rollspelare & tippest prs

Sophia rynkade på pannan och tittade ner på deras händer, han hade aldrig rört henne innan så hans beröring förvånade henne. Hon svalde hårt och granskade honom en kort stund innan hon nickade lite. Hon förväntade sig det värsta, han skulle försöka avvisa henne på ett snällt sätt och något skulle gå fel och det skulle i sin tur leda till att han var läskigt arg.
”Kommer du till min kammare igen eller trädgården?” Frågade hon tyst, glömde nästan bort att de inte var ensamma då hon var helt förtrollad av hans ögon.

"Jag kan komma till din kammare", svarade han lika tyst som hon frågat. Hans blick stannade kvar på henne i några extra sekunder innan han släppte hennes hand och började ta av maten. Bredvid honom satt en av de italienska besökarna; som tur var så var det inte Giovanni.

Sophia nickade lite och började att äta, deltog inte i någon konversation alls då ingen var intressant nog utan satt mestadels där och åt, tänkte lite på vad hon skulle ha på sig för nattlinne när prinsen kom. Hon kom av sig helt och hållet då några av männen började tala om England, visste att de hotade Skottland så hon hade ingen positiv bild utav dem.

Henri började prata med mannen bredvid sig, om allt från det franska landskapet till det spända läget mellan Spanien och Nederländerna för tillfället. Då han hörde några börja tala om England så vände han sig, av ren instinkt, mot Sophia. Han visste att hennes position som skottarnas drottning var mycket hotad utav engelsmännen. Han visste inte ifall hon var orolig eller inte över det faktumet; men han själv skulle varit otroligt orolig. Återigen tog han tag i hennes hand, men han visste inte om han gjorde det för hennes skull eller sin egen. Eller för att bara göra Giovanni förbannad.

Sophia kramade hårt om Henris hand för att inte låta en groda hoppa ut från hennes mun men kunde inte eintigt hålla sig då en av männen påstod att England var fredliga och allt möjligt.
”Ja, engelsmännen är så hemskt fredliga. Speciellt när de kallblodigt mördar mina landsmän, när de stjäl deras mark och svälter dom till döds. Något av era grannländer kanske bör ta till sig av Englands fredliga sätt?” Sade Sophia kallt och spände blicken i mannen som verkade komma av sig helt och hållet.

Henri fortsatte att tala med samma man som förut när han för första gången den middagen hörde Sophia prata med någon annan än han själv. Han avbröt konversationen och vände sig mot henne igen. I ögonvrån såg han sin mors ogillande blick. Hon ville förmodligen säga något i stil med "en bra drottning talar inte på det viset". Han närmade sig henne så att hans läppar bara var någon centimeter ifrån hennes öra.
"Ta det lugnt", viskade han och tittade sedan på mannen som hon talat till och gav honom en kall blick, men utan att säga något. Han ville inte förvärra situationen, utan hoppades mer på att hans far eller någon annan mer lämplig skulle skämta bort det hela.

Sophia svalde hårt och kollade på Henri lite snabbt, påmindes om att hon satt bland Frankrikes och Italiens mäktigaste män. Hon tänkte inte be om ursäkt utan hon vände bara uppmärksamheten till sin tallrik igen. Hon hade tappat aptiten och petade mest runt i tallriken med sin gaffel, ville gärna gå därifrån så fort som möjligt.

Hans far yttrade något om att alla såklart hade olika perspektiv och sådant där skitsnack, men alla verkade köpa det utan att bli vidare upprörda. Henri återgick till att diskutera med italienaren bredvid sig innan hela bordet blev tyst då hans far och mor reste på sig för att gå därifrån. När de hade gått var det fritt fram för alla andra att lämna bordet också.

Sophia andades lättat ut då kungaparet lämnade bordet. Hon la ner sina bestick och svepte i sig vinet innan hon la sin hand på Henris knä.
”Dröj inte, jag tänker inte sitta uppe och vänta.” Viskade hon, pussade snabbt hans kind då hon märkte Giovannis blick och hon ville göra det tydligt vart hon stod mellan de två männen. Hon ursäktade sig sedan vänligt innan hon reste sig upp för att lämna matsalen.

Pussen var oväntad, men det kändes väldigt rätt. Han log mot henne när hon gick iväg och vände sedan blicken mot mannen ännu en gång. Efter en halvtimme ansåg de sig klara och Henri begav sig mot Sophias kammare. Han slätade till sitt hår innan han knackade på dörren, totalt ignorerade tjänaren som hade erbjudit sig att knacka åt honom. Herregud, han var inte helt inkompetent!