Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin nickar när den äldre frågar om det är lördag, och ler svagt när han frågar om de kan fortsätta stanna i sängen. Den blonda vet inte riktigt vad det betyder för den äldre men det är positivt för den yngre att bara få ligga kvar här tillsammans med den mörkhåriga.
När Yoongi lutar sin panna mot Jimins kan inte den yngre hjälpa att ge ifrån sig ett litet, tyst skratt. Han vet inte vad det är, men hela han känns som en sockerdricka när Yoongi på något sätt lyckas komma närmare honom även om den blonda knappt trodde att det var möjligt.

Det har gått exakt en vecka sen Yoongi somnade hos Jimin, och ärligt talat har de bara kommit närmare och närmare varandra. Inte så att de pratar om sitt förflutna, men Yoongi har faktiskt ingen lust att göra det med någon, så det förvånar honom inte. Han skulle göra vad som helst för att vara i den yngres famn igen, hela dagen som de varit för en vecka sedan.
Men nej. Hans pappa hade berättat för honom hur han träffat någon ny, en kvinna som gör honom väldigt glad. Visst vill han att hans pappa ska vara glad, att han ska komma över den där jävla tanten som lämnat dem för fem år sedan. Men han hade bara sagt det en onsdagsmorgon då han var ledig, och Yoongi satte på sig skorna för att gå till skolan. Han hade inte försökt prata med honom om det... fast vad hade han förväntat sig egentligen? Yoongi brukar sällan konversera med sin far.
Den värsta saken var dock att kvinnan som nu ska komma på middag, har en son. Vilket han fan inte pallar med. Nej nej nej. Den mörkhåriga killen sitter i soffan med benen över soffkanten och ryggen längs det mjuka materialet. Han håller på att skriva med Namjoon, Hoseok, Jin och Jimin i en gruppchatt på kakaotalk.. eller ja, det är bara Namjoon, Hoseok och han själv aktiva just nu, men ändå, medan han lyssnar på brasans flammor mittemot soffan i bakgrunden.

Veckan som har gått sen efter de två eleverna låg i Jimins säng har varit bra. Inte perfekt, men bra nog. Den blonda har varit med Yoongi nästan varje dag, inte efter skolan men i. Och han har också lyckats komma ännu närmare Taehyung, vilket också var bra. Dock har han inte fått ligga nära den äldre, känt den mörkhårigas armar runt sin kropp och andetag mot hans ansikte. Han har saknat det. Och han skulle definitivt ha frågat om Yoongi ville sova hos honom igen om hans mamma skulle berättat att de skulle bort. Han visste dock inte att det var för att hans mor har blivit kär. Kär, hon har blivit kär! Så mycket som Jimin har jobbat hårt för att själv inte falla för något, så går hans egna mamma och gör det. Han kan inte vara arg på henne, hon förtjänar att vara lycklig men han var inte beredd på att just de orden skulle komma ut från hennes mun.
"Jimin, vi ska träffa en speciell person för mig imorgon, så stanna hemma. Jag gillar honom väldigt mycket, så snälla ge honom en chans."
Och nu sitter de i bilen, på väg till den här speciella mannen. Jimin tar ett djupt andetag, orolig för hur det kommer att gå. Även om hans mamma tycker att han är en bra man litar inte den blonda på honom, han vill definitivt inte se sin mamma sårad igen ...

Yoongi känner hur hans mobil trillar ut ur hans händer och landar hårt i hans ansikte.. han kvider högt till medan han får stor lust att slå sig själv ännu en gång, varför måste det alltid hända? Han skakar på sina ben som somnat över soffans kant, innan han vänder på sig för att ligga på mage, på så sätt kan han vara säker på att han inte kommer få en mobil i ansiktet. Han låter sina ben sakta följa med i musiken som spelas på högtalarna medan han drar handen genom håret, Namjoon och Hoseok skriver för fullt, främst Hoseok. De skriver så snabbt att han inte hinner svara, vad är det då för mening att ha en chatt, egentligen? Han skakar roat på huvudet, men slutar upp när han får syn på sin pappas gestalt i ljuset av flammorna i brasan.
"Vad har du på dig?" frågar han och hans ben stannar direkt upp från de små rörelserna. Hans pappa har en kostym på sig. Visst brukar han alltid klä sig fint till sitt jobb som advokat, men han brukar aldrig ha det när han är hemma i lägenheten.
"Jag kan fråga dig samma sak, Yoongi." säger han och skakar på huvudet åt sin son som har på sig ett par simpla slitna jeans och en lång grå, och för stor t-shirt. Han har även trätt på sig en beanie över huvudet och en grå kedja runt hans hals.
"Jag har i alla fall på mig något bekvämt!" protesterar sonen medan han granskar kostymen som bara ser ut att klia, det är i alla fall vad Yoongi tycker. Av någon anledning är han på helt okej humör, han har inte fått något utbrott under veckan, allt tack vare Jimin. Han blir ännu en gång avbruten i sina tankar när ringklockan ekar i lägenheten, vilket får den äldre att rätta till sina kläder, och Yoongi att resa sig sakta ur den mjuka soffan.
Han önskar dock att han aldrig gjort det. För när han kommer ut i hallen, så får han syn på ett bekant ansikte med blonda lockar.

Jimins mamma parkerar bilen och leder den yngre till en lägenhet, som hon sedan trycker på ringklockan till. Sextonåringen tar ett djupt andetag, slätar ut sin vita skjorta, rättar till slipsen och ska precis fixa någon osynlig rynka på sina gråa kostymbyxor men hinner inte då dörren öppnas av en man i kostym. Tack och lov var inte Jimin och hans mamma de enda som klädde upp sig så mycket, vilket den yngre hade varit nervös över. Den blonda bugar formellt för den äldre mannen framför honom, "god dag", säger han och går in i lägenheten. Sextonåringen ser upp från marken han har kollat på innan och möts direkt av ett par mörka, välbekanta ögon. Yoongi.
Hans mamma hade sagt att mannen hade en son men snälla, snälla låt det inte vara Yoongi. Det får inte vara honom. Han bugar för den äldre, vet inte om han ska låtsas som att de inte har träffats även om hans mamma mycket väl vet att de har gjort det. Var det därför hon hade kollat så konstigt på den mörkhåriga eleven? För att hon visste att det var sonen till den 'speciella mannen'. Nej, han kanske bara är kompis till mannens son, som kommer snart.
"Det här är min son, Yoongi. Ni kanske har träffats tidigare, jag är ganska säker på att ni går på samma skola." Den äldre mannen ställer sig vid Yoongi och det känns som att någon slår Jimin hårt i magen. Var Yoongi tvungen att vara sonen till personen som hans mamma dejtar?

Yoongi låter blicken glida mellan Jimin och hans mamma. Han mumlar ett enkelt du måste skämta för sig själv, varför i helvete? Den enda personen Yoongi låtit komma så nära sig själv, kommer att bli hans styvbror?
Fan fan fan. Fan.
"Ja, vi har träffats" säger han medan hans blick fäster sig i den yngres. Faktumet att alla är rätt finklädda förutom honom upprör honom inte ett dugg, det enda han kan tänka på är hur han och Jimin kramar om varandra. Hur Yoongi kysst honom lätt vid örat, hur deras händer passar perfekt med varandra. Det är får inte hända, fan heller.
"Då kommer ni säkert komma bra överens!" säger hans pappa och stänger dörren efter gästerna, han viskar något i Jimins mammas öra, någonting om att hon inte borde ha behövt oroa sig. Föräldrarna rör sig mot vardagsrummet som fortfarande spelar sin musik, och som fortfarande lys upp av flammorna från brasan. Men Yoongi står fastfruset i hallen, med sina ögon fästa i Jimins.

Jimin, som tidigare hade bestämt sig för att ha koll på mannen, kan inte släppa Yoongi med blicken när den äldre mannen och hans mamma lämnar hallen. Den yngre vet inte hur länge han och den mörkhåriga står och ser på varandra men han vet att den yngre är den första som rör på sig. Han går närmre den äldre men inte för nära. Inte så nära han egentligen vill vara, bara närmare.
"Hej ..." säger han lågt, ser ner på golvet. Han vill inte se in i den mörkhårigas ögon, vill inte bli fast som han har blivit alla andra gånger han ser in i de mörka ögonen. Något som han inte kommer få göra i fortsättningen ...

Yoongi ser på honom och biter sig hårt i underläppen, hur är det han ska reagera på det här?
"Hej," säger han enkelt, borde han strunta i det? Borde han låtsas som ingenting, för hans pappas skull? Efter allt hans pappa gjort för honom, så måste han ta sig i kragen och försöka få det här rätt. Även om det kommer vara förjävligt. Till och med nu har han lust att krama om Jimin, men han hindrar sig själv. "Jag kan visa dig runt." det är det enda han får ut, och just nu hatar han sig själv för att han är så jävla feg. Men han får helt enkelt bara bita ihop, medan han vänder ryggen mot Jimin och börjar gå åt samma håll som hans pappa gått mot. Vardagsrummet och deras lilla matsal sitter ihop, så man kan sitta lite vart som när man ska äta. Vid matbordet, soffan, utanför den lilla balkongen.

Jimin tvingar sig själv att inte se upp på den äldre, tills den mörkhåriga säger att han ska visa Jimin runt och försvinner in till rummet rakt fram. Den blonda följer efter Yoongi, ser åt sin mammas håll. Hon pratar med den äldre killens pappa ... Jimin vill att hans mamma ska vara lycklig, det vill han verkligen, men kunde hon inte vara lycklig med någon annan än Yoongis pappa? De två eleverna hade lyckats komma nära varandra på en vecka, är det bara bortkastat nu? Det finns massa män, varför var hon tvungen att ta mannen som är pappa till killen Jimin ...
Nej, tänk det inte Jimin. Yoongi är bara en kompis, det är väl bara bra att bli bror med en nära vän. Eller hur? En ljudlös suck lämnar Jimins mun, han får bli av med känslorna. Det behöver ju inte vara så svårt, plus att det är ju lika bra att bli av med dem innan de blir för stora. Det är bättre att hans mamma är lycklig än att han är det.

På matbordet står all den mat hans pappa lagat och Yoongi måste erkänna att det luktar väldigt gott. Han får bara svälja sin stolthet och bli Jimins så kallade bror, eller? Han har faktiskt inte bestämt sig än.. så klart vill han att hans pappa ska vara glad och träffa någon ny, men skulle hans pappa vilja veta om Yoongi har fallit för den yngre? Det är så oerhört svårt att läsa den äldres ansiktsuttryck, men det har det alltid varit.
"Okej, så Yoongi kan du visa Jimin-ah runt lite? All mat är inte helt klart än, förstår ni." berättar hans långa far och den mörkhåriga nickar enkelt, det var det han tänkt göra i alla fall.