Född av blod

Det kan bli lite underligt ibland Mitt största problem är att jag inte kommer ihåg vad jag sagt och till vem Så jag brukar fråga om jag sagt något innan jag berättar

Bra! ;D

Emmsaan nämnde faktiskt en tredje del av Född av blod på sida 18 i den här tråden:

Tänkte bara reda ut den här diskussionen en gång för alla.

Tur att vi har dig att blåsa bort dimman av förvirring som lagt sig över oss

Nu när jag ändå skriver här kan jag använda samma inlägg för att berätta att jag skrivit klar prologen till del två och börjat med "kapitel 1"

Jag var helt säker på att du hade nämnt det tidigare, så jag var bara tvungen att kolla upp det, annars skulle jag inte ha kunnat sluta tänka på det.

Härligt! Jag tror nog att jag talar för alla dina läsare när jag säger att vi ser fram emot att få läsa del två.

Då ska jag läsa den då kära glina2 och
lämna mitt kungliga bifall!

haha! men vad bra!

bra♥♥♥♥

Hej på er alla fin läsare Hoppas ni alla har det bra och att ni har eller snart kommer att få sommarlov Själv har jag haft sommarlov nu i en vecka och njuter för fullt Men jag skriver inte det här inlägget för att prata om sommarlovet (även om det är trevligt). Nej, jag skriver det här för att berätta att ni ska få en present Jag åker till London imorgon och är så glad att ni kommer att få ta del av prologen jag skrivit till del 2 av Född av blod Hoppas att ni tycker det är bra
***
Del 2
***
Prolog
Solen hade just sjunkit ner vid horisonten när jag gick upp på däck. Båtfärden hade gjort mig rastlös. Vi kunde inte träna på grund av de andra passagerarna och människorna var ett allt för drygt sällskap när vi inte drack av dem. Men till och med deras blod började bli tråkigt och intetsägande. Hade det bara varit så att mnniskorna varit vakna på dagen och sovit på natten, som de brukar göra, hade vi haft båten för oss själva. Men de flesta passagerarna hade vänt sitt sygn och hade samma klocka som en vampyr.

Vi hade varit på Midnattsdröm i fem dagar nu och jag stod i princip och bet på relingen av tristess. Jag kände mig som ett vilddjur i bur, där vattnet var mitt galler.

”Du ser ut att ha roligt”, skrockade Primus samtidigt som jag stod framåtlutad över relingen med blicken ilsket riktad mot vågorna.

”Döroligt”, svarade jag ironiskt utan att vända mig om.

Primus skrockade på nytt och gick fram till mig. Han virade armarna runt min midja, så våra kroppar var tryckta mot varandras. Och där stod vi och såg ner i havet tillsammans. Båda aningen irriterade på den långa båtfärden. Fast Primus var väldigt bra på att dölja att även han började tröttna på stillheten båtfärden bar på, såg jag hur hans panna många gånger formade en liten rynka. Det var inte bara jag som skulle bli glad över att komma i land.

”Vad sägs om lite försiktig träning?” frågade Primus plötsligt och släppte mig.

”Va?” jag snurrade runt med upspärrade ögon. ”Men det kan vi väl inte? Tänk om någon ser oss?”

”Vi får väl se till att ingen gör det”, Primus log skevt mot mig. ”Du behöver få göra något och jag börjar känna mig lite ringrostig.”

Jag satte mig inte emot hans förslag en andra gång. Att få träna lite var precis vad jag behövde. Den här tristessen var på väg att ta kol på mig och vid en viss punkt var jag rädd att jag kunde göra något dumt.

”Ska vi byta om?” undrade jag.

”Det behövs inte”, Primus gick till mitten av det lilla utrymmet som var öppet däck utanför vår hytt. ”Jag lovar att ta det försiktigt”, retades han.

”Ha!” skrattade jag till och följde honom. ”Om det är någon som ska lova något, så är det jag.”

”Vi får väl se”, han tog av sig sin svarta rock. ”Vi får väl se.”

Jag drog av mig sjalen jag hade över axlarna och lät den fallaner samtidigt som jag gick fram till min skapare. Det pirrade i min kropp av iver att få röra på mig. Aldrig hade väl någon sett fram emot ett träningspass så mycket tidigare.

Så fort jag stod en meter ifrån Primus gick han till attack. Det gick så fort att ett par mänskliga ögon aldrig skulle ha kunnat följa rörelsen. Men jag var långt ifrån en människa. Jag såg precis var Primus var, var han satte ner sina fötteroch var hans hand befann sig när han slog mot mig.

Vissheten gjorde att jag kunde ducka undan och svara med ett liknande slag, fast min attack riktades mot hans buk istället för huvud. Min knytna näva grävde sig in precis unde hans revben. Men jag hann inte mycket mer än träffa innan han dansade bakåt.

”Du har då inte tappat något under vår lilla resa”, berömde Primus med ett leende.

”Tack”, sa jag glatt. ”Vi får väl se ifall jag kan säga samma sak till dig”, jag avslutade knapp meningen förrän jag gick till nytt anfall.

Primus fångade upp min knytna hand i sin och snurrade runt mig. Före han hann lägga sin muskulösa arm runt min kropp, hade jag snurrat vidare. I farten hade jg ryckt loss min hand ur hans grepp.

Nästa attack stod Primus för. Han slängde sig fram och grappade tag om min midja. Vi föll båda två till golvet med en ljudlig duns. Där låg vi bara i bråkdelen av en sekund. Som en illvillig tornado svepte vi runt på golvt. I ena ögonblicket låg Primus över mig och pressade mig nedåt och i andra var det ombytta roller. Men oavsett vilket så hade vi båda varsitt brett leende på läpparna.

Någonstans i allt rullande blev mitt ena knä fritt från mina kjolar, så jag kunde använda det. Att träna i kjol var inte det mest optimala med tanke på hur dt hindrade ens rörelseförmåga. Därför gjorde mitt bara knä en stor skillnad. Något jag inte var sen med att utnyttja.

I en rullning drog jag upp knäet, så det träffade Primus rakt i magen när han var på väg att rulla på mig. En vampyr behövde inget syre och behövde därför inte andas, men de flestagjorde det i alla fall. Det kändes väldigt naturligt att andas in luft och sedan släppa ut det igen. Jag tänkte inte själv på att jag gjorde det. När mitt knä därför placerades så hårt mot Primus mage både hörde och kände jag hur luften gick ur honom. Jag tryckte till med knäet och fick honom att rulla bort från mig.

Med en snabb rörelse kom jag upp på benen. För inte mer än ett halvt ögonblick lämnade jag Primus med blicken. Men det var allt som behövdes. När jag på nytt tittade mot honom var han borta.

Förvånat vände jag mig om för att se om han svept upp bakom mig. Det som mötte mig var en tom vägg. Jag vände mig tillbaka en halv millisekund försent för att se Primus komma upp bakom mig och trycka upp mig mot väggen.

”Okej, du har inte tappat något heller”, sa jag med kvävd röst.

För att prata behöver man kunna andas, annars går det helt enkelt inte. Så var det även för vampyrer. Vilket var ännu en av anledningarna till att de flesta vampyrerna andades. Därför hade jag själv svårt att prata när Primus tryckte upp mig så hårt mot väggen att jag helt enkelt inte kunde fylla mina lungor.

”Det var skönt att höra”, svarade Primus och släppte på greppet han hade om mig.

På den lilla ytan jag hade mellan väggen och Primus snurrade jag runt. Mitt hår hade lossnat ur dess inbakade fläta och hängde halvt upptrasslat från mitt huvud. Det räckte med att jag drog handen en gång genom det för att det skulle falla löst ner som en slöja.

”Det skulle ha varit en besvikelse om jag plötsligt blivit mycket sämre”, skrockade Primus så jag kände hur hans bröstkorg guppa mot min kropp. ”Men visst är det möjligt att förlora det man byggt upp i flera år på bara på ett ögonblick.”

När hans ord klingat ut och vi bara stått där ändrades stämningen runt oss. Den hade gått från lekfull, vilket alltid präglade våra träningar med en stark underton av allvar, til starkt erotiskt. Våra spända kroppar stod pressade tätt mot varandra och Primus stod dessutom lätt framåtlutad så våra läppar bara var en liten bit ifrån varandra. Jag kände hur något hårt växte mot mig och stretade mot tyget i Primus byxor. Ett litet leende formades långsamt på mina läppar när jag såg hungern, efter något helt annat än blod, lysa ur Primus ögon. Han ville ha mig och bara mig.

Primus starka hand gled över mitt kjolsliv och sökte sig in innanför . Han tvekade inte för att smeka mitt bröst, där bröstvårtan blev till en håd knopp av välbehag. Samtidigt kände jag hur det började pullsera varmt mellan mina ben.

Ivrigt smekte jag över Primus skuldror och drog ner honom mot mig. Våra läppar möttes o en våldsam kyss i samma stund som jag började dra upp hans skjorta ur hans byxor. Mina händer sökte sig hungrigt innanför hans skjorta för att få känna hans bara hud.

I det ögonblicket som Primus var på väg att dra upp min kjol bröts den erotiska verklighet som omslutit oss. Ett ljudligt plångande hördes genom hela båten följt av en mansröst.

”Middagen är nu serverad i hyttsalongen”, hördes det ur megafonerna på väggen som förmedlade ord från styrhytten. ”Idag serveras fläskfilé med rödvinssås och kokt potatis. Följt av efterrätten i form av våfflor med grädde och jordguppssylt”, läste mannen upp. ”Smaklig måltid.”

Så fort det tystnade suckade jag tungt. Det förväntades att samtliga passagerare närvarade vid middagen varje dag. Trots att vi inte åt vanlig mat var vi därför tvugna att sitta inne i matsalen och låtsas att vi åt och uppskattade maten. Det innebar att vi var tvugna att slösa bort två timmar i helt meningslös sällskap istället för att slösa dem på något mycket mer tillfredställande.

”Det var som fan”, svor jag lågt när vi drog oss isär från varandra och började reda till våra kläder.

Då hörde mina skarpa vampyröron en låg flämtning. Det fick både mig och Primus att titta upp från våra kläder. En medelålders man med inte ett enda hårstrå på huvudet stod i öppningen till vårt lilla öppna däck. Hans stora uppspärrade ögon visade tydligt att han både sett och hört en och två saker han inte borde ha gjort. Hur i hela världen kunde vi ha missat att han stod där? Kankse var det för att doften av sprit stod så tätt kring honom att den dolde hans mänskliga doft. Hur det än var med den saken hade mannen gått från att ha varit en vanlig passagerare till ett hot mot mig och Primus.

”Monster”, flämtade mannen. ”Satans avkommor”, han vände på klacken och började springa.

Utan att tänka på det slängde sig Primus och jag efter honom som en och samma varelse. Vi hann upp honom innan han hunnit mer än några få steg. Jag högg tag i hans ena arm och Primus hans andra och stoppade därmed hansflykt effektivt.

”Du ska ingenstans”, sa jag bestämt.

”Ni kan inte tysta mig!” skrek mannen och jag var för första gången glad över de fasta principerna som fanns runt måltiderna på båten. ”Jag har hela tiden anat att det var något fel på er två. De andra kallade mig galen, men jag vet nog vad ni är och snart ska hela båten veta”, hans röst var fylld av alkoholens galenskap. ”Då ska hela båten få veta sanningen och ni blir brända som de syndare och monster som ni är!”

Primus lade sin ena arm runt hans hals och pressade ihop mannens luftvägar. Det gjorde att hans nästa ord inte blev mer än en kvävd flämtning.

”Vad ska”, trots att mannen inte fick någon luft gjorde han ändå tillräckligt med oväsen för att störa mig. Han sprattlade som en fisk på land i Primus grepp och gav ifrån sig ljudliga stönar och rosslingar.

Irritationen kliade tillräckligt i mig för att jag skulle rycka till mig den tomma romflaskan som mannen höll i ena handen. Knappt hade han upptäckt att han inte hade den i handen längre förrän jag slog den i huvudet på honom. Glaset sprack och gick i kras, så de föll till marken samman med den medvetslösa mannen.

”Vad ska vi göra med honom?” avslutade jag den fråga jag tidigare börjat.

Primus blick vilade på den medvetslösa mannen före han tittade upp på mig. En road gnista tindrade mot mig genom hans blodröda ögon.

”Effektivt”, kommenterade han. ”Vi får hlt enkelt göra oss av med honom”, svarade han sedan på min fråga och gick fram till relingen.

Vi var ute på öppet vatten. Vågorna stod höga runt båten och fick den att guppa livligt. Hösten var närvarande och det speglade havets mörka humör. Om man trillade över bord skulle chansen att överleva vara mycket liten.

Det behövdes inga ord för att vi både skulle komma fram till ett gemensamt beslut. Primus lyfte enkelt upp den medvetslösa mannen. Utan tvekan slängde min skapare honom över relingen. Han skulle drunkna innan han fått tillbaka medvetandet. Under tiden städade jag undan alla spår av glas och lät den sönderslagna flaskan följa sin ägare ner till havets botten.

Otroligt nog blev det ingen uppståndelse dagen där på när man uptäckte att mannen var borta. Han hade rest ensam och alla var väl medvetna om att han gillade alkohol lite för mycket för sitt eget bästa. Med den vetskapen och med tanke på de våldsamma vågorna hade ingen svårt med tanken på att han fallit över bord någon gång under sina promenader på öppet däck. Trots att ingen sörjde mannen, så visade alla sin vördnad under en tyst minut innan middagen.

Tre nätter senare möttes vi av synen av Italiens kust.
***
Vi får ser när nästa kapitel kommer Kan dock avslöja att det är skrivet, men inte riktigt klart

OMG!!!!
SÅ JÄVLA BRAAAAA!!!!!
MEEEER!