PRS Aphrodite & wolfy

Varje gång Tara eller Killian pratade om hur deras liv sett ut förr växte Meilas nyfikenhet och intresse allt mer. Nu skulle hon ha chansen att få höra mer med tanke på att hon skulle komma att spendera de kommande dagarna i deras sällskap. Hon följde efter Killian till rummet som låg bredvid Taras och såg sig om. Precis som resten av huset hade rummet en vacker inredning, det var inte alls svårt att känna sig som hemma. Hon tog emot nyckeln han räckte henne och nickade lite, placerade den på nattduksbordet då hon omöjligt skulle kunna missa den där.
”Tack.” Det kändes som hon tackade dem ofta för allt, men de hade gjort mycket för henne och det var något hon inte var van vid. Under sin uppväxt hade hon praktiskt taget satt alla andras behov före sig själv, och att någon plötsligt visade henne den omtanke hon knappt fått från sin familj visste hon inte vad hon skulle göra av sig själv. Blygt sträckte hon ut armarna mot honom för att ge en kram.

Killian log mot henne och såg hur hon rörde sig framåt mot honom. Hon lade armarna runt honom och han blev lite förvånad, samtidigt som han blev glad. Han lade armarna runt henne och andades in doften som var unik för just henne, doften som bara vampyrer kunde känna. Alla människor hade en unik doft, men Meilas var godare än någon annan han hade känt under sina 300 levnadsår. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, för allra helst ville han bara stå kvar i omfamningen i en evighet, men det visste han att han inte kunde göra, det skulle verka konstigt. När en acceptabel tid hade gått så drog han ifrån omfamningen med ett leende. Han gillade omfamningen alldeles för mycket, och hans tankar började snurra om Meila och känslor.

Då hon lagt armarna om honom vred hon på ansiktet så det var vänt en aning mot hans bröstkorg. Hon andades in doften från honom och slöt ögonen med en liten suck. Hans omfamning var nästan magisk: hon kände sig avslappnad och trygg. En våg av välbehag spred sig inom henne och helst hade hon kramat om honom en längre stund, men hon vågade inte göra något annat än släppa taget om honom då han drog sig undan. Meila besvarade hans leende och slog sedan ner blicken i golvet, precis som om det skulle hjälpa henne att lugna ner sig lite och inte ge in för allt annat hon ville göra.

Killians öron plockade upp Meilas hjärtslag. De slog aningen snabbare än vanligt, men han sa ingenting. Han satte sig ner på sängen och log lite.
"Känns det okej att sova här? Dina föräldrar kanske undrar vart du tar vägen?" frågade han och log. Han ville allra helst att Meila skulle stanna och aldrig gå, men det var ju något som antagligen aldrig skulle hända.
"Vi behöver handla också", sa han mest för att skjuta bort tankarna om vad han kände, "frågan är om du och Tara kan göra det, eftersom dina föräldrar vet hur jag ser ut" sa han och suckade. Han ville ju kunna umgås med Meila utanför huset och slippa smyga runt för risken att hennes föräldrar skulle upptäcka honom. Däremot hade de ju faktiskt aldrig träffats om hennes föräldrar inte hade tagit honom tillfånga, så på ett sätt borde han vara tacksam till dem.

”Jag sover gärna här,” nickade hon försäkrande. Bara tanken av att slippa gå hem gjorde henne glad. Det skulle bli skönt att undvika hennes föräldrar några dagar, trots att hon någ skulle bli tvungen att åtminstone skicka ett sms med en lögn om var någonstans hon höll hus. ”Jag tvivlar starkt på att de kommer skicka ut en patrull med poliser och bybor om jag inte syns till på några dagar.” Meila knäppte händerna framför sig, nickade igen åt hans följande fråga. Att han inte skulle kunna vistats utomhus, åtminstone i hennes sällskap, gjorde henne ledsen. Vilken röra hennes föräldrar lyckats skapa. Lyckligtvis kände de inte till Tara och det var ju åtminstone något.

"Jag tyckte jag hörde mitt namn" sa Tara och kom in i rummet. Hon fingrade på ringen runt hennes finger; hon var lite ledsen eftersom hon visste att Killian skulle ta den ifrån henne vid slutet av dagen. Hon log mot Meila.
"Jag håller gärna dig sällskap till affären, jag har aldrig handlat annat än te och kaffe, kul med lite omväxling" sa hon med ett skratt.
"Jag får väl städa upp resten av bokhyllorna" sa Killian och flinade samtidigt som han boxade Tara lekfullt på armen, som räckte ut tungan.
"Jättekul" sa hon ironiskt och Killian flinade innan han gick ner för trappan. Tara vände sig till Meila.
"Är du redo?" frågade hon med ett leende.

"Du hörde rätt." Meila log mot Tara som anslöt sig till deras sällskap, krokade vänskapligt arm med henne för att gå ner för trappan och vidare mot hallen. Det skulle bli trevligt att spendera lite tid med Tara och lära känna henne bättre, det var svårt att inte fastna för hennes personlighet. Samma känsla av obehag som hon känt under förmiddagen spred sig i hennes kropp. Inte för att hon misstänkte att Kyle lurade någonstans i närheten, så dum kunde han inte vara, utan mer för att hon inte riktigt släppt taget om händelsen än. Hon föste dock snabbt in alla negativa tankar i en mörk vrå i huvudet och stängde snabbt dörren igen, en kväll skulle hon klara av utan att grubbla på allt mellan himmel och jord.
"Blev du omfamnad samtidigt som Killian eller senare?" frågade hon och kastade en blick på Tara. Kanske hon rent av blivit vampyr tidigare än sin bror. Vad visste hon? Väl framme vid första bästa mataffär sträckte hon sig efter en kundkorg.

Tara gick ner för trappan tillsammans med Meila. Väl ute njöt hon av solens strålar och det fantastiska vädret. Hon log lite åt Meilas fråga.
"Jag blev omfamnad först, faktiskt. Sen omfamnade jag Killian och vi började vår resa genom århundraden" sa hon och skrattade. Hon såg sig omkring i affären, på alla människor och alla matvaror.
"Det var tur att det blev vi två, jag hade aldrig kunnat överleva så länge själv, och inte Killian heller. Vi har råkat illa ut många gånger" sa hon och skrattade igen. Hon tog upp en burk Nutella från en hylla och höll den mot Meila.
"Jag har hört att detta ska vara gott?" frågade hon och tittade på burken.

Hon nickade lite, lät bli att fråga hur hon hade blivit omfamnad. Det kunde vara ett känsligt ämne och kanske inte det bästa att diskutera i en mataffär heller. Hon plockade på lite frukt och bär, försökte tänka på att inte köpa för mycket då hon inte skulle flytta in där permanent men det var lättare sagt än gjort då hon hunnit bli lite ivrig.
"Jag har aldrig riktigt fastnat för Nutella faktiskt, men det kanske bara gäller att vänja sig vid smaken." Hon tog burken från Tara för att lägga den i korgen, ansåg det vara ett måste för syskonen att smaka på det. Hon hade god lust att baka någonting och kom hon inte på något bättre kunde hon använda Nutellan till bakandet.

Tara nickade och tittade ner i korgen och sedan på Meila.
"Har du någon gång sett någon bli omfamnad?" frågade hon och log lite. Hon gillade att prata om sin värld, speciellt med en människa som Meila, som dessutom var en jägare. Hon antog att svaret på frågan var nej, men ibland hände det ju att en jägare inte hann fram i tid.
Tara lade ner ett par teer i korgen också, mest för hon tyckte om smaken på det.