PRS Aphrodite & wolfy

"Nej, det har jag inte." Hon hade sett mycket men aldrig någon som blivit omfamnad. Den dagen kanske låg framför henne, vem visste? Då korgen nästan svämmade över styrde hon stegen mot kassan, lastade upp varorna och tog fram sitt bankkort för att betala. Hon flyttade sig sedan för att packa ner allt i två plastpåsar, småpratade med kvinnan i kassan som precis som resten av byborna var intresserad av att höra hur hon kände inför att svära trohetseden om mindre än två veckor. Om de bara visste. "Skulle du vilja bli människa igen om du hade chansen eller trivs du som vampyr?"

Tara stannade upp när Meila ställde frågan. Det var en svår fråga. Hon harklade sig.
"Det beror nog på. Om allt jag har gjort i mitt liv som vampyr rensas bort och glöms, så kan jag tänka mig att bli människa igen. Om det däremot inte gör det, så vill jag hellre vara vampyr och fixa min själ istället" sa hon och pillade med solringen runt hennes finger. Hon tittaade på Meila.
"Du själv då? Skulle du kunna tänka dig att vara vampyr?" frågade hon med ett leende. Hon visste vad alla andra jägare skulle svara, men på något sätt så kände hon att Meila var annorlunda, varför skulle hon annars stå med en vampyr i solljuset, i en mataffär för att sedan bo med två stycken i ett hus? Ingen annan jägare hade någonsin gjort det, i alla fall inte som Tara visste.

Meila nickade och önskade att hon kunde säga att hon förstod vad Tara menade. Men hur skulle hon kunna göra annat än försöka förstå? Det som Tara gått igenom sedan hon blivit omfamnad var ingenting som kunde jämföras med Meilas liv och så kallade "problem".
"Jag vet faktiskt inte," sa hon uppriktigt och mötte Taras blick. Att bli omfamnad var väl inte en helt omöjlig tanke, det berodde till största del på hennes fåniga dagdrömmar och förhoppningar om att Killian skulle se någonting i henne, besvara hennes känslor som hon hade svårt att sätta fingret på. "Kanske, om jag hittade någon odödlig som jag skulle vilja spendera en hel evighet tillsammans med." Ibland hade hon funderat på hur det skulle bli att bli omfamnad, hur hennes föräldrar skulle reagera då deras dotter blivit till det monster de hatade mer än någonting annat.

Tara nickade.
"Det är inte så pjåkigt, faktiskt. Man får uppleva en hel del, speciellt om man är äventyrlig av sig. Sen om man får tillbaka sin själ, det är en annan femma". Det sista sa hon med bitterhet i rösten. Hon hade alltid trott att hon skulle vänja sig, men det hade hon inte. Nu hade det gått alldeles för länge, och hon gillade det inte en sekund.
"Hur tror du att dina föräldar skulle reagera om du blev omfamnad?" frågade hon och tittade på Meila. Hon undrade om jägare var så fanatiska att de faktiskt kunde döda sina egna, om de blev till vampyrer.

"Plus att en del ser snygga ut för alltid." Meila pekade på henne och höjde menande på ögonbrynen. Det förvånade henne verkligen inte om folk kastade sig ner på knä till höger och vänster om henne, Tara var definitivt någon av de vackraste personerna hon någonsin lagt ögonen på.
"Det är någonting jag funderar på alltid nu och då. Jag tror inte min pappa skulle ha hjärta till att göra det, han är den som mest brytt sig om mig, men mamma.. Hon skulle mycket väl kunna döda mig." Meila rös till bara av tanken. Meredith hade ingen som helst kärlek för sitt barn, att hon uppfostrat Meila var endast för att skapa en miniversion av sig själv.

Tara skrattade och kastade skämtsamt med håret.
"Kanske skulle ha blivit modell, undrar hur de hade reagerat när de insåg att jag inte åldras" sa hon skämtsamt och skrattade. Hon blev plötsligt allvarlig.
"Tacka vet jag mina idioter till föräldrar på 1700-talet, men de hade just 1700-talet att skylla på. Dina föräldrar har liksom inte det att skylla på" sa hon och tittade medlidsamt på Meila. Hon var förvånad hur sådana föräldar (hon hade ju inte träffat dem, hon bara drog egna slutsatser från allt hon hade hört) kunde ha uppfostrat en sån trevlig dotter.
"Jag är förvånad att du lyckades bli så trevlig som du är" sa hon och blinkade med ena ögat, "med tanke på dina föräldrars åsikter och arbete" sa hon och såg på Meila.

Hon förde generat en slinga av sitt hår bakom örat. Det sista Maidstone behövde var en ny version av hennes mor. Det var inte lätt att stå i hennes skor, men hade hon kämpat i sjutton år skulle hon klara av att lämna staden också med livet i behåll.
”Hurdana var dina föräldrar?” frågade hon, hade ingen större lust att fundera mer på hennes hopplösa mor och far.

Tara skrattade rått.
"Religiösa fanatiker som tyckte om att straffa sina barn" sa hon tonlöst och kliade sig på armen. Hon skakade på huvudet.
"Jag och Killian hade varandra, vilket var bra. Min far var ett fyllo och min mor stod mest bredvid och brydde sig inte så mycket, hon citerade mest Bibeln för oss" sa hon och suckade.
"Vi brukade leka kurragömma, mest för att hålla oss undan från våra föräldrar" sa hon och skakade på huvudet.
"Som tur är har mycket ändrats sedan dess" la hon till med ett skratt.

”Å.” Meila slog mentalt till sig själv: kunde hon inte komma med ett vettigare svar? Här hade hon gått runt och tyckt att hon haft en besvärlig uppväxt, men trots att Taras beskrivning av hennes och Killians uppväxt inte var detaljrik så kunde hon ändå föreställa sig vilka hemskheter de blivit utsatta för. ”Min mamma brukade låsa in mig i källaren när jag var liten och brutit mot någon av hennes många regler. Ingen belysning lämnade hon på heller. Jag är rädd för mörker.” Meila log snett och tittade upp mot himlen som gradvis började mörkna.

Tara nickade.
"Låter som min mors fasoner" sa hon och skakade på huvudet.
"Vi har en del gemensamt, trots allt" sa hon med ett leende. Hon drog ner baksidan av sin topp och visade nacken, där det satt små runda ärr från brännmärken.
"Tyvärr fungerar inte vampyr-helning på skador man fick som människa. Min far gillade cigaretter en hel del" sa hon och himlade med ögonen. Hon släppte toppen och följde Meilas blick.
"Jag var också rädd för mörker när jag var liten, men som vampyr fick jag ju lära mig att hantera det. Jag lovar dig att inget kommer hända i mörkret hos oss" sa hon med ett vänligt leende.