På andra sidan

Haha, ni är bäst! ♥ Vad skulle jag göra utan er?

Och vad skulle vi göra utan dina grymma ff's? ♥

I DON'T KNOW... Men jag skulle inte klara mig iaf xD ♥

Och inte vi heller! *Lägger bestämt armarna i kors över bröstet*

och vad skulle vi göra utan dig och din skrivartalang???♥

Ingen av oss skulle klara sig helt enkelt xD



Naw, du är för söt ♥

meraaaaaaaaaaa!

Skäms över uppdateringen. Seriöst.


Kapitel 22


Jag tittade på när Tristan gick ut, jag skulle aldrig kunna sluta hata honom. Han var avskyvärd.
Min blick vandrade till mor. Hon gick till det stora bordet och började vika en duk som hon hade broderat själv. Hennes händer stannade upp i arbetet. Jag mötte hennes blick som nu tittade på mig.
”Din far kommer strax”, sa hon och tittade ner igen. Hennes händer började röra på sig igen. ”Du borde be om förlåtelse för ditt uppförande där innan.”
”Förlåtelse?” utbrast jag innan jag hann tänka mig för. Jag hade redan gjort det illa för mig själv.
”Ja, Isabella. Förlåtelse”, sa mamma med irriterad röst. Även om hon dolde sin ilska väl kunde jag höra att hon var hemskt arg.
”Men mor, det var ju inte mitt—”
”Isabella, ska vi verkligen ta det här igen?” Hon förväntade sig inget svar från mig. Det visste jag mycket väl.
”Nej, mor”, svarade jag tyst.
”Bra”, sa hon kort.
Far kom in genom dörren. Jag mötte inte hans blick utan tittade ner i golvet.
”Det var inte länge lord Tristan var här”, sa han bryskt.
”Han kunde inte stanna”, svarade jag tyst.
”Och varför inte, Isabella?” frågade han igen. Jag visste att han syftade på att jag hade kört iväg honom eller något liknande. Men så var inte fallet, och det var jag stolt över.
”Han hade plikter, far. Han var tvungen att gå tillbaka till sitt arbete. Det kan mor intyga”, svarade jag med högburet huvud och tittade på min far.
Far tittade på mig med en hård blick.
”Så du fick honom inte att gå, trots allt?” Han tittade på mor. ”Igraine?”
”Hon talar sanning”, svarade mor som stod och tittade på. Hon var klar med att vika duken och hade tagit upp en ny, men än inte börjat brodera.
”Nåväl”, sa far och lät sin blick falla på mig igen. ”Var är Gareth?”
”Mor skickade ut honom när lord Tristan kom hit”, svarade jag. ”Så att jag och lord Tristan skulle vara ensamma.”
”Sen vet jag inte var han tog vägen”, sköt mor in.
Känslorna bubblade inom mig och behövde prata med någon. Och om jag inte skulle gå till Hector så fanns det bara Gareth kvar.
”Jag kan gå och se vart han är, far”, sa jag med ett litet leende.
Far tittade fundersamt på mig och jag kunde inte låta bli att undra varför.
”Gör det du, men prata inte med någon annan än honom”, sa far.
”Inte ens för att fråga om någon har sett Gareth?”
”Jag tror nog att du förstår var gränsen går själv, Isabella.”
Jag log smått. ”Ja, far.”
Jag gick ut för att leta efter Gareth.

AWESOME!

Shiet, du var snabb därja ^^
Men tack! ♥