Not what I wanted [PRS]

“I väskan? Nej, det håller sig inte så länge”, mumlade Zihao och ruskade på huvudet, samtidigt som han började känna på påsarna under ögonen. Någonting måste ha hänt med dem, ögonen alltså. För bara några sekunder sedan hade de bränt alldeles förskräckligt och nu kändes allting helt plötsligt bra. Bättre än bra faktiskt. Det kunde bara betyda en sak och den något klarare bilden av världen framför fastslog bara den slutsatsen. Fingrarna strök frånvarande runtomkring den bärnstensfärgade blicken, upp över ögonlocken och sedan tillbaka ner.
”Jag har fått hemleveranser av en viss professor den senaste veckan”, förklarade han med en stämma som darrade extremt mycket. ”Innan vi åkte hem till er igår kom vi överens om att jag skulle ta den sista dosen i skolan”, avslutade han och höll upp händerna framför ansiktet på sig själv. Långsamt vred han på dem, betraktade benen som rörde sig under huden med en äcklad grimas. Fy fan vad äckligt det var, för att inte tala om smärtsamt. Inte sådär jätte förfärligt, men tillräckligt mycket för att det inte skulle vara särskilt skönt. Dock inte värre än att bli stucken med nålar. Han avskydde verkligen sprutor av alla slag. De var hemska. Riktigt hemska.
”Det är okej”, försäkrade Zihao slutligen och vände tveksamt blicken mot Joshua. ”Förlåt, jag förstår hela din tågresa..och Cissis, tror inte hon är så glad på mig”, fortsatte han med ett litet frustande, sänkte de bärnstensfärgade ögonen mot den tjocka kissemissen. ”Du får gå om du v-vill, jag förstår om det inte är speciellt trevligt att vistas i samma kupé som mig just nu.” Sjuttonåringen gjorde en liten gest runt ögonen och log blekt. Han måste ha sett helt rubbad ut. Än så länge var det förvisso bara ögonen som såg konstiga ut, men snart skulle väl händerna följa efter och sedan resten av kroppen. Det var bara en tidsfråga.

Hemleveranser är väl något som Joshua förväntat sig, ingenting nytt. Däremot förstår han inte riktigt hur de tänkt, om de lär kroppen att den kommer få medicinen under morgonen varje dag, kommer den såklart att vänja sig vid det. Kanske den inte skulle ha reagerat på samma sätt som Zihaos gör nu i vanliga fall, men vissa försiktighetsåtgärder måste man se till att göra. Varje dag, varje minut. Det är så lilla Joshua gör för att få kontroll på allt i sitt liv, men det är nog normalt att kunna missa en morgon för att ta senare under dagen, men ja.. det ser inte ut som att det går något bra. Definitivt inte.
”Jag kan hämta dem Zihao.. de kan det här bättre än mig, känner dig bättre.” Viskar Joshua medan fingrarna stryker sig över kinderna. Hjärtat klappar hårt i bröstkorgen och hela kroppen värker, främst för att han är orolig. Blodet pumpas ut mer än vanligt, en sådan brist på kontroll brukar han inte ha, aldrig. Men att försöka hålla Zihao lite lugnare kommer först. Så under en kort tystnad lutar han sin panna mot den andres och sluter sina ögonlock. Fingrarna börjar glida upp mot de mörka lockarna, börjar noggrant men lättsamt att massera hårbotten. ”Du förstör ingenting, ingenting alls. Jag kanske kommer få en ny vän.. och det är guldvärt.” Nej, slytherineleven får inte tro att han gör tågresan dålig. Den kanske sticker ut i mängden, men det har varit rätt skönt. Skönt att lära känna den andre mer på djupet, att ha någon som vill lära känna honom också. ”Cissi är lättirriterad, bry dig inte om henne. Jag vill helt klart stanna med dig, om du vill och tillåter mig?”

Fast den stora grejen med det hela var ju att Zihao inte ville att Joshua skulle gå, utan att han på något underligt vis skulle lyckas acceptera situationen och vara där som världens mest perfekta stöd. De fyra vännerna visste mycket riktigt mer om det hela - de var vana och härdade, men ändå. Av någon dum anledning kändes allting snäppet bättre när sextonåringen var närvarande, trots att denne verkade bli en smula stressad av bristen på kontroll. Ingen är perfekt dock, någonting som slytherinaren själv kunde vittna för.
När den andres panna vilades mot hans egen och fingrarna varsamt masserade hårbotten, var det som om allting runtomkring dem försvann i tomma intet. Det var bara Zihao och Joshua där, igen annan. Den yngres hjärtslag var hastiga och stressande, men samtidigt lugnande. Hur gick det ens till? Kan något vara stressande och lugnande på samma gång? Tydligen.
”Nej, du får inte gå”, knorrade sjuttonåringen och putade med underläppen, kisade med ögonen mot den andre. ”Och..mår du bra? Ditt hjärta slår väldigt snabbt. Alltså jag menar väldigt snabbt. Snart kanske det är du som svimmar, inte jag”, påpekade han och lät händerna glida upp för den smala nacken, vidare mot de puffiga kinderna. ”Jag kan inte lova att jag inte kommer äta upp dig om du svimmar”, förtydligade han allvarligt och spände blicken i Joshua. Inte på eget befäl såklart, däremot kunde man aldrig veta. Fullmånen syntes inte ännu, men den fanns fortfarande där någonstans och det var bara en tidsfråga innan den skulle driva honom från allt mänskligt vett. Han kunde inte låta bli att undra hur gryffindoraren skulle reagera om det faktiskt blev hans död i slutändan - uppäten av en psykotisk varulv. Tja, kontrollbehovet skulle nog inte uppskatta det och han hade troligen redan planerat hela sitt liv, från födsel till död. Helt ärligt hade det inte förvånat den äldre ett skvatt.
”Då är jag och Cissi ganska lika på den fronten då”, konstaterade Zihao kraxigt och harklade sig, försökte få rösten på banan igen. ”Om vi säger såhär”, började han trevande och strök försiktigt med tummarna över den sköra huden, noggrann med att inte låta de kloliknande naglarna göra någon skada. ”Du får stanna så länge du vill, eller tills jag absolut måste slänga ut dig. Och för Merlins skull, skrik och gorma inte om jag inte kan hålla den här skiten inom mig tills vi kommer fram, för tro mig, det har hänt förr.” Dumma Weimin, för det var ju honom han hänvisade till.

Åh, nejmen det avgör väl saken. Joshua hade främst tänkt att det kanske skulle underlätta för den andre, men om Zihao vill att han ska stanna? Ja, då tänker han då stanna.
”Okej, då stannar jag.” Försäkrar den ett år yngre, med ett magert, gulligt litet leende. I hans egna ögon är han långt ifrån den bästa att närvara när det kommer till ett en sådan situation. Långt ifrån. Även om han vill vara perfekt på alla sätt, ostörd, så är han inte van och kommer nog inte bli det på ett bra tag. Däremot är det väl viktigast att lyssna på vad Zihao vill och tror är bäst. Jaså, så han märker hjärtslagen, inte någon inbillning alltså. Helskotta.
”Nej nej, jag kommer inte att svimma.. jag är bara ovan, stressar det dig?” Om nu det stressar upp Zihao ännu mer, då kan det definitivt inte leda till någonting positivt. Nej, den andre bör nog hålla sig lugn, speciellt under omständigheterna. Hur som helst fortsätter fingrarna med sin lätta massage mot den sköra hårbotten. Det är någonting han åtminstone är duktig på, massage. Återigen någonting han fått av modern. Massage över händerna, fötterna, ryggen, axlarna, armarna, hårbotten. Förhoppningsvis är det någonting Zihao uppskattar. Men vem vet, kanske han bara gör det värre.
”Du och Cissi har en del gemensamt värkar det som, båda lika bedårande.” Åh, smidigt. Väldigt sant däremot. Väldigt, väldigt sant. Huden kittlas mot sjuttonåringens tummar, rodnaden blir allt klarare, mer uppenbart. Dumma kinder som blir alldeles röda så himla snabbt. ”Inte skrika och gorma.. det kan jag nog klara av. ” Förhoppningsvis.

Det där leendet lyckades på något sätt få Zihaos hjärta att smälta, precis som hjärnan gjort tidigare under dagen. Han stirrade blankt på de fylliga läpparna, försökte fokusera blicken som blivit lätt suddig. Hade han själv suttit mittemot någon med bärnstensfärgade ögon, som snart inte ens såg ut att vara mänskliga, hade han förmodligen lagt benen på ryggen och sprungit därifrån. Men Joshua verkade inte tänka i de banorna och istället för att dra flyttade han sig istället närmare sjuttonåringen. Inte undra på att han blivit sorterad in i Gryffindor, sådant mod var det inte många som besatt.
”Ska jag vara ärlig så är det både och. Jag gillar ljudet av dina hjärtslag, men just nu slår det väldigt fort”, förklarade Zihao och fortsatte utforska den yngres ansikte med fingrarna. Han hade hållit på på samma sätt innan, däremot var det väldigt annorlunda nu. Det hela kändes mer, alltså bokstavligen mer. Tydligare. ”Det där lät helt sinnesrubbat, tro mig, jag kan faktiskt höra mig själv”, tillade han bittert och tillät ögonlocken att glida igen. Den där massagen i hårbotten var någonting annat. Vanligen hade han fortfarande haft panik över det hela, men Joshua hade jagat bort den som i ett slag. Tänk om han haft det stödet under alla år på Hogwarts, det hade varit fantastiskt.
Åh, de där läpparna, de var för för nära. Alldeles för nära. De såg ju så mjuka ut, fylliga och fina. Ögonlocken gled långsamt upp och blicken fokuserades stelt på den andres läppar. Inte nog med arr de såg lockande ut, de smakade säkert underbart. Självfallet tänkte han inte ta en stor tugga eller så, utan från ett mer romantiskt perspektiv. Shit, han var verkligen het på gryffindoraren, eller hur?
”B-bedårande”, stammade han slutligen, utan att vika undan med den maniska blicken. ”Var det någon underlig form av komplimang?” Fortsatte han och började gnaga sig själv hårt i underläppen. Gnaga, gnaga, gnaga. ”Du..jag tror inte att jag kommer kunna behärska mig själv om du inte drar dig undan.” Bättre att få det sagt där och då.

Jo, att Joshuas hjärtslag uppskattas är väl bara positivt, förhoppningsvis är det inte någon som får dem att tystna totalt på ett bra tag. Däremot kan det kanske vara en bra idé att försöka lugna ner sig, endast för Zihaos egna skull. Rädsla är väl en drivande faktor, inte sant? Åtminstone för vanliga vargar. Han tar djupa andetag, räknar till fyra innan han låter sig själv andas ut. Fyrkantsmetoden, en bra metod för att fokusera på annat och försöka få paniken att lugna ner sig. Det krävs att han gör det några gånger för att känna sig mer säker. Axlarna sjunker försiktigt ihop, rynkan mellan ögonbrynen sjunker och hjärtat börjar återgå till något lite närmre sin vanliga takt. Även pulsen saktar ner efter ett tag.
”Lite sinnesrubbat kanske, men det lättar mig att du gillar ljudet av mitt hjärtslag och inte vill få stopp på det.” Skämtar den lilla gryffindoreleven och slår upp ögonlocken för engångsskull. Det verkar som att den varma, lugna kroppskontakten får Zihao att komma på andra tankar, får honom att fokusera på Joshua och inte på den lätta förändringen som skett. Det är bra, kanske han kan lugna ner hela processen lite grann genom konversation. Då behöver varken Zihao, Joshua eller någon annan elev på tåget bli alldeles förskräckta.
”Underlig form av komplimang? Definitivt inte. Du är rätt bedårande ju.” Jo, när det kommer till sjuttonåringens utseende kan det ge väldigt många olika intryck. Han kan ena sekunden se väldigt het, skarp och attraktiv ut på alla sätt, och andra sekunden fruktansvärt gullig. Herregud, de åsikterna har han säkert haft sen början av första året. Nej, Joshua brukar inte ljuga för sig själv om vem han tycker ser bra ut. Dock kanske den här närgången gått lite för långt med tanke på hur de där mörka ögonen är fästa på hans läppar. Joshua kan nästan läsa av vad det är han tänker, va det är han vill. Joshua har varit rätt närgången, av den simpla anledningen att han vill hjälpa och trösta, men kanske det är elakt mot ZIhao.. nej, sluta. Den andre har faktiskt varit väldigt närgången hela förmiddagen. Så det så. Klargöra. Ja, Joshua måste se till så att han inte missförstår. ”Behärska dig själv på vilket sätt?”

”Om du frågade mig för någon dag sedan eller två hade jag nog haft god lust att få stopp på det. Men nu måste jag erkänna att det hellre får fortsätta slå, så länge som det bara går”, erkände Zihao, vara huvud fallet lätt på sned. Det var visst en underlig komplimang, speciellt då den var riktad mot sjuttonåringen. I hans egna ögon var han ju allt annat än bedårande. Eller han visste att han kunde se väldigt gullig ut om han så ville, men nu? Ögonen var obehagliga, naglarna påväg att bli till faktiska klor och tänderna skavandes i munnen. De hade blivit vassare än de vanligen var och skönt var det minsann inte. Platsen därinne var ju begränsad, vilket betydde att de skarpa gaddarna inte riktigt fick plats längre. Tro det eller ej, men det började bli så pass illa att han näsan önskade att käkarna skulle braka till och bli längre. På så sätt skulle alla tänder få plats, plus att den där gnolande smärtan skulle försvinna.
”Bedårande? Har du fel på ögonen eller?” Undrade sjuttonåringen och kunde inte hindra sig själv från att himla med ögonen. ”Du om någon är bedårande, jag är ingenting mer än en styggelse”, fortsatte han tyst och strök frånvarande med fingrarna över den yngres läppar. Shit, de var verkligen så mjuka som han föreställt sig, fylliga och troligen extremt ljuvliga att kyssa. Snart började ögonen liksom gå i kors på slytherinaren. Jo, han höll på att tappa befattningen.
”Tja..om vi säger såhär”, började Zihao långsamt, samtidigt som ett litet morrande läte rymde honom. Harkel. ”Det finns en liten röst inne i mitt huvud som manar på mig att slita av dig kläderna”, andades han och drog till sig händerna. Vad hade han precis sagt?
Panikartat gömde han ansiktet bakom de stora handflatorna. Pinsamt. Hade han verkligen precis sagt det där? Jo, jo det hade han. Hjärtslagen från hans eget hjärta dundrade i öronen och käkarna spändes. Fan, fan, fan. Ni kommer bli styvbröder, du kan inte bara säga sådana saker! Men tyvärr hade han gjort det och nu gick det inte att ta tillbaka. Benen i käkarna gnisslade till, som om de vilken sekund som helst var redo att ge plats för de stackars skavande tänderna. Kanske det var bäst att låsa dörren? För han hade ännu inga planer på att gnaga sönder Joshuas smalben.
”K-kan du t-typ låsa? Du kan..du kan gå om du vill. Förstår om du i-inte vill s-stanna.”

Skönt att de inte befunnit sig i den här situationen för två dagar sedan i sådana fall. Skönt att Zihao inte längre vill få stopp på det dundrande, högljudda hjärtat. Väldigt positivt, ett steg framåt. Kanske två eller tre till och med. Om den andre fortfarande haft lite lust att ta död på gryffindoreleven hade det lagt en väldigt dålig, obehaglig grund för den vänskap de håller på att bygga upp. En väldigt dålig grund.
”Det kanske du tycker, men jag tycker att du är fullkomligt bedårande. Dina ögon, din lilla näsa, dina öron, dina kinder, din mun. Allt är bedårande.” Fingrarna lämnar de välkomnande lockarna, stryker sig försiktigt över Zihaos ögonbryn, ner mot kinderna, lämnar en liten pet på den gulliga näsan och sedan än en på munnen. De rör sig vid fenomenen i samma takt som han nämner dem med ett glatt litet leende på läpparna. Han skulle aldrig ha sagt något liknande för en dag sedan, men nu hoppade orden ur munnen av sig självt. Dumt. Dumma Joshua, dumma mun. Däremot verkar inte sjuttonåringen tycka att munnen är särskilt dum, one med tanke på fingrarna som stryker sig över de fylliga, illröda läpparna. Detta får den lilla rodnaden att växa till sig, som en fullmogen tomat redo för att plockas. Detta är dock inte toppen på isberget, nehej då. Orden som kommer gör hela saken värre. Slita av honom kläderna? Ögonbrynen flyger högt upp i pannan, munnen formas till ett stort O och kinderna blir en ny, icke uppfunnen nyans av röd. Per automatik flyttar Joshua sig bort en aning, bara så att de stora ögonen kan granska slytherineleven. Hjärtat som dunkar dubbelt så hårt i bröstkorgen blir inte rädd för det som sagts. Joshua får nästan lust att dra in Zihao i en kyss och faktiskt låta sina kläder bli avslitna.. Dock tvingar han upp förnuftet, påminner sig själv om att det inte skulle vara rättvist. Han får inte låta sina egna hormoner styra honom, framförallt inte när personen i fråga har känslor för honom. Det skulle vara elakt, även om kroppen skulle vilja det.
”J-jag..” Rösten sviker honom och han tvingar sig själv att harkla till. Joshua ställer sig lydigt upp och låser dörren till kupén, utan att lämna den. ”Jag stannar.” Den här gången sätter han sig på sätet bredvid Zihao, och försöker lugnande att stryka fingrarna över de varma kinderna. Han noterar hur käkarna spåns, gnisslar till. Han tar tag i den andres händer, och för dem bort från Zihaos ansikte. ”Jag villl stanna.”

Hur mycket Zihao än försökte banka in den andres åsikt i skallen, kunde han verkligen inte se det framför sig. Han var väl ändå inte bedårande? Dina ögon, din lilla näsa, dina öron, dina kinder, din mun. Det där var en ganska lång lista på bedårande aspekter som sjuttonåringen absolut inte kunde hålla med om. Plus att det kanske var lite fel tillfälle at lämna allt det där, av flertalet olika anledningar. För det första var ögonen skrämmande, bestod till nittionio procent av ögonen två, stora bärnstensfärgade irisar och självfallet två mörka pupiller. För det andra visste väl Joshua ändå hur den äldres känslor var lagda? Med andra ord gjorde orden allting både bättre och sämre, ungefär som de där klapprande hjärtslagen.
”Tycker du verkligen att de här ögonen är bedårande?” Undrade sjuttonåringen nästan ohörbart och sneglade mot den yngre. ”För enligt mig ser jag ut som ett komplett missfoster”, fortsatte han viskandes och sjönk ihop med axlarna. Trots att den andre nyss petat till honom på näsan kunde han verkligen bringa sig själv till att le. Istället blev det någonting som halvt likande ett, blandat med en grimas. Han ville le, besvara den andres leende, men det gick inte. Det gjorde ont, speciellt i käkarna och revbenen..och ryggen och benen och händerna. Allt gjorde ont, precis allt.
Joshuas reaktion till det där andra, det där med att Zihao bra gärna ville attackera honom och göra damm av kläderna, var någonting som nästan fick mungiporna att dra på sig. Nästan, bara nästan. Den andres ansikte matchade ju praktiskt taget de där otroligt röda läpparna. Gulligt, väldigt gulligt. Ungefär som en tomat med ögon, näsa och mun faktiskt. En avlång tomat med felfri hy. Ögonen gled sakta ner mot händerna som femtonåringen försiktigt lirkat bort från ansiktet. Händerna vars ben knakade och vred på sig, fingrarna som nästan krampade av smärtan. Varför i allsin dar ville han stanna?
”Om du nu absolut vill stanna”, mumlade han och vände upp de gulaktiga ögonen mot Joshua. ”Så kanske du vill titta b-bort”, avslutade han kraxigt och drog bort händerna, för att därefter komma upp på darrande ben. ”Jag säger inte att du m-måste eller så, men..äh.” Zihao började halvt stressat försöka knäppa upp knapparna vid skjortärmarna. Tappert försök, men det kommer aldrig gå. Antingen skulle han få slita av sig helvetet eller be gryffindoraren om hjälp. ”H-hjälper du mig med knapparna?” Frågade han och höll fram handlederna. ”Snälla?”

Som ett komplett missfoster? Den sjuttonåriga slytherineleven måste ha en väldigt skev bild av sig själv, och Joshua är inte någon som kan döma. Han vet själv att det han håller på med, fixeringen av mat och träning är långt ifrån hälsosamt men ändå tror han att det inte finns något fel. Att folk som säger att han är vacker eller för mager, har fel på synen. Han är inte vacker, och han är långt ifrån mager. Det är väl därför folk anser att han är sjuk. Visserligen är det något han fattar själv djupt inombords, han är sjuk och fixeringen skulle vara så skönt att slippa.. men bilden av sig själv som avskyvärd, hopplös och alldeles för stor för att vara hälsosam, finns fortfarande där. Noahs handlingar hade även förvärrat hela skiten, stuckit av den simpla anledningen att Joshua inte kände sig komfortabel med händer på sin kropp, eller att vara sådär intim som han kunnat innan. Noah hade stuckit istället för att hjälpa honom få bort den där uppfattningen, vilket fått Joshua att tro ännu mer på det han själv såg i spegeln.
”Du ser inte ut som ett missfoster Zihao, du är vacker, attraktiv på alla sätt och vis. Dina ögon är definitivt väldigt bedårande, det har jag tyckt sen länge.” Försäkrar den ett år yngre och låter de små händerna kupa den andres ansikte. Det förvånar Joshua, hur någon så vacker, med vackra ögon kan se sig själv som ett missfoster. Förhoppningsvis kan han få Zihao att se på sig själv med andra ögon, med ögon som han förtjänar. Kanske Zihao kan få Joshua att göra detsamma mot sig själv. Vem vet. De mörka ögonen glider ner mot händerna. Benen under den sköra huden knakar och vrider något förskräckligt på sig. Joshua har nog inte sett något liknande. Även om han vill studera hela förvandlingen, skriva upp allting för att lära sig mer är han tillräckligt styrd av hjärtat för att förstå att det inte är något snällt eller uppskattande beteende. Zihao går igenom något väldigt smärtsamt, att försöka lära sig av det för eget vinnande är bara drygt. Han svarar med en nick göt konstaterandet. Han får titta bort, det är alltid något positivt. Förhoppningsvis kommer inte sjuttonåringen känna sig avskyvärd och äcklig. För det är han verkligen inte, även om förvandlingen är smärtsam.
”Absolut,” säger Joshua. Händerna griper ett försiktigt tag om handleden för att låta fingrarna pilla ut knapparna, snabbt och smidigt.