Jag som aldrig blir kär

Jag tror faktiskt det! Annars skulle han ju inte bete sig som han gjorde

Men jättebra!

Men hallå!! Sluta upp med att läsa mina tankar
här har ni nästa del och det sista med Mark och Daniel

---

-Mark, sa han. Jag har själv inte märkt eller förstått men det är faktiskt så att jag.....öhm....jag har en hemlighet.

Jag tittade på honom, jag kanske är lite trög ibland och detta är kanske en av de tillfällena men jag fattar inte varför han säger att han har en hemlighet.

-Det har alla, sa jag.

Daniel suckade.

-Det är inte en sån hemlighet som jag tror att du tänker på,sa han sedan.

-Nähä, sa jag.

-Det är inte en hemlighet man berättar för vem som helst och nje det är fortfarande inte någon vanlig hemlighet som du kanske tror utan det är en sak som absolut ingen annan än jag vet om, sa Daniel.

Jag satt tyst och väntade.

-Öhm..det är svårt för mig att säga det högt, sa han. Även för dig.

Daniel släppte mig och reste sig upp, han började gå fram och tillbaka framför mig. När polisen började banka på dörren tittade han snabbt upp på mig igen. Han såg både sorgsen och förvirrad ut i ögonen men samtidigt som om att han visste exakt vad han skulle säga innan polisen stormade in genom ytterdörren. Han satte sig snabbt ner framför mig igen, polisen bankade hårdare och hårdare på dörren. Daniel tog tag i min hand.

-Under de senaste åren har jag märkt en sak angående mig själv, sa han. Det är verkligen ingenting som jag trodde skulle hända mig eller så men jag har....uhm...har fått starka känslor för någon.

Medans han sa de sista orden så började jag fatta vad allt handlade om, kanske inte varför han bestämde sig för att förstöra allt men jag förstod iallafall varför han var här ikväll. Jag reste mig upp och han släppte mig, han lät mig gå runt i vardagsrummet utan att protestera.

-Mark, sa han.

-Stopp, sa jag.

Han tystnade, jag drog händerna genom mitt hår och gick runt i cirklar.

-Mark, sa han igen. Jag har alltid försökt att vara 100 procent allvarlig när vi snackat om tjejer i skolan men jag har innerst inne vetat att varje gångvi snackade om någon tjej som är snygg eller så, så har jag aldrig tänkt på tjejer på det sättet.

-Så du menar att du inte gillar tjejer? Frågade jag. Och du vill berätta detta nu?

-Precis, sa han tyst. Jag ville säga det innan jag åkte in i fängelse, jag vill att du ska veta sanningen, Jag vet egentligen varför jag gjorde allt mot dig och Luna.

Han gick fram till mig och stoppade mig mitt i en rörelse som innebar att jag skulle vända om och gå en runda till. Jag kan ärligt säga att om han säger vad jag tror han kommer säga, då vet jag inte vad jag ska svara honom.

-Mark, jag har starka känslor....för.....dig, sa han.

Jag stirrade på honom med förvånade ögon.

-Jag älskar dig och jag har antagligen gjort det länge men aldrig velat erkänna det innan, sa Daniel.

Jag stod som förstenat och kunde inte säga ett ord, jag kunde inte ens göra ett ljud ifrån mig. Plötsligt så slog polisen in ytterdörren och började storma in, när de två första poliserna kom in i vardagsrummet kände jag en våg av lättnad samtidigt som jag kände sorg för att Daniel skulle få sitta i fängelse ett antal år, kanske.

-Daniel, stå kvar där du är och håll upp händerna i luften, sa en av polismännen.

Daniel tittade fortfarande på mig och han släppte mig inte med blicken när han lyfte upp händerna i luften, jag kunde själv inte titta på honom. En av polismännen gick fram med ett par handklovar och tog ner hans armar en i taget, Daniel släppte mig ändå inte med blicken. Han sa inget medans de drog ut honom ur huset och det gjorde inte jag heller, jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga. Det sista jag såg var när de satte honom i polisbilen innan jag satte mig ner i soffan så jag hade ryggen mot dörren.

"det är en sak som absolut ingen annan än jag vet om"
.... plus några på Mugglis! xD
Haha, men jättebra kapitel

Toppen kapitel!! ♥

haha! Det var så!

Men superAwesome!!

Hejsan allihopa! Ursäkta för dröjsmålet med detta kapitel, men nu har ni kanske hunnit att återhämta er från Daniels erkännande från förra kapitel

här kommer ett litet kapitel med Luna

Enjoy

Luna

Jag vaknade av att min mobil ringde vid åtta så jag sträckte min hand efter den med huvudet under täcket.

-Mhmm, svarade jag.

-Öhm, Luna? Sa en kille på andra sidan luren.

-Uhm..ja, sa jag trött.

Jag satte mig upp i sängen i hopp om att jag skulle vakna till lite mer.

-Det är Mark, sa han.

-Åh, hej Mark, sa jag. Ledsen för mitt dumma svar när jag svarade, jag låg och sov.

-Så jag väckte dig? frågade han.

-Ja, men det gör inget, sa jag.

-Okey, sa han.

Han var tyst ett tag.

-Vad var det du ville? Frågade jag till slut.

-Kan vi ses? Frågade han. Jag måste berätta en sak.

-Öhm..visst, jag kan komma till dig efter jag klätt
på mig, sa jag.

-Okey, sa Mark. Vi ses snart då.

-Det gör vi,sa jag.

Sedan lade jag på och släppte mobilen i knäet. Vad Mark hade låtit konstigt i telefonen, undrar vad som har hänt. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp ur sängen och började leta upp kläder som jag kunde ta på mig. Det blev ett par joggingbyxor, linne och en trekvarts ärmad skjorta. När jag kom ner i köket tog jag och bredde en macka snabbt och gick hem till Mark medans jag åt, jag undrar vad det är som han vill berätta. Det gick ganska snabbt att komma hem till honom, jag antar att jag gick ganska fort utan att tänka på det men jag var orolig. Mark satt på trappan utanför dörren när jag kom och han reste sig när jag satte foten på första trappsteget.

-Luna, sa han.

Så fort jag kom fram till han så gav han mig en kram, det kändes verkligen rätt att hålla om honom, det kändes rätt att han höll om mig. Han höll mig hårt, jag har en lustig känsla av att något är allvarligt fel.

-Mark, vad har hänt? Frågade jag.

Han svarade inte, han stod tyst med mig i famnen.

-Mark, sa jag.

-Daniel kom hem till mig, sa han tyst.

Jag fick stora ögon och han släppte taget om mig så vi hade snsikte mot ansikte.

-Va? frågade jag. Hur då?

-Han rymde, sa Mark.

-Hur är det med dig? frågade jag oroligt.

-Det är bra, sa han tyst.

Jag tittade på honom och såg att det inte hade varit lätt, jag lade mitt huvud på hans axel och kramade om honom hårt igen. Jag kunde se spår av rädsla och förvirring i hans ögon men jag ville inte säga något. Mark, min älskade Mark, jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre?

-Kom, sa jag tyst.

Han släppte mig men precis innan jag började gå tog han tag i min hand, jag greppade hårt om hans hand och ledde honom in i huset. Jag ledde honom in i vardagsrummet och fick honom att sätta sig i soffan men han ville inte släppa min hand, jag satte mig på huk framför honom.

-Jag ska hämta lite dricka till dig, sa jag.

Han släppte handen och lät mig gå in i köket. Jag öppnade en skåpsdörr och tog ut ett grönt glas som jag sedan fyllde med vatten och tankarna gick runt i skallen på mig. Vad hade Daniel sagt som har chokerat Mark på detta viset? Han ser nästan helt förstörd ut, när glaset var fullt gick jag in med det till Mark igen. När jag kom innanför dörren kunde jag se hur förstörd Mark var, han hade gått från nästan förstörd till helt förstörd medans jag hämtade vatten till honom. Jag satte glaset på bordet framför honom och satte mig bredvid honom, jag kröp upp till honom och han lade armarna om mig och höll om mig hårt igen. Åh, Mark.

-Vad hände med Daniel? Frågade jag.

Mark lutade huvudet på mitt.

-Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, sa han.

-Du behöver inte berätta det men du ser helt förstörd ut och det gör mig ledsen, sa jag.

Han kramade mig hårdare.

-Förlåt, sa han.

-Du behöver inte säga förlåt, sa jag.

Han lyfte sitt huvud och jag tittade upp på honom, han böjde sig ner och gav mig en kyss, en passionerad kyss. Jag svarade på kyssen, åh min Mark. Han avbröt kyssen och återgick till att stirra rakt ut i tomma intet, Mark, jag vill så gärna att du berättar för mig men jag vill inte tvinga dig att göra något. Vi satt i soffa i flera timmar och höll om varandra och jag väntade på att han skulle bli redo att berätta för mig.

Underbart! ♥

Jättebra!

Superbra!

här kommer kapitlet med Mark och när han tar mod till sig

hoppas att ni gillar det


Mark

Luna, min Luna. Jag älskar dig så mycket, jag vill berätta vad Daniel sa men jag har ingen aning om hur jag ska säga det, allt jag kan göra är att sitta med dig i min famn. Vattnet hon hämtade har jag inte rört än, jag känner ingen törst för tillfället. Jag rör på mig lite och det gör att Luna sätter sig upp ordentligt igen och tittar på mig.

-Är du okey? Frågade hon.

Jag var tyst i några minuter.

-Jag vet inte, jag är förvirrad bara, sa jag. Daniel har gjort mig förvirrad.

-Vill du prata om det? frågade hon.

Återigen var jag tyst men inte lika länge som innan.

-Jag sa innan att han hade rymt, sa jag.

-Ja, sa hon.

-Han var hemma hos mig när jag kom hem från dig men jag märkte honom inte förrän det hade gått ett tag, han hade gömt sig i en garderob och väntade på mig, berättade jag.

Luna lyssnade aktivt på vad jag berättade.

-En massa grejer hände, han gick ner i trappan till ytterdörren och vid ett tillfälle var jag i mitt rum och ringde polisen som skickade en bil, det var därför han gick ner i hallen. Men när vi väntade på polisen så började han prata om en hemlighet som han hade haft i flera år,berättade jag.
Luna lutade huvudet lite mot höger men släppte inte mig med blicken.

-Berättade han för dig? frågade hon.

Jag nickade till svar.

-Jag trodde först att han skojade med mig men när jag såg hur allvarlig han var i ögonen så kunde jag inte ta det som att han skämtade,sa jag.

-Du behöver inte säga något om det om du inte vill det vet du, sa hon.

Jag tog tag i hennes hand och pussade den.

-Jag vet, sa jag. Men jag tror att det är bättre om jag berättar för någon.

Luna nickade till svar och tystnade så att jag kunde berätta.

-Jag blev ganska chokad så du vet, sa jag.

Jag var tyst en liten stund innan jag fick modet till att berätta Daniels hemlighet för henne.

-Jo, började jag. Eh...Dannes hemlighet...jo, han sa att han hade känslor....för, som han sa det ’’en speciell person’’...jag väntade på att han skulle säga något när han till slut sa vem så blev jag riktigt chockad....

Jag tittade på Luna, hon såg nyfiken ut samtidigt som att det verkade som hon inte ville veta.

-Jo...han sa att den speciella personen var......eh....jag, sa jag.

Jag hade vänt bort huvudet när jag sa det sista men kände ett tvång att titta på Luna igen för att se hur hon reagerade. När jag tittade på henne såg hon chockad och förvånad ut, precis som jag kände mig i det tillfället när Danne berättade det för mig. Hon sa inget, hon lutade sig tillbaka och stirrade ut mot den avstängda tv:n.

-Luna, sa jag.

-Wow, sa hon efter en stund. Det var ingen dålig hemlighet, det är samma hemlighet som jag har haft i några år.

-Jo, jag vet,det var ingen dålig...vänta lite, sa jag.
Samma hemlighet som du haft i några år?

Hon tittade mot mig och rodnade.

-Hehe, sa jag inte att jag har gillat dig länge? Jag bara uteslöt ’’några år’’, sa hon.

Jag såg hur hon blev ’’tomatröd’’ i hela ansiktet så jag tog tag i hennes händer och drog dem mot mig så att hon var tvungen att vänta sig om mot mig. När hon hade vänt sig så släppte jag händerna och tog tag i huvudet istället och gav henne en kyss, en lång kyss. Hon besvarade den passionerat precis som jag älskar att hon gör. Denna stunden ville jag aldrig släppa. Det blev verkligen en lång kyss som vi båda njöt av, när vi till slut blev färdiga så hade vi våra pannor mot varandra.

-Jag älskar dig, sa jag.

Med lika röda kinder som innan svarade hon;

-Jag älskar dig med.

En snabb puss sedan satte vi oss och mös i soffan, vi lade Daniel och hans hemlighet bakom oss och startade tv:n där en film hade börjat. Där satt vi långe och njöt av stunden.
----

Läs gärna min andra berättelse Drakhalsbandet