Sjunde året på Hogwarts

(ok) Jag gick ner till sjön för att läsa och då såg jag cara och Draco sitta där. Jag sprang fram till de. "hej, sa jag!

Jag gick ut ur stora salen och satte mig på en sten. Jag saknade att ha en tjej tänkte jag väldigt tyst.

"Hej, sa jag igen till Cara!

Jag hörde hur någon pratade och rycktes tillbaka till verkligen
- o hej Sally. Sa jag och log, Draco nickade till hälsning
- hur är det? Hur klarade du Carrows lektion? Jag såg oroligt på henne rädd för att hon skulle vara skadad. Jag lutade mig mot Draco som höll om mig.

James gick ut från Vid-BehovRummet efter ännu en tuff duell mot Neville. Han gick ner mot sjön för att tvätta av ansiktet, men just då steg självaste Voldemort själv ut ur skuggorna av ett stort träd.
"Du har väl inte glömt bort vårt avtal?" sade han mjukt, men väsande och tittade James rakt i ögonen. James vek inte bort med ögonen.
"Självfallet inte, men jag sade aldrig när jag skulle gå med, eller hur?" sade James med ett självsäkert flin. Ilskan syntes tydligt i Voldemorts ansikte. Hans arm rörde sig blixtsnabbt, men James var berädd och parrerade hans cruciates förbannelse.
"Du är sannerligen en värdefull del till min armé, därför vill jag inte spilla ditt blod." sade Voldemort med sin väsande röst. Ännu en cruciates parrerades. Han kände Voldemort tränga in i sin hjärna, han började skapa hemska bilder om hans sanna kärlek, om hans familj. Men James lyckades tränga ut honom ur sitt huvud.
Voldemorts ilska ökade och han gjorde starkare och starkare cruciates förbannelser, snart skulle James parreringar bli för svaga för Voldemorts ilska.
Till slut låg James på marken och led av smärtan framkallad från Voldemorts ilska. Han vred och vände sig i gräset, men smärtan ökade bara extremt.

(James, det är inte realistiskt att Voldemort dyker upp på skolan, det är inte heller realistiskt att en elev kan parera hans förtrollningar, eller säger i mot honom på det sättet)

Jag såg på Sally som nickade svagt och sa
- jag klarade mig hyfsat, Pomfrey pysslade om mig. Jag log och nickade
- ville du skriva en hälsning till Mioni. Frågade jag glatt

"Ja, sa jag.

Jag log mot henne och
tog fram en bok ur väska Draco och Sally såg undrande på den
- det är en rese bok. Mioni har en likadan bok och när jag skriver i den här får hon meddelandet i sin. Hon är den ända som kan läsa det eftersom det behövs ett lösenord som bara hon kan säga, på så sätt kan ingen snappa upp meddelandet. Jag låste upp boken med ett lösenord på perselspråk och gav den till Sally tillsammans med en fjärdepenna.

(måste läsa nu!)

(vad ska du läsa?)