[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae bestämmer sig för att vara tyst. Han tror inte han själv haft någon förklaring på sitt agerande de senaste två dagarna, inte någon vettig en iallafall. När den äldre sedan berättar att han inte kan kräva ett riktigt svar, så ler Jae en aning ursäktande med honom. Det är bra, då han själv inte vet helt och hållet varför han gått därifrån. Många anledningar finns det, även om ingen ut av dem är tillräcklig bara för att sticka sådär. Kanske fadern kommit in i hans minne, dragit tillbaka honom till verkligheten och tvingat honom att röra på fötterna. Det kanske var skuldkänslorna som drivit honom. Eller så var det för att Jae började få förstånd nog själv att han inte kan dela med sig om alla de där privata sakerna.. även om han delget mannen en hel del mer under den här dagen. Kanske det var bitterheten efter den andra ljugit för honom. Vilket han hatar sig själv för, de har inte direkt något avtal där de bara får berätta sanningen för varandra, de ska ju vara fiender.. även om de inte anser varandra som det.
"Kanske, kanske inte. Jag brukar inte lägga stort intresse i vart de lärt sig det." säger han. När den andra sedan berättar att han känner sig hedrar och nöjd att Jae delget information med honom, blir han återigen tyst. Kanske det var en dum ide, att sitta här mycket längre med den äldre. Självklart kan han inte lämna honom som han gjorde dagen innan, den andra skulle antagligen inte vilja prata någonting mer med honom då. Men i o för sig, kanske det är en bra ide. Om den andra håller sig borta från honom, behöver han inte oroa sig över att öppna sin mun för mycket. Handrörelserna stannar upp, och Jae kollar upp i den äldres mörka ögon, innan han kollar ner på händerna igen. Jae vil lita på den andra, men som hans pappa sagt, det är bäst att inte lita på någon alls. På så sätt behöver man inte bli sviken, man själv är sin egna bästa vän. "Då känner jag mig också hedrad," svarar han i låg stämma.

"Jag tror inte det är en bra ide om du inte vill bli dödad," påpekar Jae med ett roat leende. Efter en liten stunds stilla med handen, börjar han försiktigt massera den andres handrygg och handflata. Jae anser att han fortfarande kan sitta med den äldre, prata med honom, han vill inte bli av med den lugna situationen. Dock försöker han att övertala sitt undermedvetna jag, att inte öppna munnen för mycket. Informationen han tillget räcker. "Museet är en väldigt liten del av världen, men ja," säger och fortsätter att massera de stela fingrarna.

Jae nickar halvhjärtat åt det andra svaret, och tittar upp en liten stund på den äldre ledaren.
"Jag tvivlar inte på att du trivs med ditt jobb. Men vissa vill ibland prova på andra saker, du kanske inte är en ut av dem dock." svarar han med ett litet leende.

"Jag tror att det är för att få människor delger vad det lärt sig, men vad vet jag, människor runt dig kanske gör det" sa Uta och ryckte på axlarna. Kanske var det något människor vanligen gjorde, om man inte röde sig i deras kretsar. Uta kände få människor utanför sitt arbete, och de han gjorde, well det var inte så att konversationerna var något han kunde styra över allt för mycket. Att få ett ämne tilldelat sig, och ibland bli bedd att agera på ett visst sätt, det fanns någon form av frihet över det. Över att inte behöva vara sig själv. Förvisso ingav det honom en känsla av ensamhet, att få människor kände hans riktiga jag, men det kunde vara till ens fördel också. Det kändes som att mannen bredvid honom, fått veta mer om honom de senaste dagarna och timmarna, än många andra får veta på flera år. Uta visste att det inte var ett klokt val av honom, men samtidigt var det skönt att kunna vara sig själv, agera som man ville, borta ifrån allas blickar och förväntningar. Att veta att den andra mannen inte direkt förväntade sig något av honom.
"Det gläder mig att höra" sa Uta uppriktigt, glad över att den andra mannen kände sig hedrar, precis som Uta själv gjorde.

"Vad får dig att tro att det inte är någon vidare bra idé? Jag själv ansåg att det var en vattentät plan" sa Uta, med rösten full av sarkasm. Uta hade alltid föredragit sarkasm och ironi, av någon anledning var det den humor han uppskattade mest. Kanske för att den kom naturligt för honom, eller möjligen för att han ofta såg ner på andra, och då kunde använda sig av sarkasm. Förvisso såg han inte ner på ledaren bredvid honom, men det fick inte sarkasmen att försvinna. Uta hummade belåtet när den andra mannen övergick till att massera hans handflata och handrygg. Uta trodde aldrig att hans händer kunde vara stela, men efter mannens behandling insåg han att det var möjligt.
"Fortfarande en del av världen, och nu kan jag se den" sa Uta roat. Innan han försiktigt rörde på nacken åt båda hållen, så den knäckte till, innan han la tillbaka den emot den andra mannens axel.

"Jag tror det är något som de flesta önskar, eller gör. Men jag har aldrig funnit någon anledning till det. Kanske för att jag började som ung, och fattade tycke för vad jag gjorde. Eller kanske är det bekvämlighet, jag har inte ork att börja om på något nytt" sa Uta till honom, med ett leende.

Jae skakar lätt på huvudet. För honom var det irrelevant vart folk lärt sig det de lärt sig, faktumet vad de lärt sig är en hel del viktigare för honom.
"Nej, det gör de inte," svarar han. Kanske de skulle ha delat med sig mer om sina bakgrunder om Jae försökt vara intresserad. Vilket han nu inte är, om han ska behöva lyssna på alla sina arbetares historier, så skulle han inte få något jobb avklarat. Därför har han pålitliga män som kollar upp det genom deras databas. Mycket mer effektivt. Om han behöver kolla upp någon, som han är lite skeptisk om, blir det mycket lättare också.

Tjugofemåringen ler till när han uppfattar sarkasmen i den äldres röst. Det är svår att inte uppfatta den.
"Om du nu har en dödsönskan, kör på det du," svarar han. Jae har alltid tyckt att sarkasm kan låta rätt nedlåtande, speciellt vid vissa sammanhang. Dock vet han att vissa finner det roande, vilket han också gör ibland, därför väljer han att inte kommentera det. Jae har svår att tro att den äldre ser ner på honom, i såna fall skulle han inte vara här. När den andre hummar belåtet av beröringen, kan Jae inte hindra sig själv från att le. "Du vet, även de minsta benen i kroppen behöver en särskild behandling ibland." säger han, syftandes på de lite stela fingrarna och händerna överlag. "Visst..." muttrar han, kanske ännu en gång lite barnsligt. Han bestämmer sig för att inte fortsätta den diskussionen, mannen bredvid hade ändå redan vunnit. Och när den andra sedan åter lägger sitt huvud mot hans axel, låter han sitt huvud vila mot det.

När den andra börjar prata om jobbet, kan han bara nicka som svar. "Om du säger det så."

Uta såg på den andra mannen, i ögonvrån. Så det var inte endast runt honom som människor inte delgav all information. Förvisso låg det inte i Uta's intresse att höra folks historia. När han jobbade la han det viktigaste på minnet, för att sedan skriva upp det i olika filer, där han sedan kunde hämta information, ifall han såg det önskvärt. Precis som det var med hans män, men där gjorde någon annan grovjobbet, innan de kom till honom. Det var endast hans närmaste män som han hade koll på, han behövde känna någon form av tillit till dem, och därav krävdes det att han samlade in mer information om dem, än andra.

"Då har jag en utväg ifall jag skulle känna mig nere någon dag, och vill få ett slut på det hela" sa Uta enkelt. Han kände sig sällan nere, och de få gånger han gjorde, infann sig aldrig känslan av att avsluta alltihop. Han ansåg att om man tog den enkla vägen ut, och tog livet av sig, behövde man ha en enormt bra ursäkt, om inte var det själviskt och fegt.
"Det är något jag borde påminna mig själv om oftare. Men de flesta människor har en baktanke när de närmare sig" Uta, hade inget emot närmande, när han valde det. Men att ha någon, rörande hans kropp, utan att betala, var något han inte fann lockande. Särskilt inte när denna person, inte ville något annat än att få honom till sängs. Att han lät den andra mannen göra det, var en aning förvånad, men kanske för att han kände att den andra mannen inte hade en baktanke med det.
"Vanligt vis kan Jorah få göra det, om jag är på det humöret" sa Uta med en lätt röst, innan telefonen åter igen ringde. "When you speak of the devil"

Uta såg Jorah's namn på skärmen, när han tog upp den, och han förde den till örat utan att flytta på huvudet ifrån den andras axel.
"Mm?" sa Uta och gjorde inget försök att dölja sin irritation, väl medveten om vad samtalet skulle leda.
"Är du okej?" frågade den andra mannen.
"Jag bad Jake tala om för dig att det inte fanns anledning till oro"
"Jag ville försäkra mig om att du inte var tillfångatagen" sa Jorah och Uta suckade.
"Om det var fallet hade jag antagligen inte haft möjlighet att be om hjälp, eller ropat på hjälp så fort jag svarat" sa Uta trött. Han uppskattade att den andra mannen brydde sig om honom, men han uppskattade inte att han störde honom, när han hade en lugn stund med den andra mannen.
"När kommer ni hem?"
"När jag känner för dig. Gå och lägg dig, och sluta oroa dig" sa Uta.
"Kom ihåg att du har kunder imorgon, den första kommer vid tolv"
"Ja mamma" sa Uta ironiskt och med en trött röst innan han la på, och suckade.
"Jag ger dem för mycket frihet" sa han lågt, mest till sig själv, medan han trött slöt ögonen, och lutade sig mer emot den andra mannen, ihop om att han inte skulle misstycka, eller få ont.

Att den andra börjar skämta om att vilja ta slut på sitt liv, roade Jae inte. Vanligtvis brukar han inte bry sig om sådana skämt, men av någon anledning tog han åt sig mer nu än vad han brukar göra när vakterna eller andra skämtar om det. För nu hör han inte den skämtsamma tonen i den andres röst, vilket han blir lite irriterad, eller orolig på över.
"Eller så kommer du utan att berätta för mina män," påpekar han med låg stämma och skakar lite på huvudet. När den äldre börjar prata om baktankar, kan han inte hindra sig från att relatera. Han är van vid det vid det här laget, han går med på det utan några förhinder. Dock förstår han själv att han tänker annorlunda från den andra mannen.

När den andra börjar prata om personen han så väl ljugit om dagen därpå, känner Jae hur en knut sakta men säkert byggs upp i hans mage. Det flyttar sig upp mot hans bröstkorg, som en stor besvikelse, och sätter sig i även halsen. Hans slutar med massagen och känner hur blicken glider mot skorna. Varför han blir så bitter förstår han inte, han kan inte komma på en enda vettig anledning till att han känner som han gör. Jae kramar om den äldres hand en sista gång, som för att komma ihåg hur den känns, innan han sakta flyttar på den. Mannen får honom att känna nya saker, saker som han inte vet vad de betyder. Det är farligt, tycker han. Om den äldre får honom att känna glädje, lugn, ledsamhet, så har han i princip större makt över honom än Jae själv.

Jae hör den irriterade tonen på den andres röst, medan han bekvämt pratar med mannen på andra sidan luren. När han sedan känner hur den äldre lutar sig mot honom när samtalet väl är över, känner han hur den bittra känslan, som satt sig i nästintill hela kroppen, sakta upphör. Hur det fungerar kan han inte förstå, hur den äldre kan ändra hans känslor så snabbt, men än en gång, det är alldeles för farligt. Jaes far skulle aldrig gjort något liknande, han skulle aldrig sätta så mycket tillit i en person.
"Vi kanske borde gå..?" får han tillslut ur sig.

Uta vänder sig emot den andra mannen när han talar om att de kanske borde bege sig. Uta förstår inte varför de orden gör så ont att höra av någon anledning. Kanske för att de kom plötsligt. Det var inte orimliga ord ifrån den andra, men Uta förstod inte varför mannen plötsligt kände sig angelägen att gå? Åter igen funderade Uta på huruvida han gjort något fel, precis som gårdagen. Men han kunde inte förstå vad det kunde vara. Det kunde möjligen vara så att den andra mannen ansåg att det var sent, och behövde återvända. Uta trodde att det fanns en förklaring, även om han inte kunde finna den. Eller gjorde han något fel? Uta spelade upp deras samtal, för sitt inre, men han fann inget som kunde få den andra mannen att agera på det sättet han gjort. Utan för honom bled det nästan som ett kallt uppvaknande, hur den andra mannen släppt hans hand, och sedan frågat ifall de skulle gå. Var det beröringen han reagerat på? Uta tvivlade på det, med känsla av att den andra mannen förstod att han inte hade några baktankar.

Uta förstod att det kunde finnas tusen förklaringar till den andra mannens agerande, men ingen han finner trolig. Men Uta tänkte inte protestera ifall det var vad mannen önskade. Och kanske var det för det bästa. De var trotts allt fiender, åtminstone på pappret, och att sitta som de gjort, var långtifrån en bra idé. Men Uta insåg att han skulle sakna det, särskilt då han inte visste huruvida de någonsin skulle få chansen att göra det igen.

Men långsamt ställde Uta sig upp, sträckte på sin stela kropp, utan att se på den yngre. Det var som om hans ord, dragit tillbaka Uta till verkligheten på något sätt. Som om stunden de precis haft, varit en dröm, eller något liknande.
"Om det är vad du önskar, kan vi ge oss av" svarade Uta endast, neutralt. Han ville inte låta den andra mannen höra att han var en aning besviken över det här. Och kanske var det bäst så här, om den andra mannen kunde få honom att reagera på det sätt han gjorde, borde Uta kanske hålla sig borta ifrån honom.

Sättet Jae suttit på gjorde kroppen stel, blåmärkena och såren börjar dunka på en och samma gång när han gör en sån drastiskt rörelse som att sätta sig upp. Han ignorerar dock smärtan, och börjar ställa tillbaka målningarna de tidigare kollat igenom tillsammans. Tystnaden känns ännu mer tryckande än tidigare under dagen vid gungorna, den tar så mycket på hans krafter. När den andra sedan svarar honom, kan han inte undgå att stanna till. Rösten är inte alls lika lugn som den var förut, även om den var neutral och inte alls lika kall som den varit innan, så förvånar det honom. Och när den äldre inte kollar åt hans håll, känner han hur klumpen i magen försvinner, och bara blir till ett djupt stort ingenting. Det är egentligen ingenting han önskar, han vill stanna med den äldre, sitta som de gjort långt in på natten. Men förr eller senare skulle de behöva flytta på sig, och samtalet den andra ledaren haft med Jorah, fick Jae att vakna upp.

"Erbjudandet står kvar.." säger han, rösten fylld med osäkerhet. Jae hatar att rösten låtit så, men han har ingen aning om hur han ska hantera situationen. Det är som att mannen vaknat upp från en lång dvala när Jae frågat om de ska bege sig av. Han hatar det. Tystnaden är mer krävande än vad den någonsin varit med den andra ledarens sällskap, och han vet inte vad han ska göra åt det. Om han ens borde göra någonting.

De går ner i tystnad till entré lokalen och tjugofemåringen räcker fram den äldres ytterkläder till honom, innan han klär på sig själv. I baktankarna undrar han om han ska ge den lilla inslagna klappen eller inte.. kanske det kan göra den andra ledaren lite mindre kall gentemot honom?

Uta vände sig om emot mannen och kostade på sig ett leende.
"Om jag har möjlighet så kanske jag tar upp erbjudandet" sa han enkelt. Uta visste inte varför men det kändes avlägset att kunna ta upp erbjudandet, som om det var en artighet man växlade. Uta var inte mycket för tomma artigheter. Han ville gärna se den andra mannen, utan att riktigt förstå varför. Men att döma av mannens plötsliga reaktion att gå, så kanske han inte var villig till det. Och Uta var inte någon som sprang efter folk. Även om Uta ville att de skulle kunna uppleva det här igen. Men kanske var det ett fint minne han kunde bevara. Ett minne som förhoppningsvis inte skulle ställa till det för honom, rörande den andra mannen i framtiden. Uta visste inte hur han skulle hantera ett framtida möte med den andra mannen. Det var inget som var lönt att spekulera om, då han inte skulle finna ett svar.

Uta följde efter den andra mannen genom byggnaden, och när de kom ner till entréplan tog han emot sina ytterkläder. Uta drog försiktigt på sig jackan, för att inte göra smärtan värre innan han plockade upp växten i famnen. Han gick ut genom dörrarna med den andra mannen. Genast kände han hur kylan slog emot honom, och han kunde inte motstå att huttra till. Han skulle ringa efter en bil, så fort han kommit bort ifrån den andra mannen. Uta vände sig emot den yngre och log lite stelt, som om han inte visste hur han skulle avsluta deras möte.
"Jag hade en förträfflig kväll" sa han en aning försiktigt, "jag är inget bra på avsked"
Uta var inte säker på varför han sa det, normalt hade han inga problem att säga farväl och sedan gå. Men med mannen framför honom hade han det. Som om han visste att han skulle känna en saknad så fort han gav sig av. Uta mötte den andra mannens blick, såg in i hans ögon, innan han suckade lågt.
"Farväl" sa Uta lågt innan han samlade sig och började långsamt gå därifrån genom snön.

Jae vet inte riktigt vad han ska svara på det, han vill väldigt gärna att de ska träffas igen.. men det kanske inte är rätt, om han börjar umgås alldeles för mycket med den äldre, kommer han att få reda på hela Jaes livshistoria. Det är någonting Jae vet att han inte kan tillåta hända. Inte bara för sig själv, utan också för hans förfäders hårda arbete. Ja, hans liv är hans liv och han kan bestämma vad den andra får veta eller inte, men det finns en hög risk att Jae börjar prata om arbetet och arbetarna runt den andra. Någonting han definitivt inte kan. Blicken vilar på den andra, medan han själv snurrar den varma halsduken runt halsen, vilket gör att han kan gömma halva sitt ansikte från kylan. Leendet på läpparna ser inte helt genuint ut, och Jae undrar om han kanske gjort något fel. Hade han sagt något?

Alla Jaes tankar är så suddiga kring den andra, omedveten om varför. Även om han vet att det inte är särskilt klokt av flera olika anledningar, så vill han prata med honom, umgås med honom. Därför kan han inte undgå att känna hur klumpen i magen blir större och större när den andra börjar säga hejdå.
"Jag med.." säger han, till båda meningarna. Han har både haft en förträfflig kväll, och även om att säga sina farväl inte brukar vara ett större problem, så är det det nu. När den äldre vänder sig om för att gå bort, känner han sig en aning kluven om vad han ska göra. Han vill inte att kvällen ska avslutas med några dåliga känslor. Därför låter han sig själv krama om honom, påsarna ståendes på marken, medan hans ena arm rör sig runt den andres midja. Huvudet låter han vila mot den andres bröstkorg. Jae själv blir förvånad, men stannar kvar i den positionen. Han lyssnar på den andres andetag, medan han låter sig själv ta in hans lukt. Chansen att de inte träffas igen finns, och han vill bara vara säker på att han gjort det bästa av tillfällena.

Jaes andra hand sträcker sig ner i fickan, där han lagt den lilla tomten, och håller den framför den äldres ansikte med huvudet fortfarande inborrad i den andres jacka.

Uta kände plötsligt den andra .annen i sin famn. Han höll på att ramla omkull, förvånad över den andras handlande. Uta känner hans armar runt din midja. Hans huvud vilade emot hans bröst. Det tar någon sekund för Uta att reagera, innan hans tankar blir till handling. Uta drar den yngre mannen närmare sig, han ville av någon anledning ha honom närmare. Han lägger mjukt sin haka emot den andras huvud, känner hur den yngre mannens här kittlar hans hud. Hans händer vilar runt den andra mannens rygg. Uta försöker få någon kontroll över sin puls och andning. Mannen hade överraskat honom, igen. Men där de stod ute i snön, och Uta kände värmen ifrån den andras kropp, kunde han inte förneka att han uppskattade det. Hur han blev varm inombords, och långsamt spred sig en rodnad över hans kinder. Varför kändes det så bra att ha den andra mannen så nära honom?

Uta blinkade till när den andra mannen höll fram ett paket åt honom. Uta var förvånad, hade den andra männen köpt något till honom, och varför? Försiktigt släpper han ena handen om mannen och ger emot paketet, och öppnar det med en hand, trotts lite problem. Uta blinkade några gånger när den lilla tomten stirrade emot honom, innan han började skratta mjukt.
"Tack" viskade han och kramade om den andra mannen en aning hårdare, men fortfarande försiktigt för att inte skada honom.