Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace sa ingenting i hissen heller. När hon kom innanför dörren tog hon av sig skorna och gick genom köket. Laura var inte där. Hon kastade en blick på köksbordet och såg näsduken. Hon låtsades som om hon inte hade sett det, utan gick till rummet som Calvin hade visat henne.
"Godnatt" sa hon kort och stängde dörren till sitt rum. Väl där inne började tankarna snurra igen, Calvin hade alltså ljugit för henne. Varför skulle han göra det? Visste han något som hon inte visste? Hon började tillochmed tänka i banorna om Calvin själv hade något med Strigoin att göra, var det farligt för henne att vara här? Hon lade sig ner i sängen och blundade, och försökte ta sig in i Calvins drömmar igen, i hopp om att få något svar. Han visste ju inte att det var något hon kunde göra, så han skulle bara tro att det var en konstig dröm isåfall. Problemet var att hon inte visste hur hon gjorde, men hon chansade och hoppades på det bästa.

Calvin nickade lätt och följde henne med blicken, han suckade lågt och drog frustrerat händerna över ansiktet. Han gick till sitt rum och somnade nästan direkt. En drömlös natt blev det inte då han istället befann sig på slottet med ingen annan än Grace.

Grace öppnade ögonen och stod på slottet, tillsammans med Calvin. Hon hade lyckats. Hon tittade ner, och såg att hon hade på sig vanliga kläder, ingen balklänning den här gången. Hon tittade sig omkring, och undrade varför Calvin drömde om slottet. Inte för att det var så konstigt, han hade ju också varit med om något traumatiskt. Grace började titta vid de osynliga skyddsmurarna, om Calvin visste något om vad som hade hänt så kanske det borde synas i drömmen.

Calvin såg på Grace och la armarna i kors över bröstkorgen. Han fattade inte alls varför han drömde om henne igen.
"Varför drömmer jag om dig?" suckade han, han hade inte menat att säga det högt.

Grace rätade på sig och ryckte på axlarna.
"Ingen aning, det är din dröm" sa hon och flinade. Hon sträckte på sig och gick fram till honom.
"Varför är vi på slottet? Tror du vi kan ta reda på något om vad som hände?" frågade hon och lade huvudet på sne.

"Nä, det finns folk som gör det. Vi är skolungdomar." suckade han och drog handen genom håret. Han suckade lågt och såg sig omkring några gånger, han ville inte alls vara kvar på slottet.

Grace nickade. Han var alltså helt ointresserad av vad som hände, eller i alla fall att ta reda på det själv. Hon bet sig i läppen och tittade på honom.
"Kanske du drömmer om det för att du vet något undermedvetet som inte de vuxna som utreder vet? Hände det något när du räddade alla Moroi?"

"Jag hade inte tid att tänka på detaljer!" utbrast han och kollade på henne. Han skakade på huvudet och började gå därifrån, blev för irriterad för att vilja stå kvar.

Grace insåg att hon inte skulle få någonting ur honom. Hon koncentrerade sig på att försöka ta sig ur drömmen, men det gick inte. Hon suckade.
"Jag försöker bara besvara din fråga, varför du drömmer om mig. Du behöver inte bli arg för det"

Han rynkade på pannan och såg på henne. Han fattade inte ens vad hon menade så han ryckte bara på axlarna.
"Det är bara en dröm ändå." sade han.