Skriva av sig-tråden

Jag brukar inte gnälla och klaga särskilt mycket, och verkligen inte skriva av mig på forum o sånt. Men allt börjar bli för mycket, igen, och jag är rädd att allt ska rasa liksom.

Har det jobbigt hemma för tillfället, inget funkar liksom. Min syster "mår dåligt" och det är allt som alla kan se. Mina föräldrar och alla släktingar bryr sig bara om henne, och jag hamnar på sidan om. Det är inte så att jag är avundsjuk på henne, det är jag verkligen inte, men det jag inte klarar av är att se hur hon beter sig och hur mamma o pappa, särskilt mamma då... passa upp henne 24/7. Mina föräldrar har det redan nog jobbigt och ska inte behöva ta massa skit från deras dotter som faktiskt är 17 år. Hon sköter sig varken med hygien eller när det gäller att äta, och beter sig allmänt barnsligt, sitter ofta framför tv:n och glor på barnprogram. Hatar att vara arg på min lillasyster eftersom jag allt jag egentligen velat göra är att skydda henne från allt. Men när hon beter sig som hon gör... nä då får jag nog. För ett år sedan gjorde hon en blogg där hon klagade på allt möjligt, men de mesta inläggen handlade om mig. Hon vet inte att jag vet om bloggen, men hon har iaf tagit bort den nu. Det är svinjobbigt att få höra gång på gång från mina föräldrar att hon mår sämre än mig. De har sagt det ett flertal gånger rakt i ansiktet på mig, men man kan seriöst inte jämföra hur folk mår. Det går inte. Så nej jag vet inte vad jag ska göra för att orka med detta. Jag hoppas på att hon börjar på en internatskola nu till hösten, folkhögskola eftersom hon valt att hoppa av gymnasiet.

Ett annat problem jag har är en kompis. Som om och om igen misstolkar allt jag skriver som att jag är världens elakaste person. Hon misstolkar saker som man typ inte ens kan misstolka. Det är precis som att hon vill bråka med mig, och jag förstår inte varför eftersom jag inte gjort något alls.... det är hon som börjar alla våra bråk, men det är alltid jag som får sista ordet. Hon slutar att svara, och det är för att hon vet att jag har rätt egentligen (särskilt eftersom det alltid är saker som gäller mig..) men är för stolt för att kunna erkänna det. Observera att jag aldrig bråkar tillbaka utan jag försöker bara lösa det. Men gång på gång händer det igen. Misstänker att det är för att hon har så mycket aggressioner inom sig och eftersom jag typ är hennes enda nära vän så låter hon det gå ut över mig. Men jag blir så less, och vill berätta för henne egentligen...

Och det sista då. Vet inte hur jag ska göra till hösten, om jag ska plugga på universitet eller om jag ska jobba. Har kommit in på civilekonomprogrammet men vet inte om jag ska tacka ja...

ehm, ja, detta blev lite längre än vad jag tänkt, men hoppas någon orkar läsa det iaf.

Det är en jobbig situation och jag kan förstå att du har en jobbig tid, att du inte mår bra. (Jag skriver att jag kan förstå att inte att jag förstår hur illa du mår). Men jag hoppas över allt att du kan finna den där livsenergin som gör att du trivs med ditt liv. På så vis kan du finnas som en extra glädjekälla för din syster (om det så bara är för att du skall kunna ge henne ett vänligt leende eller en bekräftande nick).

Ta reda på hur det står till med dig. Lär känna dig själv och försök finna det som gör att du trivs med ditt! Satsa på ditt liv och dina drömmar. Först när du känner dig redo kan du finnas där som en stöttande pelare för sin syster och du kan försöka förmedla din synvinkel till dina föräldrar. Hoppas verkligen att du orkar ta tag i vad som behövs ta tag i och att det kommer göra så att du mår bättre.



Antingen låter du bomben gro eller så släpper du den nu, innan hela Hiroshima försvinner till intet ännu en gång. Det bästa är att den här vännen får reda på vad du tänker, funderar på och tycker. Er vänskap kanske förloras för en tid, kanske för alltid? Eller så blir den bättre än aldrig förr? Men det låter som att detta vänskapsförhållande inte kan fungera i längden.



Det är ett val som enbart du kan ta. Här kan jag bara ge en kommentar kring hur jag anser om högskola och jobb. Efter studenten såg jag till att jobba direkt och arbetade konstant fram till i april/maj i år. Efter det har jag varit på volontärarbete i Frankrike och på tre veckors semester i London. Nu skall jag börja jobba igen MEN har planer på att börja studera. Skall börja se över de olika alternativen till fortsatta studier som rör träning, sjöfart och/eller miljö. Men jag tror att det viktigaste är att du har den brinnande känslan för att vilja börja studera igen för annars är det hopplöst att ta tag i studierna. Kanske vore ett års jobb inte helt fel? Man får in pengar, kan leva mer på fritiden och får många nya erfarenheter.

Tack för att du svarade

Jag finns där för min syster, mer nu än förut kanske, och det säger hon själv. Det känns skönt att veta att jag faktiskt betyder en del för henne o så, men jag är fortfarande sur på henne. Det kommer kanske fram i olika samtal mellan oss, att jag blir tyst och ja, inte bryr mig riktigt. Men jag tror det inte är något hon tänker på och det känns skönt.

För ett år sedan trodde jag inte jag skulle kunna fortsätta leva, eftersom den person som verkligen betydde mest av allt gick bort - min morfar. Men jag lever för honom, lever för att göra honom stolt och för att jag vet att han älskar mig. Jag lever för mina bra kompisar som jag faktiskt har, men även för min egen skull. Jag vill inte kasta bort mitt liv i onödan liksom.

Har funderat hur jag ska göra med min kompis, om och om igen. Och det är ju så att man inte kan komma överens med alla jämt. Dessutom när man är bra kompisar kan man behöva pauser ifrån varandra, sedan kan man hitta tillbaka till varandra igen. Jag känner så att kan hon inte ta mig för den jag är, och för mina åsikter osv, så är det ingen idé att vi är vänner längre. Jag tycker om henne men vill bli accepterad för den jag är - det vill ju alla. Ska försöka prata med henne, men vet inte hur jag ska börja. Men nästa gång hon är på mig om något är det lika bra att jag säger exakt vad jag tycker och inte väntar längre... men just nu är det "typ" bra mellan oss, och jag vill inte vara den som förstör det.


Förstår precis hur du menar men det är ganska svårt att få jobb nu, och det suger verkligen men har också funderar på att va aupair i ett år eller något, men jag ska fundera mer på det.

Tack för dina kloka ord ^^

JAG_ORKAR_INTE_BLI_JÄMFÖRD.

I hela mitt liv har jag blivit jämförd med min syster (och jag anklagar inte henne på något vis). Hon har alltid varit bättre, den duktiga, den som gör rätt, den som är fin, den som får bra betyg, den som kommer lyckas. Hon var den lilla smala perfekta tjejen medans jag bara var en helt vanlig, lite dryg och lite för irriterande tjej. För ett år sedan var jag så jävla less på detta att jag var på väg ner i en ätstörning, men lyckligtvis hade jag kompisar som hjälpte mig. Alting blev bättre, men nu kommer jämförandet tillbaks, inte av mina släktingar, utan av okända personer som jag kanske bara sett någon gång, inte mellan mig och min syster, utan mellan mig och den förbaskade jävla idealen som jag inte förstår mig på.

Var ute och sprang för några dagar sedan och sprang förbi ett gäng med folk, och hörde dem säga "hmm, hon får en trea. Lite för biffiga lår för min smak.." Först blev jag bara förbannad och ville vända mig om och ge honom en käftsmäll, men jag fortsatte springa. Nu i efterhand är jag bara sjukt ledsen. Jag försöker bättra mig men jag tar verkligen åt mig när folk säger något om mig. Något tips för att få det att vända?

Deep inside, I know that I'm enough.

Ett enkelt tipps: Skit i vad folk säger.

Jag skaffade skägg när jag var femton och tog inte bort det sportlovet det året jag skulle bli 17. Orkade verkligen inte bry mig om vad alla sade - vissa sa att det såg hemskt ut. Men jag lät det rinna av mig.

Detta har faktiskt varit en riktigt god träning då jag är totalt ointresserad av hur andra människor klär sig/är/uppför sig så länge de har en någorlunda god anledning.

Folk i allmänhet är bara jobbiga, för krävande, skulle man lyssna till dem var enda gång skulle man fanimig bli galen. Så är det bara.

Just love yourself and you're set!

We are all in this mess together.

åt upp all vår rulltårta idag. det var extremt gott.

btw, det är bra att spara skägg när man är ung om man vill ha skägg sen när man är äldre. då behöver du lixom vänta mindre.

SKÄGG POWER, när jag blir typ 22 ska jag skaffa mycket skägg om jag börjar bli skallig vid det laget. :<

Hahaha, då får vi Hoppas

Man blir ju bara lite happy av att någon bryr sig c:
hugs and thanks and so on

Vi alla mugglisar bryr oss om varandra, vi är som en stor familj c: