PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg på honom, önskade att han berättade mer än så då han anade att det låg nåt bakom. Men han kunde inte tvinga honom till det, det var Benjamins val. Han sträckte ut handen för att ta hans.
"Du måste prata med mig om det är nåt, lova det. Vad det än handlar om så kan du prata med mig", sade han mjukt. Han log genast då han kände hans armar kring sig, lutade sig lätt emot honom.
"Tack", sade han mjukt. Bara hans armar ingav honom trygghet, bara en sådan liten sak.
"Jag tror om några dagar igen. Hoppas jag, jag behöver något att göra. Kanske jag kan sova bättre då", sade han uppriktigt, han kunde verkligen inte neka till att nätterna hemma hade haft en avsaknad utav just sömn.

Benjamin nickade sakta.
"Jag vet." Sa han tyst och kramade hans hand lite hårdare. Han visste att han hade rätt. Han hade ju alltid, såhär långt i alla fall kunnat tala med honom om allting. Och det värmde att han sa det.
" Det var bara en jobbigt middag. " Sa han tyst och tog upp hans hand och pussade lätt på den.
Nickade sakta över hans ord.
"Vi får hoppas det. "Log han och såg upp mot honom med oro i blicken.
" Jag gillar inte att du sover dåligt. " Sa han ärligt och såg på honom.
"Kan jag hjälpa dig på nått sätt?" Sa han tyst och fortsatte att titta på honom.
Det var ju inte alls konstigt att han sov dåligt, han hade ju blivit knivhuggen- attackerad. Varför hade Benjamin inte tänkt på det? Han borde ha tänkt på det.

Zacharias lyssnade tyst på honom och log mjukt, han hade full förståelse för att familjemiddagar kunde vara jobbiga. Trots allt hade han varit med om en del jobbiga själv. Den gången då hans farmor och farfar fått reda på hans läggning, jösses... Det hade varit livat. Hans mormor däremot hade varit en ängel när hon fått reda på det. Vid den tiden hade han dejtat en kille, och det första hon sagt när hon fått reda på det var 'när ska du bjuda hit honom på fika?'. Det hade varit en fantastisk känsla att hon reagerat så bra, när han trott motsatsen. Och hon var nog den första i hans familj som ens visade att det var okej. Hans bror numera också, men han hade till en början inte gillat det heller.
"Dem kan allt vara jobbiga ibland", instämde han, log lätt av hans puss.
Bara det att han ville göra något åt att han sov dåligt värmde, att han brydde sig nog för att tänka på det.
"Jag vet inte, jag tror inte det. Jag tror det bara är minnen och rädsla som sitter kvar. Förutom en sak kanske", sade han, lade ena handen emot hans kind.
"Jag vet inte hur jag ska förklara det, men med dig känner jag mig helt trygg på nåt vis. Och det är verkligen inte en känsla jag är van vid efter min uppväxt", sade han, snarare raka motsatsen. Trygg... Han kunde knappt komma ihåg nån gång ifrån när han växt upp som han faktiskt känt sig trygg.

Benjamin nickade sakta och gav honom ett svagt leende. Han ville berätta mer men orden skulle nog komma när han var mer redo att säga dem.
Men han lyssnade sedan på det han sa, och nickade sakta.
"Det är helt förståeligt att du är rädd älskling. "Viskade han ärligt och kramade hans hand.
Kände sedan handen mot sin kind och han såg på honom. Varje beröring var så intensiv- på ett bra sätt. Hela kroppen pirrade.
Och hans ord värmde hela honom. Han kände sig trygg - med honom? Han log varmt mot honom och lutade sig fram och kysste honom mjukt på läpparna innan han började tala.
" Jag är glad att du känner dig trygg med mig. " Började han och såg på honom.
"Du vet att jag mer än gärna sover med dig fler gånger än inatt va? " Sa han leendes. Om hans närvaro kunde få Zach att sova bättre så skulle han utan tvekan finnas nära honom.
Att han inte hade känt sig trygg från sin uppväxt kunde han på sätt och vis relatera till men antagligen inte alls så bra som han trodde eller kanske ville. Han ville förstå. Men de hade haft olika uppväxt men olika typer av trygghet och otrygghet.

Zacharias log lite. Hur mycket tur hade han inte som fått den här fantastiske mannen till pojkvän? Det var något han verkligen var evigt tacksam för. Han besvarade genast hans kyss, den fick honom att längta efter mer men dem var ju faktiskt mitt uppe i ett samtal också.
"Bra, för jag vill vara nära dig så ofta som möjligt", svarade han med ett leende, glad över att höra det ifrån honom. För han hade misstankar om att hans sällskap skulle göra susen, få honom att känna sig tryggare. Och dessutom längtade han enormt efter att få vara nära honom. Visserligen hade han alltid haft familjen, men den hade inte erbjudit någon större trygghet eller beskydd. Det hade hänt mer än en gång att de varit tvungna att flytta brådstörtat på grund av bråk, och bråk fanns det gott om mellan både föräldrarna och mellan föräldrarna och andra. Och hans far visste man aldrig i vilket skick han skulle vara i, han hade alltid haft lätt att ta till flaskan och när han var full fanns inte det minsta vett kvar i skallen. Han såg snabbt emot klockan, som hunnit bli rätt mycket vid det här laget.
"På tal om det borde vi nog gå till sängs snart", sade han uppriktigt, hann knappt prata klart förräns det ringde på dörren. Han suckade lite och klev upp.
"Vem är det ens som kommer hit vid den här tiden?", mumlade han, gick ut till hallen och kikade genom titthålet. Han borde ha anat att det skulle ha varit han, vem annars? Han suckade lite, tog upp mobilen för att skriva ett snabbt sms till sin bror. Enda anledningen till att han var här borde vara att han var full, och då skulle han behöva hjälp hem. Först efter det öppnade han.
"Hej. Vad är det?", frågade han, såg genast tecknen på att han mycket riktigt hade druckit.
"Jag kanske bara är här för att hälsa på min son?", föreslog pappan sluddrigt.
"Först nu, flera veckor efter att jag varit så dålig? Låter som en rimlig förklaring", sade han kort, det här var första gången han sett till honom sen han hade blivit knivhuggen.
"Okej, okej. Du förstår, jag slog vad med några killar nere på puben..", började han sluddrigt förklara och han suckade igen. Såklart.
"Nej pappa, jag tänker inte låna dig några pengar", sade han. Som om det skulle vara ett lån, han skulle aldrig se röken av de pengarna igen.

Benjamin tänkte säga något om att de absolut borde sova men hann inte fören det ringde på dörren.
Han tittade oroligt mot klockan. Det var väldigt sent. Vem plingade på såhär sent? Han följde Zacharias med blicken när han gick mot dörren och det knöt sig i magen och han var snabbt uppe på fötterna och följde tyst efter mot hallen.
Det verkade som om Zach i alla fall kände människan som stod utanför hans dörr men att det inte gav honom någon speciell glädje.
Och så hörde han det. Pappa. Det var hans far vid dörren.
De hade inte pratat mycket om honom men eftersom han aldrig hälsat på vid sjukhuset hade Benjamin dragit sina egna slutsatser.
Han klev fram och ställde sig närmare Zach och studerade mannen. Nog var de lika- till utseendet i alla fall men inget annat antog Benjamin.
Mannen, hans far hade druckit det syntes och kändes på lukten.
Om de handlade om pengar skulle Benjamin utan tvekan kunna låna ut sina pengar men han sa inget eftersom Zach inte verkade speciellt glad över att han var här. Och om anledningen var pengar var det kanske bäst att de inte gav honom några.
Det kändes som han borde säga något men fann inga ord utan valde att stå kvar bredvid Zach. Han visste inte varför. Antagligen var det för att kunna hjälpa honom ifall detta skulle eskalera. Aldrig att han skulle låta Zach bli skadad igen när han var i närheten. Han höll sig en bit ifrån men ändå nära men vidrörde inte vid Zach.
Han hade ju ingen aning om hur hans far skulle reagera på en sådan sak, hans egna pappa skulle ju gå i taket så han beslutade att bara finnas nära till hands.

Zacharias såg snabbt upp på Benjamin, tacksam att han var där. Samtidigt som han också skämdes väldigt över hans far, och hans beteende. Det var ju inte direkt normalt att ens föräldrar söp sig fulla och kom och tiggde pengar?
"Så bara för att du nu flyttat så tänker du inte längre hjälpa din farsa? Vet du vilken jäkla ouppfostrad skitunge du beter dig som, men jag borde väl ha anat det som du bara ställt till besvär. Borde du inte veta bättre än att gå emot din far?", fräste han argt, började ta nåt steg emot Zach som instinktivt ryggade bakåt. Inte av hans hårda ord, utan av att han gick närmare - rädslan för pappan när han var full satt djupt. Pappan stannade dock till när han såg Benjamin, och fnös lätt.
"Och en jäkla bögjävel är du också, inte den minsta respekt för din familj! Men det klart, med tanke på hur många av er som blir sjuka och stryker med får man väl hoppas du gör det innan du förstör familjen helt", fortsatte han kort, det var typiskt honom när han var full att verkligen ge sig på Zach på det viset. Och mer än så ibland. Men Zach försökte allt han kunde att inte visa att han tog åt sig något av det hela. Ja, tyckte han så var det inte så konstigt att han inte kom till sjukhuset iallafall då..
"Du kommer inte få några pengar här, pappa. Matt är påväg", sade han kort, pappan utbrast i ännu en mängd svordomar men klampade åtminstone iväg surt ut igen. Zach suckade och stängde dörren efter honom, såg på Benjamin och slog lätt ner blicken.
"Förlåt för det där. Han kan va... Speciell när han druckit", mumlade han, skämdes rejält för sin fars beteende. Och även om han visste att det var spriten som talade, så tog han ändå åt sig av hans ord.

Benjamin såg på pappan med ilska i blicken. Hur kunde han säga så? Zach var väldigt uppfostrad i hans ögon. Han hade blivit en otroligt underbar och bra människa trots att hans pappa funnits med i bilden.
När pappan sedan stegade inåt och Zacharias backade undan klev Benjamin in lite framför Zach. Att se honom bli skadad igen var inte ett alternativ.
Men han kände pappans blick mot sig och ordet som han sa även om det var riktat emot Zach tog det även hårt på Benjamin.
Hans föräldrar skulle komma bra överens när Zachs pappa var i detta tillståndet. Inte för att hans föräldrar någonsin skulle säga det ordet men han visste att de tänkte det varje gång de tänkte på honom.
Och han visste inte vad som var värst, öppet hat som sånt här eller dolt hat som hans föräldrar hade. Men båda sakerna gjorde ont.
Han såg på mannen när han gick ut från lägenheten och Zach stängde dörren och Benjamin var snabb att låsa den. Det kunde vara presidenten själv. Han ville inte ha honom i närheten av Zacharias.

Benjamin vände blicken mot honom och la fingrarna under hans haka och tvingade upp hans blick.
"Hey- det är inte ditt fel. Du har inget att be om ursäkt för." Viskade han allvarligt och la sedan armarna om honom.
"Jag älskar dig precis som du är i alla tillstånd. "Viskade han och gav honom en lätt kyss.
Uppenbarligen så hade han och Zach mer gemensamt än han trodde. Deras föräldrar var ungefär lika hemska.
" Tänk inte på vad din far sa. Du är perfekt. " Log han och höll om honom och såg in i hans ögon med ärlig blick.

Zacharias såg tyst på Benjamin och kunde inte låta bli att le lite, bara hans ord och sen kyssen på det? Han visste tydligen precis hur han skulle få honom på gott humör igen.
"Du är en ren ängel ibland, vet du det?", sade han mjukt, vad skulle han göra utan honom? Visserligen hade han klarat sig länge utan Benjamin, men nu efter att ha träffat honom så kändes det helt otänkbart. Han lade armarna om hans nacke med ett leende på läpparna igen.
"Jag älskar dig också", sade han mjukt, närmade sig för att återigen ge honom en mjuk kyss, han kunde bara inte få nog av dem. Varje kyss fick honom att bara längta efter mer.
"Men du, vi borde nog gå och lägga oss nu", sade han, släppte taget om honom. Istället tog han hans hand och gick emot sovrummet, dels så var klockan faktiskt mycket och dels så gav det honom en ursäkt att få vara närmare honom.

Benjamin skrattade lite generat till.
"En ängel huh?" Flinade och dolde ansiktet mot hans axel och tittade sedan upp på det andra han sa. Han älskade honom och grejen var att han trodde på honom, han trodde på honom med allt han hade och det skrämde honom men han vägrade att låta det förstöra deras stund tillsammans så han gav honom ett brett och ärligt leende.
Han besvarade kyssen med ett leende och skrattade lågt.
" Det borde vi verkligen. " Sa han och lät honom leda honom till sovrummet.
Han blev nervös, sådär som han blivit förra gången men det hade gått bra och detta var Zach. Hans Zach, hans pojkvän. Han bet sig lite i läppen och kramade hans hand innan han lätt släppte taget om honom.
Studerade sängen och sovrummet en kort stund innan han såg mot Zach.
"Så vilken sida föredrar du?" Sa han försiktigt men nyfiket. Det var ju alltid annorlunda i sin egen säng och de hade aldrig sovit här hos Zacharias tillsammans.
Egentligen så spelade det inte någon roll egentligen men han kände sig nervös och ville dra ut på tiden men samtidigt så ville han inte det.