Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag kände hur jag las på en välbekant brits, en brits som jag hoppats att jag aldrig skulle ligga på igen. Men den gången hade det varit på allvar, nu var det skådespel. Jag undrade om Ally visste att det var samma cell som jag hade tillbringat dagar i. Jag var rädd för Ally hade spelat så bra, nästan för bra. Jag visste att det var skådespel men jag var ändå rädd. Rädd för att hon skulle gå över frivilligt till Kronos och inte bara på låtsas. Jag visste att det var dumt, Ally var den man minst kunde förvänta sig att gå med Kronos. Jag hörde hur Wilma stönade brevid mig, jag reste mig hastigt upp och försökte ignorera smärtan i huvudet. Jag log åt minnet när Ally hade berättat att hon blivit bästis med Tartaros, det är bara Ally som skulle kunna lyckas med det. Jag såg på Wilma som såg mer mörbultad ut än vad jag gjorde.
" Emma," flämtade hon.
" Mmm, ja," sa jag och satte mig på hennes brits.
" Hur mår du?" frågade hon
" Sådär, jag har mått bättre," sa jag och såg mig omkring i cellen. Wilma såg min sorgsna blick.
" Var det hör som... du vet... var ditt och Julia cell?" frågade hon, jag nickade med en klump i halsen. Det hade varit en hemsk upplevelse men då hade jag bara haft Julia som sällskap.
" Ja, det var det och det var då som du vet..." jag avslutade inte mening eftersom Wilma visste mycket väl vilken händelse jag menade.

Vi satt under en lång och eländig tystnad.
huvudet värkte mer än vad jag ville erkänna. Men jag var orolig för Emma. Den här cellen väckte nog inte goda minnen.
Nu var det bara att hoppas att Ally skulle överlista Kronos. Om det var någon som kunde så var det hen. Ally var envisare än Hera.
Emma så helt vissen ut och jag fick ett oförklarligt dåligt samvete.
''kan jag göra något?'' undrade jag. Min röst lät otroligt trött och svag och jag blev genast lite deppigare.
''Hm. Kan du få fram vatten?''
Vant sträckte jag mig efter min ryggsäck som normalt sett satt på min rygg. Inget var där.
En rad svordomar följde.
''Du är barn till Poseidon Wilma'' Jag kunde slå vad om att Emma himlade med ögonen.
''Visst. Kupa händerna''
Jag tänkte på vätska och jag hörde hur Emma fick vatten i händerna.

Jag hoppades de hade öppnat dörren och hade planer med Begntarna. När jag kom till stora salen satt Kronos på sin tron.
"Så vad har du för planer Blonis?" frågade jag.
"Kalla mig inte Blonis." morrade Kronos.
"Jag kommer alltid kalla dig Blonis så det är ingen idé att övertala mig." sade jag kyligt.
"Begntarna-skellethundarna och jag ska ta med mig Titanerna från Tartaros och du vid min sida kommer de inte klara sig." sade Kronos självsäkert.
Jag bara log ett äkta leende. Jag visste att hela planen var förstörd. Jag och Zeus hade dödat alla hans bröder (utom Bob) och Begntarna var på vår sida och jag är inte ens med honom han har bara sig själv.
"Vilken bra plan." sade jag och log glatt.

Det var skönt att få dricka vatten igen och jag kände hur törsten släcktes. Jag hade inte glömt hur det var förra gången då jag tackat nej till maten efter det hade jag fått gå hungrig, dessutom så visste jag då att Julia behövde den mer än mig. Jag gick fram till celldörren och tryckte ner handtaget och dörren gled upp med ett gnissel.
" Glömde hon att låsa?" frågade Wilma som ställt sig brevid mig.
" Ja, men det var dumt gjort av henne," sa jag och blev sur på Ally för att hon kunde ta en sådan risk. Tänk om Kronos upptäcker att hon inte låste dörren, jag hade inte berättat att Kronos kunde läsa tankar. Jag klev över tröskeln ut i korridoren.
" Tror du att det finns andra fångar här?" Frågade jag Wilma som stod bakom mig. " Allierade kanske eller folk från lägren?"

Emma tittade tankfullt på mig och jag tittade in en annan cell. Den var kolsvart och jag rös. ''Öh, hallå?''
Tystnad.
Emma skakade på huvudet som för att säga att det inte var någon där när ett stön hördes inifrån.
Mina ögon blev stora som tefat och desamma Emmas.
''Vem där?'' Viskade hon och skrapande hördes från cellen igen.
''Vem? Reyna...Ramírez-Arellano'' Ett blekt smalt ansikte tittade fram.
Emma slog sig ned på knä. ''Reyna!''
Jag stod bara fånigt och glodde förskräckt. Hon tittade mordiskt tillbaks.
''Vi hjälp...'' började jag men blev avbruten.
''Jag tar inte hjälp från förrädare Wilma Wave'' spottade Reyna och jag backade ett steg.
''Det var ett misstag...''
Reyna fnös trotsande.
''Ett så stort misstag''

"Ja visst är det." sade Kronos stolt.
jag kom ihåg att de andra var i cellarna och behövde mat.
"Blonis, jag tror fångarna behöver mat." sade jag.
"Varför låter du inte de ruttna?" frågade Kronos.
"För att vi måste ha de i liv så vi kan hota Annabeth och Percy." kom jag på.
"Jag visste väl att det var bra att ha med dig i mitt team." sade Kronos.
"Bra då ger jag de mat." sade jag och log ondskefullt.
Jag gick till köket som var bredvid stora salen och hämtade smörgåsar och juice. Jag gick ner till fängelsehålorna och gick till cellen jag la de i.
"Gissa vilka planer Blonis har, de är helt försötrda." sade jag och log glatt innan jag började stirra. "Reyna hur kom du hit."
"Vänta är inte du Kronos anhängare?" frågade Reyna och kollade misstroget på mig.
"Kronos låter dåligt han passar med namnet Herr idiotiska Blonis och nopp jag är inte hans anhängare bara den som vill veta hans planer vilket jag fick. Dags att kasta honom i Tartys ställe." sade jag och log ondskefullt.
Jag visslade och alla Begntar kom.
"Vad är hans planer Al?" frågade Emma.

" Han ska hämta titanerna från Tartaros, här är lite mat," sa Ally " jag måste sticka nu innan han blir misstänksam." Hon stängde dörren men låste den inte. Plötsligt var vi själva kvar med Reyna som fortfarande blängde hatiskt på Wilma.
" Reyna, jag lovar hon är på vår sida men hon gjorde ett misstag," sa jag och Wilma mig tacksamt mot mig. " Berätta istället varför du hamnade här så ska vi berätta vår." Fortfarande misstänksam så började hon berätta.
" Jag hade på ett meddelande om ett mäktigt halvblod, så jag åkte ditt för att se om ryktet stämde," sa Reyna och såg med en kall blick på Wilma som för att säga det är ditt fel " men det var en fälla och jag hamnade här. Nu får ni bevisa att jag kan lita på Wilma." Jag hade upptäckt många nya förmågor på det här uppdraget. Var det möjligt att jag kunde förmedla minnen mellan två personer också?
" Håll mina händer båda två," befallde jag, de stirrade lite konstigt på mig men gjorde som jag sa. " Wilma låt alla dina minen flöda till mig och Reyna du måste öppna låta ditt sinne och låta alla Wilmas minnen flöda in till dig." De såg förvånade ut men jag kände hur Wilmas minen kom in till mig, jag skickade vidare dem till Reyna som ryggade tillbaka men som sedan slappnade av. Först chock, sen hat, glädje, förvåning, sorg det var känslorna som flödade över Reynas ansikte.
" Jag hade visste fel om dig Wilma," sa Reyna

Jag pustade ut. ''Tack Reyna. Och, jag är ledsen att du hamnade här''
Emma nickade. ''Vi ska få ut dig. Men du får respektera att jag, Wilma och Ally behöver stanna och strida mot...''
''Herr idiotiska blondis.'' fyllde jag i och fick en ansträngd sträng blick från Reyna.
''...Kronos. Reyna du väljer om du vill stanna eller nåt.'' Fortsatte Emma och glodde lite på mig för att jag hade avbrutit och jag log strålande tillbaks.
Reyna däremot skakade på huvudet. ''Jag måste tillbaks till Jupiterlägret och varna dem för vad som kan tänkas komma.''
Hon lät lite osäker som om hon inte visste vad hon skulle säga när hon väl var där.
''Du är skadad'' sa Emma helt plötsligt och en orolig glans seglade över hennes ansikte. Hade hon läst Reynas tankar?
''Det är bara vristen, jag klarar mig Emma.'' Reyna försökte låta stadig men det lät ganska darrigt.
''Vi hjälper dig'' sa jag bestämt.

Jag gick tillbaka till stora salen där Kronos satt.
"Blonis vad gör Reyna här?" frågade jag.
"Jag ville ha henne som ett lockbete då ni skulle komma och rädda henne t¨änkte göra det idag men ni kom så tidigt." sade Kronos.
"Men varför fängslar du mig inte?" frågade jag igen.
"Dumma människa..." började Kronos.
"KALLA MIG INTE DUMMA MÄNNISKA DIN JÄVLA BLONIS. VÅGA INTE KALLA MIG DUM DIN ÄCKLIGA LILLA TITAN. DU KAN INTE BESTÄMMA ÖVER MIG ELLER GE MIG ORDER JAG TAR DET INTE FRÅN NÅGON ÄVEN OM JAG ÄR DIN ANHÄNGARE!" skrek jag på honom och mina ögon svartnades.
Förra gången den som kallade mig dum var när jag var på rymmen och det var ingen rolig händelse för den människan. Jag avskydde när folk kallade mig för dum. Kronos stirrade på mig som om han inte visste att jag kunde skrika så högt och han ryste lite när han såg mina ögon.
"Hades barn är alltid läskiga." mumlade han tyst. "Men du ska döda dina före detta vänner." sade han högre.

Jag läste inte Reynas tankar, utan jag såg att hon inte mådde så bra och sen såg jag att hennes vrist var skakad. Jag visste att vi var tvungna att hjälpa henne. Jag och Wilma lyfte upp Reyna och lät henne stödja sig på våra axlar. Hon var väldigt lätt, men det var jag också fortfarande efter att varit i fängelsehålan.
" Hur ska vi få ut dig härifrån då?" frågade Wilma Reyna som såg trött och utmattad ut.
" Få mig till porten sen klarar jag mig själv," sa Reyna, porten! Hur ska vi kunna få henne till porten?
" Men hur ska vi ta oss förbi Kronos?" frågade jag och såg på Reyna som om jag förväntade mig att hon hade en genialisk plan.
" Följ bara mig," sa hon och ledde oss bort till porten. " Jag antar att ni måste stanna nu." Vi nickade, men sen kom jag på en sak.
" Du Reyna, skulle du kanske kunna berätta för alla att Wilma faktiskt är på sida?" frågade jag och hon nickade " folk lyssnar nog bättre på dig än på oss."