Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Trodde det var självklart." Men där hade hon förväntat sig för mycket. Hon hade delat med sig av sina erfarenheter som slav åt honom, och att tillbringa tid som fånge i en fängelsecell igen hade triggat igång vissa minnen. Men hur skulle han kunna förstå när han aldrig gått igenom något liknande? Hur som helst tänkte hon inte be om ursäkt. Candra ansåg sig inte ha något att be om ursäkt för. Hon hade tagit tid åt sig själv för att hela sig. Kanske det i Ailreds ögon varit själviskt, kanske inte. Det ryckte i hennes mungipor då han talade om att han saknat henne.
"Jag har saknat dig också."

Ailred skakade lätt på huvudet, för honom hade det varit allt annat än självklart. Snarare tvärtom så hade det verkat självklart att hon hade lämnat honom där, och det hade krossat hans hjärta först. Men han fick leva med det, han had inte kunnat tvinga henne till att ändra sig eller något och det fanns inte heller något dem kunde göra åt det nu.
"Nej, jag hade velat ha en förklaring åtminstone. Men det finns inget vi kan göra åt det nu", sade han uppriktigt, dem kunde inte ändra på det nu. Han var inte särskilt långsint av sig, och det märktes väl också. Han log då han fick reda på att hon också saknat honom, det värmde.
"Har du tänkt ge dig vidare snart igen?", frågade han, hoppades inte det då han mer än gärna skulle tillbringa mer tid med henne.

Candra svalde några vassa ord som vilade på tungan. Det var uppenbart att han inte förstod, och ville han vara av den åsikten att det var som mest synd om honom så fick hon låta honom vara i den tron. Det verkade i alla fall som om han inte förväntade sig en ursäkt, vilket var bra för det skulle bara vara onödigt.
"Inga planer än så länge." Det var sanningen. Ända sedan kriget slutat hade hon levt en dag i taget, och hon tänkte fortsätta i samma stil. Åtminstone en liten tid framöver. "Får jag fråga varför hans majestät är så intresserad av mina planer?"

Ailred hade visserligen blivit sårad, men han tyckte ändå inte det var någon idé att vara sur för det. Varför skulle han, det tjänade ingenting till, det var bättre att vara sams och kanske skulle det finnas hopp för dem igen. Det ryckte i mungiporna då hon frågade varför han undrade, flyttade sig lite retsamt närmare henne igen.
"Hans majestät kanske undrar ifall han har möjlighet att träffa den sköna mön igen?", svarade han retsamt.

Hon glömde nästan bort att andas då han flyttade sig närmare henne. De rörde inte vid varandra men hon brann av att få röra vid honom. Hennes kropp stod i lågor som för tillfället var rätt behagliga. Men ju längre hon skulle behöva vänta...
"Söker hans majestät efter en käresta?" andades hon fram och såg upp på honom under sina långa ögonfransar. Det var ett rent under att hon inte slängt sig över honom än.

Att vara så nära henne tände eldar inom honom, men han försökte hålla dem i schack. Men det var nog bara en tidsfråga hur länge han skulle klara av det, för hon var något otroligt lockande. Det ryckte i mungiporna på honom ännu mer, han skulle verkligen ha tyckt om att ha henne som sin käresta.
"Jag kanske saknar kvinnan jag föll handlöst för?", sade han, eller snarare viskade. Trots tiden som gått så hade känslorna definitivt inte svalnat av, utan det verkade snarare vara tvärtom. Blicken började vandra mellan hennes ögon och läppar, och de där ögonen... Den där blicken fick honom helt på fall, och nu klarade han inte längre av att hålla tillbaka utan närmade sig den allra sista biten och kysste henne djupt.

Det kändes som om allt runt omkring henne, dem två, bleknade bort. Att det bara var de två som existerade, de två mot resten av världen. Hon insåg nu att det var så det var menat att vara, men de hade inte insett det tidigare. Eller så hade de gjort det men livet kommit däremellan. Men just här och nu så fanns det ingenting som hindrade dem från att börja om på nytt. Candra besvarade kyssen och placerade sin hand mot hans kind. Kyssen gjorde henne alldeles varm inombords, fyllde henne från topp till tå. Elden brann starkare än tidigare och krävde bara mer. Mer och mer och mer.

Allt bara försvann runt Ailred, deras kyss var som magisk. Han lade ena armen om hennes midja, brydde sig inte om folket som var runt dem. Det skulle säkerligen börja pratas om vem det var som den nya konungen var med, men det spelade ingen roll. Dem fick väl prata då. Allt Ailred ville var för stunden var att vara med Candra, han verkade inte kunna få nog av henne. Efter en stund avslutade han kyssen, men stod fortfarande kvar nästan lika nära henne och lade handen mot hennes kind för att få röra vid henne.
"Stanna hos mig", bad han viskande, menade på två vis. Både för kvällen och framöver, han ville inte skiljas ifrån henne nåt mer.

Till och med hennes läppar brann av längtan efter mer då han avslutade kyssen. Hon gav ifrån sig ett lågt, gnyende ljud för att visa sitt missnöje. Hon brydde sig inte om vem som såg dem under kvällen, då de underhöll sig med saker som bara Gudarna visste... Candra brydde sig inte det minsta. Hon hade enbart ögon och öron för mannen som ägde hennes hjärta.
"Nu och för alltid," andades hon fram, ville aldrig skiljas åt från honom igen.

Ailred ville inget hellre än att vara närmare henne igen, hela han brann efter henne. Och hennes ord gick hans hjärta att bulta hårdare, för jag inte heller han ville nånsin skiljas ifrån henne igen. Han kastade ett snabbt ögonkast runt sig - det krävdes en del bara för att slita blicken ifrån henne - för att upptäcka att en del faktiskt börjat gå ifrån festen. Vilket faktiskt var bra, då skulle det inte göra något ifall han också gav sig av. Och han ville inget annat än att få vara ifred med Candra. Med ett nästan lite busigt leende - han hade blivit på gott humör här - tog han hennes hand för att dra med henne tillbaks mot sig.
"Kom", sade han retsamt, även om han egentligen inte brydde sig om att folk såg dem så ville han inte riktigt ge dem det nöjet utan var hellre själv med henne.