Cirkus PRS Medi och Emma07

Philip såg på henne, lite förvånad över att hon nu ändrat sig.
"Säker?", frågade han igen, bytte om så länge.

"Ja. jag är för trött för att ändra mig." Hon muttrade trött och hon somnade snart.

Philip log lite snett, lade sig snart och hade strax somnat han också. Nästa morgon vaknade han rätt tidigt, gäspade och sträckte på sig innan han klev upp.

Hon hade inte sovit bra och hon låg och skakade i sängen.
"Jag mår skit." Hon låg kvar och snyfftade till.

Philip rynkade pannan då han märkte hur hon verkade må, satte sig ner på huk vid henne och lade en hand på hennes axel.
"Hey. Vad är det?", frågade han mjukt.

"Jag känner mig misslyckad. Jag blev trots allt kidnappad." Hon satte sig upp.
"Jag kunde inte ens fly då."

Philip såg på henne och suckade.
"Du är långt ifrån misslyckad för det. Du är den absolut vackraste och smartaste personen jag mött", sade han mjukt, och nu lös verkligen känslorna tydligt i hans ögon. För även om det var kort tid haft han ändå hunnit kära ner sig i henne. Han drog försiktigt in henne i en kram, ville trösta henne på nåt sätt.

HOn brast ut i gråt och slog armarna om honom.
"Jag kunde inte sova. Jag ville bara skrika." Hon klamrade sig fast och skakade.

Philip kramade om henne, strök henne försiktigt över ryggen.
"Ta det lugnt. Det är ingen fara", sade han mjukt.

Snart hade hon lugnat sig och låg mot hans famn.
"Tack." Hon torkade sig om ögonen och skrattade trött.
"Är det okej om jag sover en stund till?"