[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae nickar lätt på huvudet åt den äldre mannen. På något sätt är mannens kroppsvärme tillräckligt för att kylan ska försvinna från honom. Som ett osynligt skydd över de två ledarna. Kinderna blir dock allt mer rosa av de kraftiga vindarna Jae inte ens känner av. Han känner hur den andra försiktigt blåser på det snöklädda håret, och ler nöjt. Att krama om den andra, känns så fasansfullt lugnande. Inte den typen av känsla han fått när hans mamma skyddat honom mot de hårda okontrollerade vindarna, nej. Det är en ny känsla, modern hade agerat av instinkten att skydda sin son, den andra mannen skulle kunna gå härifrån. De båda skulle kunna gå därifrån, det är ingenting som tvingar dem att stanna kvar, men ändå så gör de det. Och faktumet att den andra mannen vill stanna hos Jae, får honom att känna sig en aning nöjd med sig själv. Den här gången har det ingenting med sex att göra, den äldre ledaren är inte ute efter det, och ändå stannar han kvar hos honom. Jae börjar undra om han förtjänar det eller inte.

Tjugofemåringen skulle ha kunnat somna, det var nästan som att Jae själv trodde att han skulle göra det efter ett tag. Tröttheten har stigit i honom, men det är något han helt förträngt. När den äldre lägger sina händer över Jaes, som är placerade vid den andres kinder, känner han hur lite av värmen överförs.
"Vi båda skulle bli sjuka," påpekar han i en viskning, och sluter ögonen på nytt när han känner den andres panna mot sin. Han är så väldigt glad över faktumet att de stött på varandra under dagen, att de är vart de nu är. Det låga skrattet som lämnar den äldres läppar, får Jae att le han också. "Hoppas att någon ut av dem är en tillräcklig bra anledning," säger han och möter de mörka ögonen än en gång.

"Du har troligen rätt, och med tanke på att jag precis har varit sjuk, är det inget jag är intresserad av" sa Uta med ett svagt leende "Även om tanken att stanna hela natten, inte låter allt för dålig i mina öron"
Det var så klart en löjlig tanke, och en dålig idé att stanna ute hela natten, men den lät ändå fin. Uta trodde inte att han skulle ha uppskattat ens tanken om han varit i någon annans sällskap. Men han kunde inte minnas att någon annans sällskap varit så fridfullt heller. Kanske hade hans mor gett honom en liknande känsla, men Uta kunde inte minnas. Dock så var det något som fick honom att tvivla på det.

Uta ser hur den andra mannen sluter sina ögon och hur ett par snöflingor letar sig ner mellan dem, och fastnar på den andras ögonfransar. Uta ler lite åt det, och hur fridfull den andra mannen ser ut. Tanken att den andra mannen kunde uppskatta hans sällskap till den graden att han slappnade av, kändes tillfredställande. Uta ser hur ett litet leende formas på den andras läppar, innan hans ögon möter honom.
"Jag vill nog påstå att alla är tillräckligt bra anledningar" sa Uta lågt innan han långsamt drog sig undan ifrån den andra mannen. Det var inget han gjorde med lätthet. Men han visste att de inte kunde stå ute i kylan hela natten, och att risken för att någon såg dem var för stor. Uta såg på den andra mannen, och la huvudet lite på sned.
"Det känns underligt att göra det här så sent" sa Uta men sträckte roat fram handen emot den andra "Uta"
Han insåg att han faktiskt inte kände till den andra mannen vid förnamn, och att han inte visste hans, eller gjorde han? Något under gårdagen hade fått honom att fundera på ifall den andra mannen visste hans namn. Men Uta kände att han ändå ville presentera sig för den yngre, på riktigt. Även om det var en aningen sent. Efter att ha gjort det så stoppade Uta ner handen i fickan och räckte över sitt kort.
"Om du vill ha tag på mig" sa han. På det lilla svarta kortet, stod hans namn och nummer. Ett nummer den andra mannen kunde nå honom på, utan att behöva gå via någon annan. Det var ytterst få som hade hans privata nummer, men Uta ville att den yngre skulle ha det.

"Då var det ett rätt dåligt val av dig att vara ute över huvudtaget," påpekar Jae med svag stämma. Även om han är glad och tacksam över den andres sällskap, så vill han inte hålla honom ute i kylan när han redan är lite sjuk. Att de skulle vara ute hela natten, är en rätt osannolik och löjlig tanke, särskilt med vindarna som hårt drar i deras kläder emellanåt. Dock kan han inte sluta tycka att det inte skulle vara något fruktansvärt. Inte alls. Aldrig skulle han kunna tänka sig stanna uppe hela natten med någon annan i det kalla vädret. Men det är någonting som är annorlunda när det kommer till den andra ledaren, en ut av de många saker som är annorlunda i hans sällskap.

När den äldre påstår att de alla är tillräckligt bra anledningar, kan Jae inte låta bli att le. Dock känner han hur värmen han tidigare haft, sakta lämnar honom när den andra backar bakåt. Bara några sekunder efter känner han en viss saknad, osäker på om de kommer få något liknande tillfälle, eller om detta är det sista. Om de stöter på varandra igen, kanske det är med sällskap av deras närmaste män. Och Jae kan inte föreställa sig att det skulle vara lika tillfredsställande. När den andra sträcker fram handen och presenterar sig, känner han hur paniken sakta tar tag i honom. Han brukar inte ha några problem med att presentera sig för andra, med sin fejkade identitet, men nu.. den andra mannen är uppriktig, säger sitt riktiga namn utan att ljuga, vilket Jae vet att han inte kan göra. Hans far må ha varit en annan person än den fasad han spelat för sin son, men Jae hade ändå lovat honom att hålla sitt riktiga namn borta från alla.
"Jae.." säger han tillslut med torr hals. Försiktigt skakar han den andres hand. Jae tar sedan tag i det lilla svarta kortet, och skrattar lätt till. Det är mycket sällan han får andra ledares privata nummer. "Tack."

Uta skrattar mjukt och nickar.
"Jag hade inga planer på att vistas utomhus, utan endast gå inne i butiker" förklarade han. Jorah hade påpekat samma sak, och Uta hade givit honom samma svar. Att han mött den andra mannen var långt ifrån planerat, precis som det var att vistas utomhus. Men han ångrade det inte, även om han skulle insjukna igen, så hade tiden spenderat med den andra mannen varit värt det. Uta visste inte om de skulle få chansen att spendera tid tillsammans igen, och hade därav velat ta vara på varje sekund han kunde, även om det betydde att han stod ute i kylan.

Uta ler emot den andra mannen, som av någon anledning verkade vara tveksam över att presentera sig. Uta hoppades att han inte gjort den andra mannen, eller Jae som det visade sig att han hette, allt för obekväm. Kanske var det underligt att presentera sig alls, men Uta ville ha ett namn på den andra innan de skiljdes åt.
"Det var trevligt att träffa dig Jae" sa Uta. Det kändes främmande att ha den andra mannens förnamn i sin mun, men samtidigt bra. Namnet passade honom ansåg han. När den andra mannen sedan skrattar till lätt, då Uta ger honom kortet, innan han tackar, ler Uta. "Jag kan få hoppas att jag inte ger det till dig förgäves"
Sedan slöt Uta ögonen en kort sekund, han visste att han behövde röra på sig hemåt, precis som den andre behövde. Han tog ett djupt andetag innan han mötte den andres blick.
"Farväl Jae" sa han lågt "Jag hoppas att vi snart skall ses igen, och tills dess...ta hand om dig!"

Med en snabb kram, dock inte för snabb för att skrämma den andra, backade Uta undan innan han plockade upp sin växt och försvann in i mörkret. Uta visste att om han drog ut på det, skulle det vara mer smärtsamt. Uta visste inte varför det var så svårt att säga farväl till just den andra mannen, och han ville helst inte tänka på det, rädd för att det skulle få honom att vända om. Istället fortsatte han gå, medan han tog upp sin telefon, för att ringa en bil.

"Jag borde förstått att du skulle åka med" sa Uta trött när han klev in och Jorah satt där.
"Vart har du varit?" frågade Uta upprört och Uta gav honom en kall blick.
"Det är inte en fråga jag är tvungen att svara på. Komihåg att jag är din chef, inte tvärt om!" sa Uta lika kallt och Jorah öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan. Uta lutade sig emot rutan, med den andres halsduk runt halsen. Uta drog in den andres doft, och ett litet leende formade på hans läppar, medan han hoppades att Jae skulle ta sig hem säkert.

"Detsamma Uta.." svarar Jae, testar hur namnet låter på hans tunga. Det känns främmande, att säga någon annans förnamn när personen inte är en ut av hans arbetare. Folk i hans omkrets brukar sällan dela med sig av sina förnamn, visst är det enkelt att söka upp med rätt teknologi. Men det är annorlunda när den äldre presenterar sig själv. Namnet är fint, och det får Jae att tänka tillbaka på stunden för nitton år sedan. Hur de då också presenterat sig, men Jae presenterat sig med sitt riktiga födelsenamn. Det var länge sedan någon kallat honom Haru, bara hans far och mor gjorde det. På senaste tiden har han blivit mer van vid namnet Jae än Haru, och han har ingen aning om vilket han föredrar. Jae kollar ner på det lilla kortet och skakar på huvudet, innan han ser upp på Uta än en gång. "Det tror jag inte." Han känner hur den äldre kramar om honom snabbt, en sista gång. Jae säger farväl han också, saknaden av den andra mannen tynger honom så fort den andra går därifrån. Med ett djupt andetag tar han upp kassarna från de olika affärerna, innan han börjar röra på sig. Vanligtvis skulle han ringa efter en bil för att få skjuts, men han bestämmer sig för att gå den långa vägen. Av någon anledning känner han för ännu mer frisk luft.

Det är inte förrän han kommer in genom herrgårdens stora dörrar, ovanför de långa trapporna, som Jae inser hur galen hela situationen är. Det är tyst i huset, medan allt jobb är i full gång utanför. Han tror nästan att han kanske klarar av att smita undan utan några förfrågningar från Brian eller de andra livvakterna. Men så fel han har.
"Jae? Jag har ringt dig oändligt med gånger, varför har du inte svarat?" hör han den bekanta rösten säga, och ser hur det blonda huvudet sticker upp från dörrkanten till deras samlingsrum. Det har bara blivit lite som ett rum där de kan ta det lugnt, antar Jae. "Du skulle ringa när du ville hem?"
"Jag var upptagen.. Mobilen hade jag på mute, tyvärr." berättar han, och känner hur skuldkänslorna bubblar inom honom. Brian verkar dock inte bry sig om det, han verkar dock mer orolig. "Men jag är okej, ni kan återgå till ert kortspel,"
"Vill du vara med?" undrar den äldre, uppenbarligen vill inte ledaren prata om det som hänt under dagen, och han tänker inte tvinga honom till det. Vilket Jae är väldigt tacksam över. Han ler försiktigt mot honom och skakar på huvudet.
"Det är nog bra för mig, har annat att göra," Han blåser försiktigt på sina frusna fingrar, innan han börjar röra sig mot sitt rum. "Imorgon börjar jag jobba som vanligt igen." Den andra är påväg att protestera, schemat Jae jobbat innan hade aldrig varit bra, men Jae hinner stänga sin dörr innan.

Jae går fram till den stora garderoben där stora som små tomma canvastavlor står uppradade. Han tar en ut av de större och skjuter undan möblerna en aning, så att han kan lägga den ner på golvet. Sömnen han tidigare känt ute har försvunnit under den långa promenaden till herrgården. Kroppen värker för varje rörelse, men han ignorerar det. Kanske om han målar, samtidigt som han börjar jobba som han tidigare gjort, kan de dumma, förbjudna tankarna försvinna.

Uta tittade på den lilla tomten han ställt på nattduksbordet, bredvid sig. Han var fortfarande förvånade över att han fått den. Presenten borde inte ha påverkat honom till den grad den gjorde. Hela kvällen borde inte ha påverkat honom som den gjort. Men det var som om den andra mannen, Jae, lyckades komma nära honom, utan att han förstod hur det skett. Något gjorde att Uta låtit honom komma nära, berättat saker han normalt inte samtalade om. Han hade till och med nämnt sin mor, någon han aldrig talade om. Och han hade rört vid den andra mannen, på ett sätt som var ovanligt för honom. Uta hade sällan beröring om det inte var för att ha sex. Men med den andra mannen fanns inga sådana avsikter, ändå berörde hans beröring honom, på något sätt. Det var som om hans beröring betydde något särskilt.

Uta suckade och la sig på rygg i sängen, och tittade upp i taket. Han borde försöka sova, men han förstod att sömnen inte skulle infalla sig den här natten. Hans tankar rörde den andra mannen för mycket. Allt Uta kunde tänka på var hans beröring, hans doft, hans mjuka hud och de mörka ögonen. Det var som om Jae's ögon verkligen såg honom, på ett sätt ingen annan gjorde. Uta suckade, hans tankar förde honom någonstans dit han inte ville. Han reste sig upp, han behövde ta en dusch, han behövde få de tankarna att försvinna, innan de tog över, och ledde honom på en väg som han inte skulle gå.

Efter att Uta kom ut ur duschen, var hans tankar en aning klarare, men han visste att han behövde göra något innan tankarna kom tillbaka. Han bestämde sig för att gå ut med plantan till växthuset. Det kanske kunde få honom att koncentrera sig på något annat, om inte fick han ta emot en kund. Då kunde han glömma den andra mannen, och hans ögon som han såg framför sig. Och hur han kände hans beröring, Uta skakade på huvudet. Han tvingade sig själv att tränga undan tankarna, innan han blev galen.

Hela natten sitter Jae på golvet med den förut tomma tavlan framför sig. Bilden han vill uppnå i hans huvud, innehåller flera olika tavlor. som ska bli till en enda stor bild bredvid varandra. Tröttheten dunkar i hans tinning, hans utmattade kropp ber efter vila, dock lyssnar han inte. Kroppen är seg, men hjärnan funkar bättre än någonsin. Huset hade gett honom tankar, han inte riktigt tänkt på när han haft den andres sällskap. Jae vet att hans far kanske inte varit den man han trott han var, det är en mycket möjlig tanke som legat i hans bakhuvud för länge nog. Men det betyder inte att han inte tagit åt sig faderns ord. Det ligger en viss sanning i det, att om man inte låter någon in, så kommer man inte bli sårad. Du är säkrare om du håller dig för dig själv, helt enkelt. Och Jae vet att den äldre på något sätt fått honom att öppna upp sig om saker han egentligen inte pratar med någon om. Förutom Brian då och då.

Utmattat ser tjugofemåringen upp från tavlan, solen har börjat tränga sig igenom gardinerna och kräver hans uppmärksamhet. Gör så att han tvingas kisa för att se den välmålade första delen av bilden. Jae sträcker på sig, känner hur ryggen knäcker. Nu känner han hur alla såren dunkar, utmattade och behöver läkning. Jae kan dock inte lyssna på dem. Han bryr sig inte om den värkande känslan, allt målande har fått honom på andra tankar. Försiktigt ställer han sig upp, och känner hur huvudet snurrar. Jae lägger en hand mot väggen, för att få sitt huvud att lugna ner sig lite, innan han rör sig mot badrummet. Kanske ett bad kan lugna ner honom.

Väl inne i det stora badrummet, låter han sina tankar glida till den andra mannen, hur han fått honom att känna. Jae låter huvudet glida ner mot vattnets yta, medan de tända ljusen brinner runt omkring honom. Han hade kunnat leta upp någon annan, som skulle kunna få honom på andra tankar. Det skulle vara lätt som en plätt, och det var det han tänkt först. När en ut av de fulla männen på andra sidan gatan försökt få tag på honom, han kunde ha låtit honom göra vad han vill, som han brukar göra. Men av någon anledning kände han sig extra smutsig när mannen tog tag i hans hand, paniken hade tagit tag i honom. Det brukar inte vara några problem, inga problem alls. Jae vet att han förtjänar allt det som kommer till honom, varje sår, varje skada, varje vårdlösa beröring. Han förtjänar det. Dock kunde Jae inte låta det inträffa igår, den andra mannen var i hans huvud hela tiden, och tankarna var precis lika täta som alltid. Därför var målning det enda valet. Att läsa skulle också ha funkat, men lusten att måla hade varit så mycket större.

Uta såg på trädet som nu stod i marken, hans fingrar var jordiga, och så var hans kläder, men trädet var planterat. Den äldre mannen hade blivit förvånad när Uta bett om att få plantera det själv, men Uta ville delvis hålla tankarna i styr, men också plantera växten han köpt. Jorden var kall, och fuktig, och den såg mörkare ut emot hans bleka hy.
"Du gjorde ett bra jobb" sa mannen bakom honom och Uta nickade emot honom. Uta blåste på håret som hängde ner för ögonen, och genast så fördes tankarna till Jae, och hans ömma beröring. Uta suckade lågt och slöt ögonen, han ville tränga undan tankarna på den andra mannen, men hade misslyckats. Uta reste sig långsamt upp, och kände hur kroppen protesterade, smärtan blev påtaglig efter att han suttit på knä.
"Ni borde byta bandage sir" sa den äldre mannen och Uta tittade på bandaget som inte längre var vitt, och han nickade.
"Jag kommer tillbaka någon dag" sa Uta innan han gick ut ur det varma växthuset, och kylan slog genast emot honom. Han såg att solen började stiga långsamt och han suckade. Han borde ha sovit, men i denna stund var det omöjligt och han styrde stegen emot närmaste badrum, för att skölja bort jorden.

"Du ser förskräcklig ut" sa Jake och uta gav honom en kall blick. Han hade sett sin spegelbild, han hade mörka ringar under ögonen, och han hade tagit bort bandaget. Handen hade fortfarande ett sår, men det behövde luftas.
"Mh" svarade Uta endast. Han hade ögonen på kundlistan, och funderade på om han skulle boka in fler kunder, för att få tankarna att försvinna. Men tanken på att vara med en kund, fick honom att känna sig underlig. Det var något som kändes fel och genast såg Uta på sin hand, det var som om han kunde känna den andres beröring och han suckade.
"Något fel?" frågade Jake.
"Nej" svarade Uta och ställde sig upp, han kunde inte ha den andra mannen i sina tankar, särskilt om det inte påverkade hans arbete.
"Jag tar emot en kund" sa Uta.
"Men ni har ingen inbokad" sa Jake och Uta gav honom en blick.
"Jag är medveten om det, därav att jag tar vem som helst" sa han och gick emot receptionen och rummet där det med största sannolikhet väntade någon.

Badet hjälper nästintill ingenting. Vattnet och ljusen gör honom bara tröttare, vilket inte är det han letar efter. Jae ställer sig försiktigt upp från badet och drar åt sig sin badrock. Idag ska han få jobb avklarat, han kan inte slöa mer tid än vad han redan gjort de senaste två dagarna. Både pappersarbete och möten ligger på hans schema, vilket han är tacksam för. Jae låter sin blick vila på tavlan på golvet en liten stund, färgen har vid det här laget torkat. Han bär upp den, och ställer bilden mot väggen. Nästa del får han helt enkelt göra efter arbetet är klart.

En turkos skjorta stoppar han försiktigt ner i de ljusa byxorna med det svarta skärpet. Rena kläder, sitt armband och sin klocka, och den enkla parfymen får honom att se mycket fräschare ut än vad han känner. Jae kollar på blåmärkena längs hans armar, och bestämmer sig för att sakta ta ner dem, så att den tunna skjortan täcker hela armarna. Han tar ett djupt andetag, och börjar styla sitt nytvättade hår. Såren dunkar för varje rörelse, de är så mycket värre än vad de varit dagen innan.
"Sir?" hör han Dennis säga vid dörröppningen. Jae vänder på blicken och möter ögonen. Kanske han hade skuldkänslor för att han lämnat sin ledare dagen innan, även om Jae själv bett om det. "Är du säker på att du vill åka? Brian kan ta ha-"
"Nej, jag behöver komma på andra tankar," avbryter Jae med ett svagt leende. "Ingenting att vara orolig för, okej?"
"Okej," upprepar Dennis och nickar lätt för sig själv. Precis när den yngre ska gå sin väg för att sätta på sig ytterkläderna, öppnar han munnen igen. "Det där klär dig Sir."

Receptionisten gav honom en förundrad blick när han kom fram.
"Sir?" frågade hon och Uta såg på henne.
"Har vi några väntande kunder?" frågade han, men istället för att svara så stirrade hon på honom. Antagligen var det för att Uta sällan kom ner hit, än sällan tog emot en av de vanliga kunderna.
"Sir?" sa kvinnan igen och Uta gick förbi henne, för att se på boknings papperna, för att läsa igenom dem. Han skummade, han behövde veta ifall det var någon av dem som han kunde ta emot. Efter att ha läst igenom några så vände han sig emot kvinnan.
"Jag tar honom" sa Uta och gick ut i väntrummet. Han såg knappt på några av männen och kvinnorna, de intresserade honom inte. "Mark"

En man, några år äldre än Uta ställde sig upp. Uta granskade honom, han var vältränad och bar fina kläder. Men Uta såg snabbt att kläderna var en fasad, mannen var inte så rik som han utgav sig ifrån. Det var dock inget som bekom Uta nämnvärt, mannen hade redan betalt för sin tid, och om han inte hade mycket mer pengar utöver det, bekom honom inte.
"Det är jag" sa mannen och granskade honom, Uta gav honom ett fejkat leende, innan han visade att mannen kunde följa med honom. "Du är inte någon av de jag brukar ha, är du ny?"
"Nej" sa Uta och såg på honom. "Jag har gjort det här sedan jag var fjorton."
"Men du är ny här?" frågade Mark och Uta förstod att han var en kund som hade frågor. Uta var van vid dem, men i denna stund irriterade det honom. Han ville inte prata med mannen, utan endast ha sex. Han visste att det inte var så det gick till, han var vad kunden ville att han skulle vara här. Uta sköt irritationen åt sidan, han var trots allt van vid detta.
"Nej, jag äger stället" svarade han och mannen stannade.
"Du är Yakamoti? Jag har inte råd med dig" sa han och Uta vände sig emot honom, med ett leende.
"Jag kommer inte debitera dig mer för det här" sa Uta och öppnade dörren in till de rum han brukade använda. Mark såg sig förundrad omkring, när Uta stängde dörren.
"Wow" sa han och Uta gick fram emot honom.
"Ta vara på stunden" sa Uta enkelt och Mark nickade, placerade en hand på Uta's höft och drog honom emot sig. Uta kände snart den andra mannens läppar mot sina, och Mark's stånd emot sitt ben, och Uta lät sin hand vandra ner, i förhoppning om att tankarna skulle hålla sig i shack.