rollspelare & wolfy prs

Det kändes väldigt skönt då de äntligen la till i hamnen i Skottland. Han hade saknat känslan av att känna fast mark under sina fötter. Lite konstigt var det förstås att befinna sig på främmande mark men han såg det bara som en positiv upplevelse.
”Nå, hur känns det?” Han vände sig om mot Estelle.

Estelle log stort och såg sig omkring. Hon hade för denna fantastiska dag en otroligt vacker klänning, vackert smink och fin uppsättning. Hon ville att hennes intryck på folket skulle vara bra. Hon kollade på Nicolas med ett stort leende på läpparna.
”Underbart. Jag... tack så mycket.” Log hon och tittade på honom.

”Vad tackar du för?” Nico hade inte gjort något för att förtjäna ett tack. Han skakade smått på huvudet åt prinsessan, hon måste nog bara vara så till sig över att äntligen vara på hemmaplan så hon visste inte riktigt vad hon sa.

”Tack för att du övertalade din far, tack för att du följer med och tack för att du är så snäll mot mig.” Hon tyckte sig ha många anledningar att tacka honom för. Hon log svagt och såg sig omkring innan hon spärrade upp ögonen då hon kände igen en av de adeliga som kommit för att möta upp dom. Hon kollade förvånat på honom då Jacob med raska steg skyndade sig fram för att snabbt buga åt de båda innan han kramade om Estelle. Hon skrattade tyst och kramade leendes om honom innan hon släppte honom för att höja på ögonbrynen. ”Så? Var kungen och drottningen för upptagna för att välkomna deras kära dotter?” Hon visste ju att de hade mycket. Jacob flinade bara och skakade på huvudet.
”Jag var frivillig. Vem är mer lämpad till att välkomna er än mig?” Jacob hade varit Estelles absolut bästa vän när hon var liten, de båda hade varit helt förkrossade när hon flyttat till Spanien då de trots sin unga ålder velat gifta sig med varandra.

Nico ryckte avfärdande på axlarna. Det var ju inte direkt som om han skulle underlätta situationen dör någon av dem om han var elak. Sådan var han inte som person. Eller han ville åtminstone tänka så om sig själv. Nyfiket såg han på mannen som med raska steg närmade sig dem och strax omfamnade Estelle. Ett kärt återseende. Han log innan han vände sig om för att prata med en av hennes hovdamer som tilltalat honom, hade inte riktigt lagt hennes namn på minnet men de hade aldrig direkt blivit presenterade för varandra heller.

Estelle log stort och småpratade lite med Jacob innan han lämnade dem för att tala om för vakterna att de skulle hämta allas bagage innan de åkte vidare. Prinsessan vände sig mot Nicolas och log stort.
”Det är så mycket jag vill visa dig sen när vi kommer fram.” Log hon och granskade honom lyckligt.

Då prinsessan tilltalade honom igen vände han sig om igen, antog att hon pratat klart med sin vän för stunden då han gått fram till vakterna istället. Hade de inte träffat varandra på länge så hade de garanterat mycket att prata om.
”Det ser jag fram emot att du gör,” nickade han muntert, det gjorde honom glad att se henne så lycklig.

Hon log svagt, behövde komma ihåg att tona ner sin glädje då hon inte ville att han skulle veta hur mycket hon gillade Skottland i jämförelse med Frankrike. Hon krokade arm med honom och började gå mot vagnarna, ju snabbare de var i slottet desto bättre. Hon skulle behöva påminna damerna att absolut inte berätta för någon hur långt hon och Jacob hade planerat deras framtid tillsammans.

Han följde efter mot vagnarna, skrev en mental anteckning åt sig om att behöva skriva brev till hans mor om varför han bestämt sig för att följa med Estelle till Skottland. Det var det minsta han kunde göra. Det skulle förhoppningsvis ge hans mor lite att tänka på också. Efter att ha satt sig i vagnen vände han blicken ut genom fönstret. Naturen skilde sig en hel del ändå.

Estelle log svagt och satte sig mittemot honom. Hon ville gärna veta vad han tänkte på, men vågade inte riktigt fråga.
”Så... vad tycker du än så länge?” Hon visste att de knappt hunnit se något men han hade kanske fått något slags intryck än.