Född av blod

Du skulle bara veta hur glad jag blev när jag såg att det var del två!
Vet inte hur jag ska fortsätta sedan, spännande och underbart som vanligt och jag längtar redan till nästa kapitel!

AWESOME, AWESOME, OCH ÄNNU MER AWESOME!!!!!

Jättebraaaaow!

Wonderful!

Åh, jag måste bara säga att det var riktigt roligt att få återse Elli och Primus, jag har saknat dem.

Sedan var det en del slarvfel, mest borttappade bokstäver och mellanslag. Jag bara radar upp dem här nedanför, du ser nog själv felen.
"Hade det bara varit så att mnniskorna[...]"
"[...]passagerarna hade vänt sitt sygn[...]"
"[...]och lät den fallaner samtidigt[...]"
"[...]han satte ner sina fötteroch[...]"
"I farten hade jg ryckt[...]"
"[...]dt hindrade ens rörelseförmåga."
"[...]men de flestagjorde det i alla fall."
"[...]en håd knopp av välbehag."
"[...]stoppade därmed hansflykt effektivt."
”Vi får hlt enkelt göra oss av med honom”
Och så hittade jag även det här: "[...]och gav ifrån sig ljudliga stönar och rosslingar." Pluralformen av "stön" är exakt samma, bara "stön", kort och gott.

I övrigt var det en väldigt bra prolog, som effektivt sätter in läsaren i berättelsen igen med en underhållande och välskriven träningssession, tätt åtföljd av lite nervkittlande spänning. Mycket bra jobbat! Jag är riktigt förväntansfull inför vad Elli och Primus kommer råka ut för i Italien.

Glad midsommar alla underbara läsare Hoppas ni får en härlig dag/kväll/natt med en massa jordgubbar och bra väder Själv har jag jobbat och får nöja mig med ett ganska kort mudsommarfirande. Jag lär väl vara trött redan vid tio-tiden Men jag hoppas att ni alla får en fantastisk dag

Glad midsommar i efterskott! Solsken och jordgubbar blev det i alla fall för min del och i gott sällskap dessutom. Hoppas att du fick en fin dag också, Emmsaan, även om du jobbade.

Läst igenom ALLT nu! Du är mega bra! Ett tips : Bli en författare!
Längtar till nästa kapitel!

Bra!!!!

Hej på er!! Hoppas alla har en skön sommar med mycket sol och bad Själv jobbar jag en del, precis som många andra Jag har precis jobbat helgen och är ledig idag. Det hade jag tänkt fira med att lägga upp nästa del av Född av blod. Hoppas att ni uppskattar det
***
Kapitel 1 (del 1)
Hamnen var full av liv när vi gled iland några timmar efter solens nedgång. De vanliga ljuden fanns där, hamnkarlarnas prat, skratt och svordomar, springpojkarnas smattrande fötter, suset av liv och rörelse som alltid följde i närheten av en arbetsplats. För det var precis vad hamnen var: en arbetsplats, som tillsammans med den eviga havsbristen och vågornas skvalpande var en bikupa av liv och rörelser. Men natten till ära fanns även en välkomskommité på plats för att ta emot Midnattsdröm med glada tjut och viftande näsdukar.

Vi stannade dock inte särskilt länge i hamnstaden. En droska med två förspända svarta hästar väntade på oss tillsammans med en svartklädd kusk. Jag fick en känsla av att mannen kände Primus, för så fort han fick syn på min skapare öppnade han dörren in till droskan. Mina aningar stärktes när Primus, utan att tveka, gick raka vägen genom folkhopen som samlats på bryggan och in i droskan, efter han hjälpt mig upp.

”Hur visste du att droskan var här för oss?” frågade jag samtidigt som hästarna började röra på sig.

”Han är en vampyr”, svarade Primus enkelt utan att titta upp från väskorna han höll på att stuva undan för att skapa mer plats åt oss. ”Jag skickade ett brev innan vi lämnade för Italien och såg till att vi skulle bli mötta”, när sista väskan var undanstuvad lutade han sig bakåt mot det stoppade sidensätet. ”Han heter Pedro och vi har känt varandra i ett sekel ungefär.”

För första gången kom jag att tänka på vilket kontaktnät Primus med största sannolikhet hade. Hade man levt så länge som han var det troligt att man hade vänner, och ovänner för den delen, vid jordens alla hörn. Primus skulle säkert kunna åka vart som helst och ha en droska väntande på honom med en kusk han kände. Praktiskt.

Resan blev en tyst och avslappnad tillställning. Landskapet skiftade ju närmare vi kom Rom, skog gick över till mer civilisation och öppen mark. Vägen vi åkte på blev bredare och mindre ojämn. Vi förblev dock tysta, jag med uppmärksamheten riktad ut genom fönstret och Primus bekvämt tillbakalutad med blicken vilande på mig.

Det tog inte allt för lång tid att ta sig till Rom. Väldigt snart såg vi stadens ljus på avstånd och vår skarpa vampyrhörsel fångade upp kvällsljuden. Hade mitt hjärta fortfarande slagit hade dess takt ökat av förväntningarna och spänning som infann sig i mig. Nu formades istället långsamt ett litet leende på mina läppar.

”Vänta tills du ser var vi mer exakt ska”, sa Primus när han såg min upphetsning. ”Du kommer att gilla det.”

Hans ord fick inte mina förväntningar att minska. Istället lutade jag mig lite framåt för att se bättre och spetsade öronen för att inte missa något. Primus skrockade dovt bakom mig.

Att komma in i det ljuvliga Rom var en fantastisk upplevelse för en ung vampyr som jag, som bara sett din lilla del av världen som jag föddes i. Trots att klockan började närma sig midnatt var det lika mycket rörelse som om det vore mitt på dagen. Vår droska slöt sig till många andra som följde huvudvägen in i staden. Liv och larm hördes från pubar, värdshus och gathörn. Trots höstens intåg var det varmt nog för människorna att gå på gatan utan kappor, sjalar eller handskar. Nu kunde jag slippa de otympliga höstkläderna jag behövt ha på mig för att smälta in.

Målmedvetet åkte vi genom Rom. På färjan hade Primus berättat om hur romarna under antiken hade börjat bygga ”moderna” vägar och det såg man tydligt. Många gator vinglade sig hit och dit genom hela staden. Vår kusk verkade dock veta precis vart vi skulle, för han styrde droskan med säker hand.

Jag kunde inte göra annat än att ivrigt titta ut genom droskfönstret. Det fanns så mycket att se, så mycket som var annorlunda från det jag lämnat bakom mig. Byggnaderna var mer exotiska, människorna var mer exotiska och atmosfären var mer exotisk. Livet i sig verkade mer exotisk och spännande. Jag var orolig att om jag blinkade skulle jag missa något. (Blinka var ännu en reflex som vampyrer tog med sig från sitt mänskliga liv, men som egentligen inte behövdes. Om några år skulle det komma mer naturligt för mig att inte blinka).

”Elli”, Primus kallade på mig med sin djupa röst. ”Dags att byta fönster att titta ut genom.”

Han öppnade sin famn så jag kunde glida upp i hans knä. Innan jag tittade ut genom fönstret och lät mig slukad av det som fanns där, gav jag Primus en kyss som berättade lite av den spännande känsla jag kände. Det som fanns utanför fönstret fick mig att tappa andan.

En ellipsformad byggnad i sten stod där som en koloss mitt i stan. Den var byggd av oräkneliga bågar som samman nästan sträckte sig 50 meter rakt upp i luften. Det var en ofantlig amfiteater.

”Beskåda Colosseum”, sa Primus dramatiskt.
Colosseum... ett passande namn.

Droskan svängde upp så vi åkte vidare bort från den fantastiska byggnaden. Jag vände på huvudet som om jag kunde se genom droskans bakre vägg.

”Synd”, suckade jag och gled ner från Primus knä. ”Jag hade velat se mer av Colosseum.”

”Hehe”, skrockade Primus som om han visste något som inte jag visste och tyckte det var mycket roande, vilket var mycket troligt med tanke på att han visste mycket mer än mig. ”Tålamod, min sköna. Man kan inte bara åka raka vägen in till Colosseum”, han tog min hand i sin och placerade en lätt kyss på min handrygg.

När jag skulle fråga vidare körde droskan in på en smal bakgata som gjorde att vi hoppade upp på grund av det ojämna underlaget. Jag insåg att det inte var någon idé att säga något för mina ord skulle ändå hoppa ur min mun på ett obegripligt sätt. Därför lade jag energin på att försöka hålla fast mig så jag inte slog huvudet i taket.

Ett ljudligt raspande avslöjade att vägen smalnat av ännu mer. Jag slängde en orolig blick på Primus. Att fastna där och behöva slå ut en vägg för att komma loss tyckte jag inte var särskilt lockande. Men Primus såg lugn ut där han satt med spända muskler för att hålla emot guppandet som ville få honom att flyga ur sätet. Lugnet han utstrålade fick min oro att stilla sig. Var min skapare helt lugn hade jag inget att oroa mig för. Det var till och med troligt att han varit precis i den här situationen tidigare.

Ytterligare ett raspande hördes och ena hjulet vred sig, så hela droskan var på väg att braka in i ena väggen. Hade jag varit en människa hade jag gett ifrån mig ett skrik, men nu nöjde jag mig med att rynka pannan och vänta på att kusken skulle gör sitt jobb, vilket han gjorde med en oerhörd finéss. Han fick upp droskan på den balans som behövdes för att vi inte skulle kollidera. Jag tog ett tyst, ytligt och fullständigt ljudlöst andetag.

Så blev vägen bredare och avslutades i en återvändsgränd. Kusken stannade hästarna. Jag undrade för ett kort ögonblick ifall vi kommit fel. Det var kanske inte omöjligt för an vampyr att köra vilse i virrevarret av gator. Efter ännu en hastig blick på Primus förstod jag att vi kommit helt rätt.

”En liten promenad”, förklarade Primus och öppnade dörren för att komma ut. ”Bland det viktigaste att komma ihåg för barn av natten som vi, är diskretion”, han höll fram handen mot mig för att hjälpa mig ut. ”Vi må vara starkare och överlägsna människor, men de hade antalet på sin sida. Ett allt för stort misstag kan leda till vår utrotning”, det där lät väldigt positivt. ”Därför är det viktigt att vi lär oss hur vi ska kunna finnas utan att dra till oss uppmärksamhet.”

Arm i arm gick vi fram till återvändsgränden av massivt tegel.

”Det här är ett sätt att hålla oss dolda”, Primus lät handen glida över en tegelsten. ”Vampyrer har fler hemligheter samman än vad hela mänskligheten har tillsammans”, hans bleka hand fann någon form av spärr som fick hela tegelväggen att vibrera.

Framför våra ögon försvann väggen rakt ner i marken. Med gapande mun såg jag ner på de översta tegelstenarna som nu blivit till ett lock över det hål som hela väggen försvunnit ner i.

”Fiffigt”, kommenterade jag när jag fått kontroll över mitt ansiktsuttryck.

”Vampyrer har många år på sig att lura ut sådant här”, sa han som en stolt fader. ”Pedro, ta vårt bagage till vårt rum”, bad han kusken utan att titta sig över axeln.

Han fick inget svar, men Pedro vände på ett makalöst sätt runt droskan och med hög hastighet försvann han den väg vi kommit från.

”Fåordig”, sa jag med blicken på platsen droskan tidigare befunnit sig.

”Stum, mer exakt”, svarade Primus. ”En av hans bästa egenskaper.”

”Finns det stumma vampyrer?” frågade jag förvånat.

”Visst gör det”, log min skapare. ”Döva, blinda, halta och allt möjligt.”

”Jag trodde”, jag avslutade inte meningen.

”Att vi var perfekta”, föreslog Primus hjälpsamt. ”Långt ifrån. De defekter vi hade som människor följer med oss in i mörkret. Inte ens vampyrblod kan ge en blind synen tillbaka. Vissa saker får man helt enkelt lära sig att leva med.”

Så sant som det var sagt. Många gånger var människor och vampyrer så olika som det bara gick att komma, medan andra gånger slående lika.

”Är du redo att se vart den här vägen slutar?” Primus riktade min uppmärksamhet mot återvändsgränden som inte var en återvändgränd längre.

”Absolut”, svarade jag utan att tveka och lämnade funderingarna om likheter mellan vampyrer och människor för tillfället.

”Då tycker jag att vi tar reda på det”, log han och började gå.

Vi kom in i en gång helt utan något ljus över huvud taget. Det var mörkare än i graven. Mörkret var så tätt att jag knappt kunde se genom det trots min exceptionella vampyrsyn. Primus visste dock vart vi skulle för han ledde vägen med välkänd säkerhet. Antagligen skulle jag gått rakt in i väggarna både här och där om han inte varit med.

Vägen sluttade något och doften av jord fick mig att förstå att vi var under jorden. Ner, ner gick vår färd. En gång kände jag doften av något dött, men jag bad inte Primus att vi skulle stanna och undersöka det. Vi höll en hastighet som var vanlig gång för vampyrer, men tjurrusning för en människa. Det gjorde att vi ganska snart var på väg uppåt igen. Och kort tid efter det både ljusnade det och frisk luft träffade oss.

”Nu, Elli, var beredd på att förundras”, Primus sackade in. ”Låt mig presentera Colosseum ur en vampyrs perspektiv”, vi klev ut ur tunneln vi följt.
***