[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke såg på henne och lyssnade. Han kunde inte låta bli att sucka lite över hur hon höll på, gissade att hon trodde att han inte trodde henne. Jodå, han tvivlade inte på det, han var däremot nyfiken på hur det funkade för henne.
"Lugna ned dig. Började det nu?", frågade han, kanske något skarpt, men det kunde vara viktigt.

Eira sitter något omtumlad på golvet och nickar åt hans ord.
"Ja, han kom nyligen, med ett skepp jag vet inte. Men han är skadad, någon skadar. Jag vet inte, något hemskt kommer att hända. Han är rädd." Eira lät förvirrad och förtvivlad av alla sinnesintryck som sköljde över henne.
"Jag har känt av hans känslor förr när vi var små, men inte såhär starkt." förklarade hon omtumlad av allt som strömmade in från brodern som ett rop på hjälp.

Loke såg på henne, lyssnade tyst och nickade lite sedan.
"Det är vanligaste sättet att det löses ut, starka känslor eller att man är i fara", sade han fundersamt i tankar.
"Hamnen säger du? Vi borde bege oss dit då", sade han sedan.

"När vi var runt sju var han på väg att ramla ner för ett stup. Då kände jag också av honom." svarade hon och kom raskt på fötter. Hon ville till hamnen nu med en gång, det var bråttom och hon öppnade raskt dörren för att de skulle bege sig av. Att brodern var så nära påverkade henne enormt och att han var i fara. Om någon gjorde honom illa, hon skulle döda dem långsamt, ingen skulle få göra hennes bror illa. Ögonen hade en helt ny glöd, hon var redo för hämnd.

Loke såg fundersamt på henne och nickade lite.
"Låter som om det är nåt liknande nu", sade han. Han reste sig tyst upp och följde henne sedan utåt, fortfarande lite i tankar. Vad han visste var det inte särskilt vanligt med att syskon hade det bandet mellan sig, han hade bara hört något enstaka fall och då självklart halvgudar.

Eira gick med medvetna steg mot hamnen där folk var i full rörelse hon fortsatte gå tills hon stannar framför ett stort skepp och Eira stelnar till.
"Det är min makes skepp." mumlar hon upplysande åt Loke. Varför hade hon gått hit? det var hennes broder hon känt av. För inte kunde det varit maken? Honom hade hon inget för och ville helst se död.

Loke följde tyst med henne, stannade och såg på skeppet som hon tittade på. Han granskade det lite innan han såg på henne
"Är din make en slavhandlare?", frågade han sedan. Man lärde sig lätt att se skillnad på slavskepp och vanliga skepp, men det som mest skiljde dem åt var kanske lukten - det stank verkligen om slavskepp.

"Mmm, slavar och det mesta som går att sälja." mumlar Eira ogillande. Dels för att det var hennes make och för att hon aldrig gillat konceptet att sälja andra människor.
"Tror du att vi kan ta oss in obemärkta?" frågar Eira vänd mot Loke, visst kunde han något sådant?

Loke lyssnade på henne bara, hade aldrig gillat slavhandlare. Kanske för att han själv varit förklädd till slav en hel del gånger. Han lyssnade på henne och nickade lite.
"Det ska vi nog kunna fixa. Men försök att inte röra vid någon eller väsnas för mycket", sade han. Det var ett ganska lätt trick som han ganska ofta använde sig av. Med hjälp av magi var det ganska lätt att få folk att helt enkelt låta bli att lägga märke till en. Inte att dem inte såg en, utan snarare att dem såg en men sedan glömde bort det eller inte tänkte på det.

Eira nickade och började ta sig upp för landgången. Hon gick tyst och märkte att ingen såg henne, eller inte märkte av henne. Det var en underlig känsla. Nu var dock hon inte enbart ute efter sin bror utan även efter sin man. Om brodern var här och sin make med? Han skulle så få om hennes misstankar besannades.
Eira tog sig ner längs en trappa i skeppet ner där slavar och gods förvarades. Hennes sinnen blev allt skarpare hon kunde känna broderns närvaro. Sakta sköt hon upp en dörr och mitt i rummet stod en välklädd mycket fet och gammal man och betraktade sina varor och sina slavar. Han såg mycket nöjd ut med sig själv. Eira drog efter andan och hennes hand drogs till svärdet, hon såg brodern fängslad och hennes make stå över honom.