rollspelare & tippest prs

Sophia hade fått av sig sin klänning men försökte hitta något nattlinne då hon yrade runt i rummet i sin underklänning. Hon log smått när hon hörde en knackning, antog att det var hennes damer som skulle göra henne redo för natten. Hon gick till dörren och öppnade, spärrade förvånat upp ögonen när hon såg Henri. Hon rodnade djupt och skyndade sig in och tog på sig en rock som hon direkt knöt runt midjan.

Han var inte beredd att möta Sophia i hennes underklänning. Herregud, den enda han sett i sin underklänning förut var Juliette... Han steg in i rummet och stängde dörren efter sig.
"Du ska väl att jag inte skulle dröja?" frågade han tveksamt innan han bekvämt slog sig ner i hennes soffa.

Sophia skakade av sig skammen och satte sig sedan på sin säng istället, ville hålla ett visst avstånd från honom. Hon svarade inte utan granskade honom lite snabbt innan hon fuktade sina läppar.
”Varför ville du ses?” Undrade hon och höjde på ögonbrynen.

Han knäppte ihop händerna, försökte snabbt komma på vad han skulle säga. Skulle han linda in det hela eller bara säga det rakt ut, precis som hon hade gjort? Han bet sig osäkert i läppen.
"Jag vill att giftermålet ska bli av", började han och blickade ner på sina händer. "För en allians mellan våra länder." Han tittade upp på henne igen, tog ett långt, osäkert andetag innan han lossade på sina händer och drog ena handen genom sitt hår.
"Och för att..", fortsatte han, oförmögen att titta henne i ögonen. "För att jag vill se dig som Frankrikes drottning." Herregud, vad klumpig han var. Kunde han inte bara erkänna sina känslor? Hon hade ju redan gjort det, så han hade inget som helst att förlora!

Sophia rynkade lite på pannan och bet sig fundersamt på läppen, förstod inte riktigt vad han menade men hon antog att han egentligen besvarade hennes känslor.
”Menar du att det jag känner inte är obesvarat?” Frågade hon, för att vara säker. Hon kollade på honom och försökte hålla sig från att skina upp i ett leende.

Hon hade ändå fattat, som tur var. Han hade inte klarat av mer oklarhet mellan dem. Han nickade.
”Ja”, hans röst kom ut hes och låg. ”Jag tänkte säga det innan men jag.. Jag vet inte.” Han ryckte på axlarna och reste på sig från soffan och började gå mot sängen, där hon satt.

Sophia log smått och rynkade förvånat på pannan då han började gå mot henne. Hon svalde nervöst och granskade honom.
”Innan du vad?” Frågade hon nyfiket och bet sig löst på insidan av kinden. Hon kunde inte riktigt släppa honom med blicken heller, var helt fascinerad av honom.

”När du berättade för mig”, fortsatte han. ”Jag blev bara helt tom... Förlåt.” Han tittade på henne och stannade. Han var bara två decimeter ifrån henne och sängen nu. Vad skulle han göra nu? Det var rent instinktivt att resa sig upp och gå mot henne; men nu när han väl var där kände han sig mest stel. Han bestämde sig snabbt för att slå sig ner bredvid henne, vilket han hoppades att hon inte skulle ha något emot.

Sophia sa inget på en stund utan följde honom med blicken och lutade sedan huvudet mot hans axel. Hon förstod honom ändå.
”Det är lugnt, jag gjorde något impulsivt för första gången och det var väl inget du hade förväntat dig.” Log hon och tittade in i väggen. Hon svalde lätt och sträckte lätt på sina ben innan hon gäspade lite.

Han la sin arm runt henne. Den spänning han nyss hade känt runt deras relation var resan borta. Nu kändes det så... naturligt.
”Jag borde kanske gå till min egen sovkammare”, sa han efter att de suttit så ett tag. Han ville inte gå därifrån; såklart han ville stanna med henne.