[PRS] LadyGhoost & yehet

För en sekund tror Jae att den äldre inte skulle reagera på något sätt, utan bara fortsätta gå. Men när han känner hur mannen drar honom närmre sig, kan han inte låta bli att le. Varför han hade kramat honom är Jae fortfarande osäker på, det finns många möjliga anledningar, men han är väldigt glad att han gjorde det. Värmen sprider sig i hela kroppen där de står, tätt ihop, det gör Jae nästan immun mot de kalla vindarna. Han märker iallafall inte av dem medan han lyssnar på den andres hjärta som dunkar innanför jackan. Det känns som att han skulle kunna stå där hela natten, med bara den andra mannen som värmekälla. Jae sluter försiktigt ögonen, och tar ett djupt lugnande andetag. Lycklig att den andra inte bara gått sin väg.

När den äldre öppnar paketet, känner han hur leendet reser sig en aning. Skrattet som flyr från den andres läppar är mjukt, vackert, tycker Jae.
"Den är lite fånig, jag vet," säger tjugofemåringen och tittar upp på den andra mannens ansikte. Mannens kinder är en aning rosiga. Om det är pågrund av kylan eller om han kanske är lite generad vet inte Jae, men han är antagligen lika rosa i ansiktet han också. Jae finner sig tycka att färgen passar den andras ljusa hy. Försiktigt lägger han tillbaka huvudet mot den äldres bröstkorg när han kramar honom en aning hårdare. "Du berättade att du skulle vilja tro på tomten.. så jag tänkte lite på dig när jag såg den.." förklarar han i låg stämma.

Uta hör eller kanske mer känner hur den andra mannen tar ett djupt andetag. Vinden fångar upp den andra mannens hår, och Uta känner hur det kittlar hans kind. Han kände knappt av kylan, och snön som yrde runt dem. Värmen ifrån den andra mannen fick honom att känna sig lugn. Att vara så nära en annan man, utan att han tanken till sex fanns. Att det bara var en vänlig handling. Uta slöt ögonen, njöt av tystnaden. Som om inga ord behövdes mellan dem.

Uta mötte den andra mannens blick, och skakade långsamt på huvudet.
"Inte alls" sa Uta till honom. Han uppskattade verkligen gesten, den var så oskyldig, uppriktigt och vänlig. Uta kunde inte minnas när han senast fick en gåva som den. Så villkorslös, det fick något i Uta att brista. Han kände hur hans kinder blev våta, när tårarna började rinna. Han kände kylan emot kinderna, men han kunde inte hindra sig själv. Han visste inte varför han reagerade så. Han hade inga problem med sitt jobb, men att ha någon så nära dig utan att vilja något, var så underligt.
"Tack" sa Uta och drog honom närmare igen.

Jae känner hur den krävande tystnaden sakta försvinner från deras omgivning. Det förvånar Jae, hur mycket som kan förändras på så lite tid. Nästan lite läskigt, erkänner han. Dock finner han det inte negativt, inte med den äldres sällskap, inte med den äldres lugnande andetag som värmer mot hans öra. Jae sluter sina ögon återigen, lyssnar på vinden som yr och hjärtat som bultar bara några centimeter från hans öra. För några sekunder glömmer han bort allt runt omkring, den svala luften, påsarna och jobbet som väntar. För några sekunder känns det som att de är helt ensamma, med bara varandra. Och det är en sån underbar känsla, anser Jae.

Efter en stunds bekväm tystnad, kollar Jae upp på den äldre när han berättar att den inte alls är fånig. Han kan inte låta bli att le varmt mot den äldre, när små tårar börjar rinna ner över de rosiga kinderna. Han lägger sina händer över de våta kinderna, och stryker försiktig bort de varma tårarna med sina tummar. Jae är glad över att han gett presenten, glad, och en aning orolig över den andres reaktion. Han vill inte se honom gråta, om det nu inte är glädjetårar. Då kan han kolla på dem hela natten lång.
"Självklart.." viskar han när den äldre än en gång tackar honom, och låter sig själv dras närmre den andra ledaren.

Uta kände den andra mannens fingrar, varsamt stryka undan hans tårar. Vilket fick Uta att fälla fler. Han ville stan skrika, han förstod inte hans agerande. Varför var den andra mannens beröring så speciell, varför påverkade den honom så. När Jorah rörde honom varsamt gjorde det ingen skillnad ifrån andras beröring, och Jorah hade ingen baktanke med det heller. Men kanske var det för att mannen framför honom var någon som inte behövde vara vänlig emot honom, han behövde inte röra honom så varsamt som han gjorde. Uta lutade huvudet neråt och mötte den andra mannens blick, med ett svagt leende på läpparna.
"Förlåt" sa han och skrattade lågt. Skrattet fick honom att känna sig galen. Han visste inte vad som skedde med honom. Uta såg på den yngre mannens våra fingrar, och han torkade bort dina tårar ifrån dem, med sina egna fingrar. Han ville inte att den andra skulle få kalla händer. Uta omfamnade sedan mannen igen, han ville inte att den andre skulle se hans tårar. Och han hindrade sig själv ifrån att fälla fler. Han kunde reflektera över det mer när han kom hem, och den andra mannen inte behövde se honom.

Uta skakar försiktigt på huvudet.
"För mig var det långt ifrån självklart" viskade han tillbaka till den andra. Uta hade inte förväntat sig att den andre skulle köpa en present till honom, än mindre ge den till honom. Uta önskade att han hade något att ge den andra mannen, men allt han hade var din växt och han var osäker på om mannen skulle uppskatta den. Uta hade inte köpt den med den yngre i åtanke. Så Uta antog att allt han kunde ge den yngre var hans tacksamhet, och den yngre hade den verkligen. Kanske var det dumt av honom att bli så tacksam gentemot den andra, men han kunde inte hindra sig själv.

Jae låter sina ögon hålla den stadiga ögonkontakten, tårarna trillar fortsätter att trilla ner över de en aning rosa kinderna. Han undrar innerligt vad det är den andra mannen tänker, men han bestämmer sig för att inte fråga det.
"Du har ingenting att be om ursäkt för," berättar Jae uppriktigt, med ett litet, varmt leende över läpparna. Det är sant, den andra har ingen anledning att säga förlåt tycker Jae. När den äldre sedan torkar bort tårarna från Jaes fingrar med sina egna, kramar han lätt om dem. För honom spelar det ingen roll om hans händer blir kalla, han vill bara kunna trösta mannen framför honom. Gladeligen kramar han om den andra igen. Att kramar förekommer i Jaes liv förekommer väldigt sällan, men just nu, känns det så väldigt, väldigt fint. Jae märker hur den andra försöker hålla inne sina tårar, och skakar lätt på huvudet mot hans bröstkorg. "Du behöver inte sluta.." viskar han till den andre.

Nej, det kanske inte är så självklart. För Jae var det definitivt inte självklart. Han har ingen aning om varför han köpt presenten, eller gett den till den äldre, men han är så sjukt glad att han gjorde det. Värmen från den andra mannen är något han uppskattar, och även om såren vanligtvis skulle göra ont av sådana kramar, så känner han dem inte. Värmen från den andra mannen, hjärtat som dunkar hårt hos Jae, tvingar bort all smärta.
"Kanske.." viskar Jae tillbaka , och låter ett litet, lågt skratt lämna hans läppar.

"Det var vänligt av dig att säga det" sa Uta lågt. Förvisso kanske han inte hade något att be om ursäkt för. Det var inte så att han gjort något emot den andra mannen, förutom möjligen göra honom obekväm. Men Uta fick inte känslan av det, det kändes som om den andra snarare blev orolig. Det kanske var en överdrift, ett fabrikat av Uta's hjärna, han visste inte. Men han ville inte oroa den andra mannen om nu fallet var så. Uta känner den lätta trycket emot sina händer och ler. Den andra mannens beröring var hela tiden vänlig och varsam, och det blev nästan lite mysigt. Mysigt var ett ord Uta sällan använde, särskilt om en situation, men här kändes det passande. Med den andra mannen emot sitt bröst, deras händer runt varandra, den tysta natten och snön som föll ner. Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att använda ordet mysigt. Uta kände sedan hur mannen lätt skakade på sitt huvud och Uta skrattade lågt.
"Det blir kallt" svarade han. Det var förvisso inte osant, det blev kyligt med tårarna rinnande ner för kinderna, och Uta var inte klädd för vädret. Mannen i hans famn värmde upp hans kropp, men inte ansiktet. Så det var åtminstone en del av sanningen. Han kände dock inte för att delge för mycket för den andra mannen, om hur mycket allt faktiskt påverkat honom.
"Dessutom tar tröttheten över om man gråter för mycket, och jag har ingen vidare lust att gå igenom stan, utan ork" sa Uta enkelt. I vanliga fall hade det inte gjort honom, men när han fortfarande var skadad, var det inget han såg fram emot.

Uta kan känna den andra mannens hjärta emot sitt bröst när han svarar. Och han misstänkte att den yngre mannen kunde höra hans, det kändes som om Uta kunde höra sitt eget hjärta. Att ha det dunkande hårt, och en aning fortare än vad det normalt gjorde, var en underlig känsla, särskilt då den framkom av en annan människas beröring. Det var inget som hände när han jobbade. Där slog hjärtat snabbare för att han hade sex, och var aktiv, men det var långtifrån samma sak.
"Jag skulle säga att det inte var självklart för mig, inte att det kanske, inte var självklart för mig" sa Uta med ene låg röst, med ett leende på hans läppar. Han var fortfarande förvånad över att den andra mannen köpt något till honom, och han såg på den lilla tomten han höll i handen med ett leende. Han uppskattade verkligen presenten, även om andra kanske skulle se den som barnslig, så såg Uta det inte så.

Jae vet inte riktigt vad han ska göra i den här situationen, han är nästan påväg att drömma sig bort när han på nytt sluter ögonlocken mot den äldres bröstkorg. Troende på att när han öppnar ögonlocken igen, så kommer han ligga sovandes vid sitt skrivbord, och allt det här skulle vara en dröm. Det känns som en dröm, att vara såhär nära någon utan att den personen ska ha några baktankar, men ändå känns det så verkligt för Jae. Han vet inte vart den här vänligheten kom ifrån.. det är förståeligt att han fixan en julklapp till sina nära arbetare, men även då händer det inte ofta, inte alls. Nu däremot har han fixat en till en annan ledare, som han bara haft kontakt med i fyra dagar. Men Jae ångrar ingenting, ingenting alls. När den äldre sedan berättar att det blir kallt, drar sig Jae sakta bort från kramen, och tar av sig den varma halsduken. Försiktigt lindar han om den längre mannen. "Känns det lite bättre?" frågar han med ett leende över läpparna, innan han återigen kramar om den äldre. "Då kanske jag kan försöka bära dig eller någonting," skämtar han.

"Förlåt. Det var kanske inte särskilt självklart.." säger Jae lågt och sluter ögonen än en gång. Den tysta omgivningen gör det möjligt för honom att lyssna på hjärtat som dunkar innanför jackan. Fridfullt och lugnt. Hela situationen är fridfull och lugn. Snön som rör sig ner över deras ansikten, lägger sig som ett täcke under deras fötter. Deras hjärtan som dunkar i samma takt. Deras delande kroppsvärme, allt är så väldigt fridfullt och Jae har vill inte att det ska ta slut.

Uta ser hur den yngre backar undan och först tror han att han tänker ge sig av, det hade inte varit orimligt, de kan trotts allt inte står där hela natten. Även om Uta insåg att han inte skulle ha något emot det. Men Uta ser sedan hur den yngre tar av sig sin halsduk, innan han känner den runt sin hals. Uta känner det mjuka varma tyget emot huden och hur den doftar av den andra mannen.
"Tack, men jag vet inte om det känns okej att det finns en risk för att du fryser, då jag har din halsduk" säger Uta lite eftertänksamt. Han ville inte se den andra mannen frysa, så Uta hoppas att hans kroppsvärme skall vara tillräckligt.
"Så roligt skall vi inte ha. Och med tanke på att du hade ont av att lyfta påsarna, tror jag inte att det blir lättare att bära mig" sa Uta roat till den yngre. Sen trodde han knappast att staden skulle vara säker nog för dem båda att vandra igenom sådär, även om de båda var ledare för de två största gängen. Men kanske var det just därför det inte var säkert.

"Vad finns det att be om ursäkt för" sa Uta roat till den yngre. Samtidigt som han åter vilar sitt huvud emot den andres. För en sekund kan Uta glömma allt annat, vart han var, vem han var, vem han stod med, hur alla skulle reagera över situationen. Uta visste att om han skulle haft problem att förklara hur de satt innan för någon, skulle det här vara ön omöjligare. Men Uta var inte villig att flytta på sig, han ville stå så här med den andra, så länge han kunde.

"Jag fryser inte.." mumlar Jae med sitt öra mot den andres bröstkorg. Och det är sant, även om kylan slår mot hans redan rosiga kinder, så har värmen på något sätt bubblat upp i hela honom. Nästan som feber, fast mycket mer bekvämt. Det är konstigt, hur den andra ledaren kan hålla honom så varm med bara hans sällskap. Kanske det är möjligt att andra också skulle kunna göra det, men det tror inte Jae. När den andra påpekar att han har ont när han bara bär påsarna, så kan han inte undgå att le till. Han skulle antagligen inte klara av att gå särskilt långt, om någonting alls.

Jae är tyst ännu en liten stund, drar in den andres doft, hans värme. Han vet mycket väl att de snart kommer behöva säga sina farväl, men en stor del av honom vill bara stå kvar. Jae tar ett djupt andetag, innan han tvingar sig bort från den andra ledaren. Försiktigt lägger han sina kalla fingrar mot de varma, rosa kinderna. Det är en sådan skillnad på dem.
"Jag önska vi kunde stå så hela kvällen," viskar Jae med ett enkelt skratt, innan han vågar sätta sin blick i den äldres mörka ögon. Han nickar mot halsduken. "Nu har vi ännu en anledning till att träffas igen." syftandes på att den äldre kan ta med sig halsduken hemåt i kylan, för att sedan ge tillbaka den någon annan gång. Små rökmoln flyr från hans läppar när han andas ut, och ler försiktigt mot den andra.

Uta nickade försiktigt, han hoppades att den andra mannen inte frös, och bara sa det för att vara vänlig emot honom. Men Uta tvivlade på det, det kändes inte som om den andra mannen skulle göra det. Dessutom kände han värmen ifrån den andra mannen emot sig själv.
"Om du säger det så..." Sa Uta lågt till den andra mannen. Uta slöt ögonen när vinden fick snön att blåsa emot honom, men han frös inte. Värmen ifrån den andra var tillräcklig för att hålla kylan borta. Uta blåste dock försiktigt på den andres hår när snön började lägga sig. Uta såg hur de små flingorna tog vind och försvann bort ifrån den andras mörka hår.

Uta undrade för en kort stund om den andra somnat emot hans bröst innan han långsamt rör på sig. Så fort den andra tog ett steg bort ifrån honom så var det som om kylan kom tillbaka, med en väldigt kraft. Och Uta rycktes tillbaka till verkligheten för en sekund innan han kände den andra mannens händer emot sina kinder. Han kände hur den andra mannens händer var iskalla, och han la dina händer över den andra mannens. I ett försök att värma dem.
"Jag hade antagligen kunnat stå med dig här hela kvällen" viskade Uta till den andra mannen innan han försiktigt lutade sin panna emot den andras och skrattade lågt.
"Snart har du givit mig fler anledningar än jag kan minnas för att träffa dig igen" sa Uta vänligt mötande den andra mannens blick, med ett leende på läpparna.