Not what I wanted [PRS]

”Skulle det ens finnas någon anledning som inte skulle gjort mig irriterad?” Undrade Zihao och började massera de dunkande tinningarna. Smärtan hade redan dragit igång, påbörjat sin lilla tortyr för dagen. Förut hade det varit lindrigt, men efter Masons lilla show verkade det ha blivit tusen gånger värre. Ryggen föll tillbaka mot sätet och bakhuvudet lutades mot fordringen. Fan, fan, fan. Han var verkligen alldeles för instabil när det kom till sådana grejer och de lyckades alltid jaga upp honom i onödan. Skillnaden nu var att det skett på helt fel dag och just eftersom sjuttonåringen var så pass labil, kunde det sluta i katastrof. Det var inte bara sinnet som halkade på sned då och då, utan även kroppen. Förbannelser kan slå slint på alla möjliga sätt och vis, ungefär på samma sätt som det gjort på Harry Potter. Men varulvsförbannelsen var så otroligt grundad och stadgad att den inte borde kunna bli ”fel”.
Zihao skakade tillslut på huvudet och sneglade upp mot Joshua med samma grimas strykande över ansiktet som innan. Nja, han brukade inte direkt ha yrsel, i alla fall inte i vanliga fall.
”Jag..nej”, stötte han fram och fortsatte med den lilla massagen. ”Brukar du alltid acceptera det faktum att Mason kallar dig f-för smutsskalle?” Fortsatte han lätt bittert och slöt ögonlocken. Jovars, det där hade minsann fångat hans uppmärksamhet innan och han kunde absolut inte acceptera det. Ingen ska acceptera att bli kallad för ett sådant skällsord. Inte okej.
”Du låste kupédörren”, konstaterade sjuttonåringen tyst och började dra fingrarna genom håret, rufsa till de svarta hårstråna av ren frustration. ”Lås upp den”, bad han ännu tystare och sjönk ihop. En flyktväg var alltid bra att ha, för Joshuas skull alltså. Det brukade inte vara någon större fara så länge det fortfarande var dag, men man kunde ju aldrig vara helt hundra i förväg. Bättre att ta det säkra före det osäkra, speciellt då han inte fått i sig den sista dosen av elixiret ännu. Typiskt. Dumma Mason.

Joshua rycker på axlarna, hur ska han kunna veta det? Det var mer ett påstående som han trott skulle passa in, men som uppenbarligen inte riktigt gjort det. Att hamna i Azkaban är väl däremot mycket värre än alla olika bestraffningar som Manson kan få en att hamna i, i alla fall i sextonåringens ögon. Men det är väl annorlunda från person till person. Den svala vattenflaskan lägger han försiktigt mot Zihaos alldeles överhettade panna. Stackarn, att svimma två gånger på en dag är inte direkt någonting behagligt. Och sedan kommer det där om smutsskalle, vilket han faktiskt förväntat sig förr eller senare.
”Inte i början, men det är ett av många smeknamn som jag inte riktigt längre bryr mig om.. självklart om han slänger de orden mot någon vän, men för mig.. det är hemskt jag vet, men har bara blivit så van.” Att bli van vid något sådant, sådana elaka handlingar och förskräckliga ord är nästan lite läskigt, men definitivt tragiskt. Han borde inte ha tillåtit sig själv att bli van, eller att bli okej med det. Men.. ja, vad kan han göra åt det? Han har liksom stirrat på ärret på sin axel ett flertal gånger, det är inte lika äckligt eller förbryllande längre. Därefter glider uppmärksamheten mot den låsta dörren, ska han låsa upp den?
”Varför då? Om Mason kommer tillbaka vill vi väl ändå inte att han ska kunna komma in?” Frågar Joshua med rynkade ögonbryn. Däremot tänker han inte protestera. Zihao ser nästan ut att få en panikattack, och kanske det släpper lite på stressen om åtminstone dörren är öppen. Så kan det vara. Han sträcker på ryggen och armen, lite extra för att faktiskt nå till låset där han sitter. Han lyckas, helt minimal är han faktiskt inte.

Även om Zihao på sätt och vis förstod hur Joshua tänkte, samt vad det var han ville ja dram, kunde han inte acceptera det. Han skulle nog aldrig kunna göra det, trots att den yngre nu var såkallat ”van”. Visst, man kunde vänjas till olika saker, så som namn och en viss typ av behandling, men det betydde aldrig att det var okej.
”Bara så att du vet håller jag inte med ett skvatt och nästa gång någon kallar dig för det kommer personen i fråga att bli rejält nedslagen”, konstaterade han med ett litet morrande och lät händerna glida ner i knät. Den kalla flaskan var verkligen en trevlig kontrast mot den brännheta pannan. Alltså det fanns ju alltid en risk att han faktiskt skulle brinna upp, typ slå upp i lågor och förvandlas till en hög med aska. Äh, det skulle ändå inte göra någonting, han var ändå bara en massa jävla problem.
Ett av ögonlocken slogs upp. Zihao stirrade mot Joshua, försökte att hålla andningen någorlunda i styr. Men hjärtat ville inte vara med och fortsatte leka kapplöpning. Dunk, dunk, dunk. Det kändes verkligen som om det sjunkit ner i tårna på honom. Paniken hade på något magiskt sätt lyckats förstöra allt, trevlig överraskning.
”Det finns en anledning till att jag är klassificerad som extra farlig, Joshua”, mumlade sjuttonåringen och slöt ögonlocket igen, med en utdragen suck. De försökte verkligen skrämma bort varandra på alla möjliga sätt och vis. Sextonåringen med hans extrema kontrollbehov och Zihao med sitt evinnerliga pälsproblem. ”Jag vill inte tappa kontrollen och råka göra någonting dumt, okej? Det är bättre att kunna slita upp dörren och slänga ut dig i säkerhet om det nu skulle bli nödvändigt.”

Nej, det kan säkert vara helt oförståeligt för andra varför Joshua är så okej med att bli kallad såna hemska skällsord och bli behandlad på ett sådant sätt. Däremot skulle nog många som genomgått något liknande i den mängd och den sträcka som honom förstå, och det är nog därför han och Aeron fått en speciell liten koppling. Det finns inte många andra som förstår sig på deras knasiga vanor och hur det kan vara okej, men de som väl gör det.. ja, de brukar Joshua alltid kunna få kontakt med. De brukar inte bry sig om resten av eleverna, eller alla rykten. Det är såklart inte alla, Hayley är rätt uppfriskande på det sättet. Folk är inte rädda för att vara med henne, folk är inte rädda om hur det skulle påverka deras rykte, men hon är fortfarande fastklistrad hos Aeron och Joshua.
”Om det inte spelar någon större roll för mig, varför spelar det roll för dig? Det är ett hemskt ord, jag vet, blir himla sur när någon säger det till någon annan. Men det är liksom ingenting du ska behöva oroa dig över Zihao.” Mumlar sextonåringen och lutar lite på den svala vattenflaskan så att den ska kunna nå varje vrå av pannan. Det verkar som att den lilla krabaten gillar att bli svalkad lite grann, vilket leder till att han stryker den ner över kinderna. Ner mot den flammiga halsen.
”Nej, nej jag förstår. Jag ville bara fråga..” Joshua masserar sina knän som värker mot golvet. Det är lättare att sitta där på golvet med flaskan än på sätet. Även om det skaver lite grann. ”Känns det som att du kommer förlora kontrollen?” Att behöva oroa sig över det där flera gånger i månaden måste vara väldigt läskigt. Särskilt hos en person som har lika stort kontrollbehov som gryffindoreleven. Herregud vad jobbigt. ”Är du hungrig? Näring kanske kan göra det lite lättare.. jag kan gå och köpa någonting.”

”Det bara gör det okej?” Utbrast sjuttonåringen och slog bort flaskan. Bra där, nu hade han inte tänkt sig för. Var någonting nytt? Nope. Han stirrade tomt efter flaskan som rullat iväg över golvet, där den nu halvt gömde sig under ett av sätena. Hur dum får man vara? På riktigt, Huaze Zihao, på riktigt? Ibland undrar man ju om det finns ens en gnutta självbehärskning inom dig, du låter alltid humöret ta över. Stirrandet fortsatte maniskt. Ögonen kunde verkligen inte slita sig från den där förbaskade flaskan. Varför hade han ens slagit bort den? Nu var ansiktet ännu varmare än det varit för några sekunder sedan och han var hyfsat säker på att det var svett som rann nerför ryggen och inte vattenkondens från flaskan.
”Jag är aldrig i kontroll, aldrig”, viskade Zihao och vände äntligen bort de svarta ögonen från vattnet. ”Du vill aldrig slita av ditt eget skinn eller?” Frågade han därefter och skrattade till, för att sedan börja snyfta. Humörsvängningar från helvetet. Joshua måste verkligen trott att han var komplett psykotisk hälften av tiden, vilket han typ var.
Axlarna började skaka och tårarna forsade likt två stora floder nerför de rosiga kinderna. Så sjukt pinsam. Varför grät han ens? För att han hade en så otroligt kass självkontroll? Det var mycket möjligt faktiskt, med tanke på att det var någonting som gnagde inom honom ofta.
Naglarna grävde ner sig i fodret och han pressade ihop käkarna så att tänderna gnisslade mot varandra. Kanske de skulle spricka om han fortsatte tillräckligt länge? Det var väl bara att vänta och se.
”Förlåt..alltså du borde sätta dig på sätet istället..annars kommer du få blåmärken på knäna förr eller senare”, snyftade han och fattade tag om sextonåringens händer, försökte envist dra upp honom.

De möra ögonen följer efter den stackars vattenflaskan, den landar i mitten av golvet och rullar ner under sätet mittemot. Det skrämmer Cissi, som väcks av det smackande, hårda ljudet. Den lilla kissemissen sträcker på sina framben där hon ligger på rygg och gäspar stort. Hon har fått sova åtminstone lite grann, bättre än ingenting ji.
”Nej, det är klart att det inte är okej! Ingenting som de gör är okej, jag menar bara att.. det är verkligen ingenting du behöver oroa dig över, det är mitt problem.” Smutskalle är nog ett av de värsta skällsorden en mugglarfödd kan få, men när det blivit slängd mot en i flera år är det många som vänjer sig. Zihao har inte behövt bekymra sig över det där innan, åtminstone inte åt Joshua, så varför tillåta honom göra det nu? Det sätter bara mer press på honom. Nej, det skarnet bekymra honom. Fingrarna glider försiktigt upp mot sjuttonåringens kinder, bara för att sedan dra in honom i en stor bamsekram. Händerna pillar avlägset med Zihaos hår, kanske för att få honom att lugna ner sig lite. Kontrollen kan verkligen inte vara lätthanterlig under den här tiden i månaden. Det är imponerande, Zihao är imponerande, stark. Beundransvärd.
”Det vill jag helt klart, och mitt hår. Däremot, inte i samma utsträckning som dig..” Nej, det är en sak som är säker. Det går inte att jämföra Joshuas kontrollbehov med allt det som slytherineleven förlorar varje månad.
”Be inte om ursäkt, jag sitter gärna på golvet.” Försäkrar han och lutar sig bakåt lite, så att han kan se honom i ögonen. Jösses vad förtvivlad han ser ut att vara, alldeles darrig och överhettad. Än en gång sträcker han på sig, fångar upp vattenflaskan igen och duttar den mot det varma ansiktet.

Fast nu låg det ju tyvärr till så att Zihao inte kunde låta bli att oroa sig. Det hade gått alldeles förskräckligt snabbt, men han brydde sig liksom redan om Joshua och det betydde att han inte kunde se på när den yngre fick sådana skällsord slängda på sig. Speciellt inte eftersom det verkade hända så pass ofta som det gjorde.
”Men det gör jag ändå, så det är bara att acceptera det faktum att jag gör det”, knorrade sjuttonåringen och fattade ännu en gång tag om den yngre. Han kunde inte sitta på golvet. Han fick inte sitta på golvet. Det försiktiga duttandet med vattenflaskan hade börjat igen och det hjälpte naturligtvis en aning mot hettan som pulserade genom kroppen. Men Zihao visste redan mer än väl att det bara fanns en lösning till det där, ett sätt att få det hela att sluta. Flaskan lindrade det hela, däremot var det inte någon lösning.
”Snälla slit inte av dig håret, det är mjukt och trevligt att pilla med”, mumlade slytherinaren och släppte greppet han hade om sextonåringens axlar. Det skulle ändå inte leda till någonting, så varför ens försöka? Han ville tydligen sitta där på golvet. ”Du är så jävla konstig.” Ha! Som om du har någonting att säga när det kommer till att vara konstig, korkskalle.
De mörka ögonen var sådär maniskt fästa på Joshua, lite som om de limmat fast sig där. Snyftandet hade blivit en aning bättre, men paniken kvarstod. Och det med all rätt. Pupillerna var vidgade och irisen skimrade i den där obehagliga, gula nyansen.
”Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt.” Panik.

Det kommer inte direkt leda till något om Joshua ska försöka protestera på det där. Det känns ju rätt bra, varför är det så svårt att acceptera det? Den ett år äldre bryr sig, och den lilla tanken får hjärtat att skutta och kinderna att bli alldeles rosiga. Inte för att han är kär och drömt och längtat till Zihao skulle säga så, definitivt inte, men det är faktumet att han kan bry sig om honom. Att någon kan bry sig. Nu finns det förvisso redan ett par människor som gör det, men det gör honom varm. Det känns bra helt enkelt.
”Okej, jag ska försöka acceptera det.” Försäkrar sextonåringen med ett glatt litet leende. Precis som Joshua bekymrar sig över den andres förvandling och hur han mår, kan väl Zihao få bekymra sig över skällsorden och hur Joshua mår, även om det verkligen inte är något han kräver. Tummarna stryker sig försiktigt över de sköra kinderna medan ögonen glider från hans hårfäste till han haka. Han har inte något elixir på sig.. han kan skapa det, men det tar fruktansvärd lång tid, de kommer inte hinna. Hade Zihao tagit elixiret? ”Jag vet, jag är sjukt konstig. Zihao, har du tagit elixiret nyligen? Fick du inte med dig något hem?” Frågorna blir många på en och samma gång, kontrollbehovet visar sin fula sida än en gång. Han försöker att hålla lugnet, vilket han lyckas hyfsat med, han vill inte stressa upp slytherineleven ännu mer. Det är svårt att inte tappa lite kontroll när färgerna i den äldres ögon plötsligt skiftat färg och dennes panna blir allt varmare och varmare.
”Be inte om ursäkt.” Han bör låsa. Om Mason kommer tillbaka in i deras kupé kommer han skvallra till sin högt uppsatta far och få Zihao utsparkad från Hogwarts. Det kan han inte låta ske, definitivt inte.

Okej, så det där var i alla fall någon typ av framsteg. Helt klart bättre än ingenting, även om han insåg redan där och då att den där diskussionen troligen skulle återuppstå någon gång i framtiden. De verkade ha delade meningar om i princip allt mellan himmel och jord, så det var lika bra att förvänta sig det. Men för stunden var det där i alla fall löst, färdig diskuterat. Ordet smutsskalle var någonting som sände iväg sjuttonåringens hjärna på absolut högvarv, vilket var en anledning till att han reagerat så starkt. Och inte bara känslomässigt, utan kroppen hade glatt hakat på och blivit helt jävla snedvriden på köpet. Inte bokstavligen såklart, men nästintill. Frågan som den yngre ställde lyckades i alla fall få tankarna på annat håll, även om paniken fortfarande sköt omkring under huden på honom.
”J-jo, jag har tagit det varje dag under veckan, förutom idag”, klämde Zihao fram, utan att vika undan med blicken eller ens så mycket som blinka. Nåja, skolan kom närmare för varje sekund, så det var något positivt. Kanske han kunde hålla ut tills dess? Eller inte. Han var ju faktiskt helt jävla hopplös.
”Det borde inte vara n-någon fara, det b-borde verkligen inte det”, stammade slytherinaren och försökte ta några djupa andetag. ”Men jag..jag kan inte lova någonting”, avslutade han med en liten darrning på rösten och försökte fokusera på beröringen över kinderna. Så mjuka, försiktiga drag. Andas in, andas ut. Ögonlocken som nyss slutits i några sekunder slogs upp och de bärnstensfärgade ögonen spärrades upp. Okej, det var försent. Dags att i alla fall försöka slänga ut Joshua ur kupén. Fast med tanke på hur jävla envis den yngre var kunde det där förmodligen sluta i en stor tragedi.

Förutom idag. Det brukar inte vara ett sådant stort bekymmer, Zihao borde inte behöva lida så mycket och se till att ta elixiret varenda dag. Men efter alla år som den äldre genomgått allt det här vet han bäst. Dock verkar det som att det hela påverkat sjuttonåringen mer än andra, Professor Lupin hade inte haft lika mycket dilemma. Han hade någorlunda koll på det hela, och kanske det finns en möjlighet att få hjälp av honom. Varför Zihao fått så mycket värre biverkningar är oförståeligt, kanske för att han var så liten när han blev biten. En möjlighet.
”Har du det i väskan? Jag kan hämta det åt dig.” Om han kunnat ta det under hela veckan kanske det fortfarande finns kvar? Han kanske hade glömt efter all konversation under morgonen.. och helt ärligt får det att bubbla upp skuldkänslor i bröstkorgen på Joshua. Han hade ingen aning om att det var så strikt, eller att den äldre ens hade elixiret. Dumma, dumma Joshua. Det verkar som att andetagen blir allt snabbare, bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner.
”Jag kan försöka hämta någon av dina vänner om de är bättre att vara med?” Joshua är ju ny till det hela. Även om han vill kunna vara duktig på allt, kunna hantera varje problem som dyker upp, så går det bara inte. Zihao skulle ha det bättre med sina vänner. Bra vän Joshua är, men helt ärligt är det bara av oro för sjuttonåringen och ingenting annat.