PRS Aphrodite & wolfy

Hon fick en bekymrad rynka i pannan då Tara drog ned baksidan av toppen för att blotta brännmärken vid nacken. Hon sträckte ut handen för att med fingrarna nudda vid ärren, vad allt hade de stackars syskonen fått stå ut med egentligen? Inget barn borde få stå ut med såna föräldrar. Människor som inte var kapabla till att ta hand om sina avkommor med kärlek och omtänksamhet borde inte ha någon rätt att föröka sig heller. Fina personer hade det ju blivit av Tara och Killian, trots allt. De kanske hade gjort en hel del som inte var rätt men fanns det någon som aldrig tog ett felsteg?
”Jag uppskattar verkligen att ni låter mig stanna ett tag.” Det kändes som om hon inte kunde tacka dem nog.

Tara log.
"Vi tycker det är jättekul. Plus att vi vet ju precis hur det är att ha föräldrar som är idioter, så vi hjälper bara en like" sa hon och skrattade lite. Hon skakade på huvudet.
"Förlåt, jägare kanske inte tycker om att bli kallade likar av en vampyr" la hon snabbt till och tittade lite på Meila. Hon kliade sig i nacken och log mot henne igen.
"Vad är det bästa med att vara människa?" frågade hon och såg på Meila.
"Jag hann inte vara det så länge, så jag kunde inte riktigt känna efter" sa hon med ett skratt. Hon hade omfamnats vid 20 års ålder, så hon hade inte hunnit leva speciellt länge innan hon dog.

”Jag är ingen jägare.” Meila kastade en allvarlig blick på Tara. Hon hade aldrig varit en och skulle aldrig bli en heller. Hennes allvarliga min suddades snart ut och ersattes av ett vänligare uttryck.
”Vi har mer gemensamt än vad vi kanske skulle ha kunnat tro och förväntat oss.” Väl framme vid huset andades hon lättat ut, matpåsarna hade varit tunga att bära och hon kunde knappt vänta på att få släppa ner dem på golvet. ”Svåra frågor du ställer. Svårt att säga, det är något jag aldrig tänkt på egentligen.” Meila fortsatte ut till köket för att packa upp varorna, lämnade fram ingredienserna hon behövde till kakan hon tänkte baka. ”Kanske att ge och få kärlek. Nu säger jag inte att det inte är något vampyrer också kan uppleva, jag menar bara att det är vad jag tycker är det bästa med livet.”

Tara nickade ursäktande, det hade inte varit hennes mening att förolämpa Meila. Men hon hade ju rätt, hon var ju inte en jägare än. När de kom in i huset hjälpte Tara till att packa upp varorna.
"Vi kan också ge och få kärlek, däremot tror jag att ni människor känner på ett annat sätt. Våra känslor, är som våra andra sinnen, ett större och bredare spektra. Det gör att vi oftast stänger av dem, och blir de blodtörstiga monster som jägare jagar. Jag kan inte stänga av mina, och Killian har inte stängt av sina på väldigt, väldigt länge" sa hon och ryckte på axlarna. Hon satte igång vattenkokaren, hon kände för en kopp te.

Bakning hade alltid varit ett stort intresse för Meila. Det var ett sätt för henne att koppla bort allt som hände i hennes liv, och bara fokusera på att få till någonting fint och gott. Medan hon blandade ihop ingredienserna tittade hon upp på Tara, tvivlade inte en sekund på att vampyrer upplevde känslor på ett helt annat sätt. Allt måste kännas dubbelt så starkt och intensivt. Att kunna stänga av sina känslor vid stor smärta var säkert en enkel utväg, trots det kaos man skapade då man inte brydde eller ångrade sig.
”Det hoppas jag ni inte gör heller.” Hon letade i skåpen tills hon hittade en kakform.

Tara hällde upp en kopp te till sig och satte sig på bordet och betraktade Meila när hon arbetade.
"Det kommer vi inte, eller det har jag svårt att tro i alla fall. Vi har redan haft vår känslolösa period. Alla vampyrer går igenom den, antingen mer eller mindre" sa hon och ryckte på axlarna. Hon tog en klunk av teet och nickade mot vattenkokaren.
"ta lite te om du vill ha" sa hon och log mot Meila. Tara fingrade på sin solring och tog av den från sitt finger. Hon höll ut den mot Meila.
"Kan du ta den här så länge? Så kan Killian ordna med det sedan när han kommer" sa hon och kliade sig på kinden.

Efter att ha satt in kakformen i ugnen hällde hon upp en kopp te åt sig innan hon satte sig ner vid köksbordet. Hon tog emot solringen Tara räckte henne med ett litet medlidsamt leende, fingrade på den ett tag innan hon la den i sin ficka. En vacker dag skulle Tara kunna bära den dygnet runt igen.
”Har du kläder jag kan låna av dig att sova i?” Meila gjorde en gest mot sin t-skjorta och jeans, de skulle inte vara bekväma att sova i. Underkläder var förstås ett alternativ men hon var säker på att en mjuk tröja skulle vara det skönaste för henne.

Tara tittade efter ringen när Meila stoppade ner den i sin ficka. Hon fingrade på platsen där den hade suttit och suckade. Hon tittade sedan på Meila och nickade.
"Absolut" sa hon och reste sig upp. Hon nickade mot sitt sovrum.
"Kom, du kan ta med dig koppen om du vill" sa hon och drack upp sitt te i ett svep innan hon gick upp till sitt rum. Hon gick in i garderoben och kom ut med ett nattlinne. Hon log mot Meila.
"Om du vill ha nya kläder är det bara att gå in och ta vad du vill ha" sa hon och nickade mot garderoben, "mina kläder är numera dina kläder också" sa hon och skrattade.
"Även om jag inte är så bra på det här med mode" la hon till och skakade på huvudet. Mode var definitivt lättare förr, det var bara att sätta på sig en klänning så var man hemma. Nu behövde man tänka på färger, former och mönster, vilket gjorde det mycket jobbigare.

Förtjust reste sig Meila upp för att följa med Tara upp. Hon väntade snällt då Tara försvann in i garderoben bara för att en stund senare komma ut igen med ett nattlinne. Det skulle passa henne utmärkt.
”Vad snällt,” utbrast hon och tog sig friheten att se sig om i garderoben. Hon fattade inte vad Tara pratade om, garderoben var ju full av kläder som hon bara hade kunnat drömma om att själv få bära. ”Är du snäll och säger åt Killian att komma ner också? Jag vill att ni båda smakar på min paj.” Hennes föräldrar hade givetvis aldrig förstått sig på hennes intresse för bakning, ansåg det vara en onödig hobby och att hon kunde ägna sin tid åt något vettigt istället. Därför var hon extra ivrig över att se vad syskonen skulle tycka.

"Absolut, vi kommer ner" sa Tara och försvann ut och gick upp för ytterligare en trappa, som ledde till ett rum full av bokhyllor med böcker. I en fåtölj satt Killian, och log mot sin syster när hon kom in.
"Ni verkade ha det så trevligt, så jag ville inte störa" sa han och Tara skrattade.
"Meila vill att vi kommer ner, hon har bakat" sa hon och Killian slog ihop boken och betraktade sin syster i smyg. Det var längesedan han hade sett henne så lycklig. Det var fantastiskt att se att Meila skapade sån glädje runt sig, vilket gjorde det ännu svårare att ignorera känslorna som snurrade i hans huvud så fort hon var i närheten.
"Perfekt liten kvällsfika" sa han och tillsammans gick de ner till köket.