Yehet och Kkaebsong [PRS]

Under tiden som resten av gruppen tränade nere i danssalen, lagade Zihao frukost åt sig själv. Ris med stekt svamp, det blev alldeles utmärkt. De flesta hade nog kallat det för lunch, men enligt nittonåringen så var det frukost. Det var ungefär sådana saker som han brukade äta hemma. Även om han föredrog kött, så hade föräldrarna väldigt sällan haft råd med det. Så det var helt enkelt inte sällan de ätit tofu eller svamp istället för kött. Men han hade inte haft någonting emot det och hade fortfarande inte det. Smaken påminde honom om hemlandet och livet ute på landet. Ibland saknade han det verkligen..så mycket att hjärtat värkte.

Paus, efter två timmars träning och Joshuas lätta kropp faller ner mot golvet i en hög. Gud vad utmattad han är, huvudet dunkar hårt och han mår något fruktansvärt illa. Som att han ska kräkas upp all mat, även när det inte finns något i honom alls. Euijin sätter sig ner i huk bredvid gruppens yngsta medlem, och lägger en hand mot hans panna.
"Du borde nog gå upp och vila... Du är alldeles rödflammig." Mumlar han oroligt och hjälper Joshua upp på fötter, som utmattat vacklar till. "Jösses."

När någon öppnade dörren in till lägenheten, hade Zihao ätit färdigt sin frukost och även diskat efter sig. För tillfället befann han sig i soffan framför tvn. Däremot tittade han inte direkt på programmet som spelade upp framför honom, utan han satt istället och fipplade med mobilen.
”Är ni redan tillbaka?” Ropade han och vände upp blicken från den lilla skärmen. Euijin, som halvt om halvt burit Joshua in i lägenheten, skakade på huvudet och lirkade försiktigt loss greppet han hade om den yngre när de nådde fram till soffan.
”Nej, men jag tror att han håller på att bli sjuk..kan du fixa någonting att äta och se till att han inte blir värre?” Undrade den äldre och slängde en filt över artonåringen innan han klappade försiktigt över de mörka lockarna. ”Tror verkligen att han behöver någonting att äta.”

En rynka glider in mellan de välplockade ögonbrynen. Joshua vill envisas med att han inte är hungrig, att han inte behöver någon mat. Dock skulle är det uppenbart inte sant, nej artonåringen mår illa, och det är jävligt tragiskt att han inte ens vill medge det för sig själv.
"Det är okej, jag kan fixa något själv." berättar han med ett litet, försäkrande leende. Han tvingar upp kroppen från soffan, och med darriga ben rör han sig mot köket. Soppa, ja det skulle verkligen vara gott det. Och varmt.
"Okej," säger Euijin och stryker försiktigt sin hand över Joshuas rygg innan han nickar mot Zihao. "Bara se till så att han får i sig något, okej? Och att han inte börjar träna här i lägenheten istället."

”Jag lovar och svär”, konstaterade Zihao och stängde av tvn med ett tryck på kontrollen. ”Joshua, sätt din lilla gulliga rumpa i soffan igen, litar inte på att du kommer laga någonting substantiellt”, ropade han därefter och kom upp från soffan.
”Du, det gör inte jag heller”, mumlade Euijin och gav kryckorna till nittonåringen. ”Se till att han äter någonting som faktiskt innehåller näring”, fortsatte han tyst och gav den yngre en lång blick innan han försvann ut från längdenheten igen. ”Vi sed senare okej?” Nähä, det var inte så att han bodde i lägenheten? Zihao himlade med ögonen och hoppade ut i käket med stödet från kryckorna.
”Gå och sätt dig, så fixar jag någonting att äta”, sade han bestämt och knuffade artonåringen åt sidan. ”Som sagt, jag litar inte ett smack på att du kan fixa någonting bra att äta åt dig själv. Så schas med dig.”

Än en gång har Zihao av någon konstig anledning fått artonåringen att rodna, varför behöver han uttrycka sig på det viset?
"Men jag kan fixa det själv.." gnäller Joshua och ser upp på den äldre med stora ögon. Han har länge fått höra att han är för söt för sitt egna bästa, puffiga kinder, stora ögon och vinnande figur, så ofta brukar han kunna använda detta för sina egna fördelar. Dock är han rätt dålig på det, då han är alldeles för skygg. "Kan vi ta soppa? Varm soppa? Snälla?" Ja, artonåringen har av någon anledning blivit väldigt sugen på soppa.

”Låter du mig ta hand om det om jag lovar att jag lagar soppa?” Undrade Zihao och studerade Joshua med tveksamma ögon. Så jävla söt men samtidigt alldeles för smal. Visst, det såg inte dåligt ut på någon nivå, men den yngre behövde verkligen ta ätningen på större allvar. Annars skulle han troligen aldrig kunna överleva i framtiden. Särskilt inte då schemat blev mer hektiskt och de hade mindre tid att vila. ”Kan göra tofu och svamp soppa om du vill? Det brukade alltid min mamma laga när någon av mig eller mina bröder mådde dåligt”, föreslog han efter ett tag och började plocka fram ingredienserna.

Joshua förstår att det oftast är positivt att få hjälp av andra, men han är bara så van vid att ha kontroll över vad han äter och vad han lagar. Men det är väl dags att ändra på det? Zihao är säkert väldigt duktig på att laga mat, iallafall låter det som det.
"Okej.." svarar han efter en liten stunds tystnad och nickar för sig själv, han är väldigt tacksam som har en Zihao med sig nu. Visserligen är det inte ett endaste dugg bra att den äldre har gjort illa foten, men Joshua uppskattar sällskapet. "Det låter jättebra," lägger han till och sätter sig ner på en stol vid köket, för att hålla nittonåringen sällskap när han lagar mat. "Är hon duktig på att laga mat, det låter väldigt gott nämligen."

Zihao ryckte lite på axlarna, samtidigt dom han började skölja av de olika typerna av svamp. Sedan placerade han dem på en skärbräda och började hacka de lite större svamparna till mindre bitar.
”Ja, jag tycker att hennes mat är god”, mumlade han och drog lite på munnen. ”Grejen är att vi aldrig har haft speciellt många olika typer av ingredienser, så vi åt ungefär samma sak hela tiden. Det vanligaste var fisk i chiliolja och en hel drös med chili”, förklarade nittonåringen och hällde ner all svamp i en kastrull, för att sedan övergå till att hacka upp tofun. ”Vi hade det inte så gott ställt unde rmin uppväxt och de har det fortfarande inte särskilt bra.”

Med blicken fäst på Zihao lutar artonåringen försiktigt kinden mot handen.
"Åh.. då förstår jag," mumlar han, jo Euijin hade berättat att båda nittonåringarna haft en tuff uppväxt, även om de behandlat honom dåligt. "Du får lära mig några recept, så ska jag fixa lika sätter varje gång du mår dåligt." Säger Joshua huttrandes och ställer sig upp från stolen, bara för att tassa fram till Zihao och slingra armarna om honom i en liten kram. Mysigt.