensam? Snacka om att ha en bokstavlig valnötshjärna.
Slytherinaren ruskade på sig, fluffade till den tjocka pälsen och sneglade bakåt. Människa - människa som doftade gott. Den där doften kunde han placera. Lewis. Bra jobbat, din stora tölp. Zihao stod där och stirrade mot femtonåringen, flåsandes efter pesten som nyss gett sig av. Därefter brakade det till och så hade det stora, svarta molnet av päls tryckt in sig under sätena på motsatt sida. Trångt som in i helskotta, men ett ytterst bra skydd.

Ögonlocken hade någon gång under förvandlingen slutit sig. Knipt ihop sig utan någon motstånd från varken hjärtat eller hjärnan. Även om Joshua vill finnas där så bilden helt ny för honom. Benen som skiftar, naglarna som trycks in i golvet och pälsen som växer ut, det är obehagligt. En annan anledning var att stirrande mycket väl kan skrämma Zihao, göra honom skygg och känna sig överbevakad. Det är inte direkt det intrycket han vill ge, även om de kommit över den lilla tröskeln. Detta är däremot anledningen till att femtonåringen är lite seg med att inse att den fruktansvärda förvandlingen är över. Bristen av ljud från knäckande ben och gnisslande tänder får dock ögonlocken att slås upp. Han hade visst vikt ihop den andres kläder medan han blundat, lagt dem i en prydlig liten hög på sätet. Jodå, det är det första han lägger märke till, döm honom så mycket ni vill. Därefter glider blicken över kupén och stannar när den får syn på en stor lurvboll. Pälsen är mörk, ser alldeles silkeslen ut där under sätet mittemot Joshua. Väldigt gosigt. Det är förvånande och imponerande hur förvandlingen sker. Hur benen flyttar på sig, fötterna ersätts med tassar och näsan med en nos. Ett riktigt vidrigt sätt, men det är fascinerande. Något som också är fascinerande är hur Zihao är alldeles fylld med rädsla verkar det som. Gömmer sig under ett trångt säte, skyddar sig själv mot en så löjligt svag människa som Joshua. Ja, deras tidigare konversationer kanske har försvunnit ur minnet. Joshua är nog mer i fara än han någonsin varit under sitt liv, vad som helst kan ske om han skrämmer den andre alldeles för mycket. Så det är bara att hålla sig still, inte några plötsliga rörelser, inte några plötsliga ljud. Långsamt glider benen upp mot Joshuas bröstkorg, så att han kan vira armarna om smalbenen och luta kinden mot knäna. Han vill inte skrämma honom, och det bästa sättet är väl att göra sig så liten som möjligt. Liten = mindre livsfarlig.
”Du har en väldigt fin päls, vet du det? Den ser nästan lenare ut än Cissis. Trodde inte det var möjligt.”

Joshua Lewis måste varit den mest dumdristiga personen på hela jordklotet. Återigen gjorde han det absolut sista han borde gjort med tanke på situationen - att kura ihop sig, göra sig så liten som möjligt och göra det allmänt svårare för sig själv att fly. Lyckligtvis verkade det som om det kortet var bortdraget från bordet, men ändå, vem kunde ha vetat att det skulle gå så bra som det nu gjort? Ingen, det var det mest raka svaret på frågan. Fast samtidigt som tankarna om den yngres dumhet for omkring som pilar i bakhuvudet på honom, kunde han inte undgå att bli en gnutta imponerad. Femtonåringen verkade hålla sig hyfsat samlad och hjärtslagen var inte alldeles panikartade.
Zihao fortsatte envist med sitt stirrande, fortfarande osäker på om han vågade röra sig eller inte. Innerst inne förstod han att Joshua inte var farlig och att all rädsla som krupit sig på bara var strunt, däremot lyckades han inte få fram det i stunden. Troligen var det därför han låg kvar där, intryckt och eländig i hörnet med tänderna blottade. Öronen låg platta på huvudet och ljuden som lämnade strupen var någonting annat. Bokstavligen. De bestod varken av gnällande eller morrande läten, utan istället någonting mellan de två. Inte ynkligt eller hotfullt, bara där för att liksom. Han kunde ändå inte få stämbanden att ge med sig.
Det var först när Joshua började tala som öronen studsade tillbaka upp på huvudet, trots att de halvt mosades av taket på sätet. Obekvämt värre. Fin päls? Helt ärligt hade han inte ens funderat över det där innan, inte förrän den yngre påpekat det. Kanske den var fin? Men mjukare än kattens? Tja, kanske. Han kunde inte svara på den frågan själv, någon annan var helt enkelt tvungen att göra den bedömningen. Tankarna verkade äntligen ta över igen och tillslut lyckades Zihao få tillbaka kontrollen över sig själv. Inga mer skumma läten, inga blottade tänder. Sådär ja, duktig pojke. Klumpigt kravlade han sig bort från det lilla skrymslet han gömt sig i och började därefter undersöka Joshua. Doften var nästan ännu ljuvligare än innan och fan, allting var bara mer. Nosa, nosa, nosa. Ja, han hade stuckit upp nosen i ansiktet på gryffindoraren, so what?

Tystnaden tar över i kupén än en gång, av helt andra anledningar den här gången däremot. Stirrandet eskalerar, förut hade det bara varit Zihao som envisat med att glo på den lilla femtonåringen, men nu gör han det tillbaka. De vassa, smått gula tänderna blottas medan något oklart, men högludd ljud poppas ur trynet. Öronen ligger platta på det lurviga huvudet, och uppenbarligen är han alldeles för rädd för Joshua för att hålla sig lugn. Men han själv är inte så rädd längre, kanske för att den andre ser långt ifrån farlig ut, men också för att han vill kunna finnas där utan att vara skräckslagen. Cissi däremot, ja.. hon är en helt annan historia. Under hela förvandlingen hade hon tryckt sig mot väggen, gömt det lilla ansiktet i sin tjocka päls och darrat. Vanligtvis brukar hon styras av nyfikenhet och nosa på allt och alla, även en stor, farlig lurvboll som Zihao nu blivit. Men rädslan finns fortfarande där, styr den feta lila katten totalt. Tyvärr.
Efter en lång stunds tystnad verkar det däremot som att sjuttonåringen fått nog på det lilla skrymslet och bestämmer sig för att klampa därifrån. Nu, ja. En våt liten nos trycks upp i ansiktet på honom istället för ett gäng vassa tänder. Mycket mysigare. Händerna släpper taget om de magra benen och håller fram en av dem framför nosen. Att Zihao vänjer sig vid doften, och ser att han inte är lika farlig som han trott kommer först just nu. Jösses vad söt han är. Som en dubbelt så stor Haru, men lika söt och ännu mer lurvig. Det får liksom hjärtat att skutta hos Joshua, även om hela scenariot egentligen är sjukt läskig. En varulv, Zihao kan inte kontrollera sig själv hela tiden, det är för svårt. Men ändå är han super söt.
”Du är sjukt söt.” Det kommer ut som en osäker liten viskning medan ena handen långsamt och försiktigt glider upp mot den tjocka pälsen. Undersöka. Den är lite strävare än Cissis, men hennes är även nytvättad. Plus är den fortfarande otroligt len. ”Och din päls är sjukt len.”

Söt? Söt? Zihao kunde inte tro sina egna öron, och detta trots att hörseln var bra mycket bättre än för några minuter sedan. Lederna ömmade fortfarande och benen skavde mot varandra, men det hade han ingen tid att fundera över. Först drogs uppmärksamheten mot den stackars katten, som låg ihoprullad till en liten boll. Hon verkade försöka med samma taktik som sjuttonåringen själv - att rulla ihop sig och gömma sig från resten av omvärlden. Darrandet gav dock den äldre av de två eleverna enorma skuldkänslor. Om sanningen skulle fram hade han glömt att Cissi fortfarande befunnit sig i kupén under hela hallået. Skulle hon någonsin komma över det här och förlåta honom? Nja, det var tveksamt för stunden.
Varulvar hade en tendens att se ut ungefär som vanliga vargar på det stora hela, även om det fanns en del skillnader. De var ungefär lika stora och hade päls, öron och svans precis som en annan fluffboll. Skillnaden låg i att nosen oftast var kortare och pälsen aningen glesare, mer tuffsig. Och sedan fanns det självfallet även ett fall vid namn Huaze Zihao, som rammade ner alla de där små faktorerna. Nosen var inte kortare, pälsen förmodligen tjockare än på en vanlig varg och storleken betydligt större. Betydligt och betydligt, han nådde väl upp till den undre delen av Joshuas midja om de båda ställde sig upp. Kort och gott - det var någonting grovt fel på honom.
Zihao knorrade till när femtonåringen började dra fingrarna genom pälsen. Däremot dröjde det inte länge förrän han gav med sig och accepterade hur otroligt mysigt det var. Gryffindoraren var mysig. Försiktigt knuffade han till den yngre, för att därefter krångla sig upp i knät på honom. Precis som en knähund, förutom att han var alldeles för stor och klumpig. Dumma Joshua som doftade så gott. Det var väldigt gosigt och sådär, komplimangerna om pälsen och sötheten var också trevliga, men hur i helskotta skulle de ta sig från tåget? Och inte bara det, Zihao var absolut tvungen att ta sig till professor Snape snarast möjligast. Umbridge hade ju fan ögon i väggen, han kunde nästan svära vid det. Hon skulle få nys om om det och då skulle väl både Zihao och Joshua bli relegerade, vilket skulle leda till att Samuel skulle ha ihjäl Zihao. Åh, vilken röra.

Av någon underlig, oklar anledning hade Zihao beslutat att en plats i femtonåringens lilla knä skulle vara den bästa platsen att kura ihop sig på. Mysigt, förvisso, men det finns några saker som inte riktigt fungerar. Han hade suttit i Joshuas knä tidigare, i grensle, men då var han praktiskt taget inte en stor varg med päls som självt skulle väga flera kilo. Tungt det vill säga, väldigt tungt. Zihao skulle kunna mosa gryffindoraren om han så ville. Men där sitter han, alldeles bekymmerslös när det kommer till mosandet av sin nyfunna vän. Joshua klagar dock inte. Det är visserligen inte det mest bekväma, men allt lurv och gos får den lilla aspekten att se väldigt liten ut. Nästan ickeexisterande. Spela roll om det är tungt, gos kommer först oavsett. Denna lilla princip är anledningen till att Joshua kan fnittra till av alla hårstrån som kittlas mot den varma, rosiga huden. Det blir dubbelt så varmt än det varit innan, och armarna som slingrar sig runt det stora, mörka molnet med fluff gör det inte direkt bättre. Han ville gosa, men tänk om detta får Zihao att känna sig instängd och blir rädd igen? Experiment kanske inte är det bästa att sysselsätta sig med under omständigheterna, men han rör inte armarna ur fläcken iallafall. Cissi, som nu noterat att knakandet av ben och ljudet av klorna i golvet försvunnit höjer på huvudet. De mörka ögonen granskar de två avskyvärt stora filurerna, innan hon skuttar ner från sin plats på sätet för att inspektera. Människa, doften av människa känner hon igen. Det där stora mörka som verkar äta upp människan däremot.. det är nytt. Varför äter den på människan? Tassarna rör sig långsamt framåt, bevakar de två från en bit bort innan hon närmar sig. Hon sätter sig på rumpan, viftar lite med svansen, redo för att springa om det skulle behövas. Joshua vänder blicken mot henne ett par gånger, innan han försiktigt håller fram handen mot den lilla nosen. De är vana vid varandra, men han vill fortfarande se till så att hon känner sig säker. Kanske hon kommer behöva nosa lite på Zihao också. Denna utsträckta hand får henne att närma sig än mer, och plötsligt börjar hon blygt nosa på det andra lurviga djuret i rummet. Nosa, nosa, nosa. Det känns speciellt, inte som någon doft hon känt innan.
Detta skulle nog få Joshua att fnissa till igen, men just där och då är han alldeles insjunken i sina egna tankar. Tåget puttrar för fullt, rör sig framåt. Loket kan höras klart och tydligt, signalerar för eleverna att det strax är tid att gå av på perrongen. Ta kärrorna till skolan. Han behöver en lösning, och en bra sådan. Elixiret är definitivt någonting som de behöver få tag på så snabbt som möjligt, men de kan inte låta Umbridge eller någon annan se Zihao i de här formen. Aldrig. Det finns en hel del lösningar som poppar upp, tro det eller ej.
”Zihao..” Påbörjar han med en lite mer seriös not, och hoppas innerligt att den andre kommer förstå vad han säger och inte förlorar kontrollen. ”Tåget kommer stanna snart, och jag vet inte hur du vill göra. Jag kan följa med dig till Hagrids stuga så kan du gömma dig där, och sen så skyndar jag mig till Professor Snape för att hämta elixiret. Eller.. så kanske du kan ha på dig en viss osynlighetsmantel, och följa med till Snape. Är dock osäker på om du kommer få plats under den.” Jodå, han kan nog få låna Harrys osynlighetsmantel. Förhoppningsvis.. Han behöver inte direkt nämna att det är för en slytherinelev som varit mer än elak de tidigare åren. Nejdå.