rollspelare & wolfy prs

Nico hälsade på kaptenen och soldaterna innan han lät sig visas ner till sin hytt. Inte för att det var något speciellt att se men det skulle vara oartigt att säga nej då den unge soldaten var så ivrig. Och han ville ju inte ge ifrån sig ett dåligt intryck heller. Han behövde folk som såg upp till honom och som trodde att han skulle bli en bra kung.

Estelle väntade in sina damer innan hon bad en soldat visa henne en kammare som de kunde bosätta sig i. Hon tackade när de väl var i kammaren och stängde dörrarna. Hon suckade högt och la sig ner i sängen, damerna var minst lika trötta och uttråkade så det dröjde inte långe förrän de spritt ut sig för att sova så bekvämt som möjligt.

Istället för att genast lägga sig gick han upp på däck där han stod och beundrade den stjärnklara himlen en stund. Ett och annat stjärnfall lyckades han också se vilket lockade fram ett busigt skratt ur honom. Som barn hade han varit väldigt fascinerad av stjärnorna men på senare tid hade han allt mer sällan tagit sig tid att gå ut den här tiden på kvällen. Åtminstone hade han inte gjort det för att beundra några stjärnor.

Estelle lyckades bara få en stunds sömn. Hon suckade lågt och såg sig omkring, blev snabbt uttråkad så hon tog sin kappa och gick runt. Hon gillade att se sig omkring och utforska nya ställen, och då fartyget var begränsad skulle det gå snabbt och smidigt. Hon la armarna om sig själv och bet sig på läppen då det var kallt när hon kom upp på däck.

Då han hörde fotsteg bakom sig misstänkte han först att det var någon soldat. Nyfikenheten tog ändå över och han vände på huvudet. Eftersom det var mörkt och belysningen inte tillräckligt stark, kisade han med ögonen samtidigt som han flyttade sig smått närmare personen.
"Är det du?" undrade han förvånat då han förstod att det var Estelle. "Kan inte du heller sova?"

Estelle spärrade lätt upp ögonen och skrattade till, tyckte att de kunde lägga av med att mötas på det sättet.
”Det guppar för mycket.” Förklarade hon innan hon såg sig omkring. ”Vad är din anledning, ers höghet?” Hon började känna sig lite bekvämare med prinsens närvaro, så det sista hade varit lite med en retsam ton.

"Mm, påminn mig inte." Att han inte blivit sjösjuk än var ett under men han var glad för att det inte var fallet. De fick hoppas på att resten av resan skulle gå bra och att de inte skulle behöva ta sig igenom stormväder. "Jag har svårt att somna ibland och tänkte att det skulle vara trevligare att sitta här uppe på däck än ligga och vrida och vända på mig i sängen."

Estelle nickade lite och gick fram till kanten för att se havet. Hon suckade lågt och vände sig sedan om mot prinsen med ett leende på läpparna.
”Jag hoppas bara att mina landsmän kommer i land oskadda. England hotar fortfarande.” Sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon visste att Frankrike hade en god relation med den däremot så hon oroade sig inte för sin egna säkerhet.

"På tal om England.. jag förstår om min mor trampade på en lite öm tå då hon pratade om att en allians med England skulle vara bättre för Frankrike än en med Skottland," började han och rynkade smått på pannan innan han fortsatte, "men jag är inte av samma åsikt." Estelle hade inte gett honom en anledning att tvivla på en allians och han litade på sin magkänsla. Han hoppades dock innerligt på att han inte skulle behöva få ångra sig heller.

”Hon har rätt, Nicolas. England hade gjort er starkare.” Sade Estelle och tittade ner. Hon ville ju inte att han skulle tro att att hon tvivlade på honom men hon ville inte att han skulle försvaga hans nation och senare inse det och skylla på henne.