Vad Harry Potter har lärt dig.

Samma här

Harry Potter har lärt mig att även när mörkret ligger jättetätt så ska man alltid, alltid, alltid söka efter ljuset; för det finns där. Man ska aldrig ge upp, även om det gör jätteont inuti, och det viktigaste är att ha hopp. Det finns mörka perioder då allting känns värdelöst, men solen kommer förr eller senare skina för just en själv. Det kommer, det kommer alltid att komma, för lyckan finns inom räckhåll, även när det känns tvärtom; när man verkligen har tappat allt man äger, så kommer man på något sätt finna tillbaka till allt det igen.

Serien har även lärt mig att en del saker tar tid. Jag vet frustrationen som ibland kommer krypandes när någon säger "Tiden läker alla sår" - jag kan inte fullständigt instämma, för jag tror att en del saker kan lämna ärr, liksom bleknande sår; men samtidigt så ger tiden en att tänka efter, gör så att man ibland kan pausa och bara andas ut, för vad man än gör kommer tiden hinna ifatt en, oavsett om man vrider och vänder på det på alla sätt som finns. Saker lämnar spår på oss, absolut. Vi är människor, har bultande hjärtan, själar och nerver och det är klart vi reagerar på saker och ting, för vi har känslor, och vissa saker tär på oss. Därför ska man aldrig skynda sig till någonting, aldrig. Det får ta den tid det tar.

Dock så finns det nog ingenting i denna fantastiska värld av magi som har lärt mig mer än något annat än vänskap. Vänskap är att kunna förlora varandra och kunna hitta tillbaka till varandra; vänskap är lojalitet, att visa att man finns där för sin kompis; det är att kunna förstå vad den andre menar utan att egentligen växla några ord; det är om att kunna hålla ihop och vara stark i de svåraste stunderna; det är om att kunna förlåta varandra och lära sig att gilla nackdelarna med varandra, att kunna förstå att ingen är felfri; det är att inse faktumet att bråk inträffar, och att detta bara gör bandet mellan två eller flera personer starkare; det är om att kunna lita på varandra, kunna skratta med varandra, kunna finna tryggheten i dem; vänskap är helt enkelt om att hitta andra personer som finns där, hela tiden.

Albus Dumbledore, Harry Potter, Hermione Granger och Ronald Weasley är karaktärerna jag har fått lära mig mest av.
Albus visade mig att kärlek är någonting av det viktigaste i livet; han gjorde misstaget att välja makt över kärlek i sina unga dagar, och av det misstaget lärde han sig själv, men även tusentals andra, att kärleken är det starkaste som finns. För utan kärlek vore vi ingenting. Det spelar inte någon roll om det är kärlek från en moder till ett barn, från en man till en kvinna, från en man till man, från en vän till en annan, från en syster till sin bror, från en människa till ett material, från en människa till ett djur; så länge det är varmt, välkomnande och tryggt så spelar det ingen roll. Många förlorar sig själva och inte kan se klart och helt enkelt glömmer bort att älska - och jag lider med dem.
Jag har även lärt mig att det finns någonting gott inom andra; och jag har lärt mig att acceptera människor även om de gör felsteg och misstag, för det gör vi alla. Han har visat mig att alla är lika mycket värda, oavsett. Han har lärt mig att det är våra val som vi gör som visar vilka vi verkligen är, vad vi står för. Åh. Jag kan inte säga någonting mer, det går inte att beskriva hur mycket han har lärt mig.
Jag kan inte göra någonting annat än att citera denna vise man;
"You fail to recognize that it matters not what someone is born, but what they grow to be."

Harry Potter har lärt mig att hålla ut. Han har visat mig att det spelar ingen roll om ingen egentligen tror på en; så länge man själv tror på sig själv så kan man kämpa vidare, även om det känns som om världen man lever i rasar ihop. Förut var jag en väldigt osäker tjej som fick denna obehagliga känslan inom mig så fort jag fick höra att ingen gillade mig - det var inte så att jag ville få bekräftelse, men jag kunde inte stå tanken att någon som jag knappt kände ogillade mig, att folk trodde på rykten och lögner gjorde mig bara fruktansvärt ledsen. Men Harry lärde mig att jag inte behöver slösa min tid på att försöka göra så att folk gillar mig, för det är inte mitt fel, det är ingenting jag kan rå för - det är deras handlingar och val, och jag klarar mig lika väl utan dem. Han har även visat mig att man behöver kämpa för att få det man vill ha, oavsett vad det handlar om; att kämpa är det viktigaste. Han har även lärt mig att hur jag känner och tänker om saker är okej, och ingen kan komma och säga att hur jag ser på saker och ting är fel. Det är mina tankar, känslor jag känner.

Hermione Granger har lärt mig att det är okej att förälska sig i böcker och att spendera tid i bibliotek. I dagens samhälle kan det oftast ses som töntigt att gilla att läsa och att försöka nå höga mål i skolan, men hon visade mig att det inte är något fel med det, inte något fel alls; utan att jag inte ska lyssna på de dömande människorna, för att det är de som går miste om något och inte jag. Hon har visat mig att jag är mer än vad människor säger om mig, och att jag inte bör lyssna på vad folk säger bakom min rygg; hon har lärt mig att vara modig och stå för jag tycker och gör. Hon har gjort så att jag tror på mig själv och bevisat för mig, öppnat mina ögon och insett att jag kan göra saker och ting som sker, som är betydelsefulla.

Ronald Weasley har lärt mig att vara mig själv. Han har lärt mig att jag inte behöver känna mig underlägsen för att jag inte är bra på någonting som många andra är bra på; han har visat mig att det är okej att inte kunna allting, att inte förstå allting. Han har gjort så att jag inte känner mig lika osäker i mig själv och oavsett hur hårt det känns i vissa stunder så ska jag bara kämpa, helt enkelt; han har visat mig att jag kan vara stolt och att popularitet och förmögenhet inte är allt, utan tapperhet och lojalitet är det viktigaste, det som vinner. Han har visat mig att det är okej att vara osäker, och att det finns många sätt att göra mig mer självsäker; osäkerheten som finns inom mig gör mig, efter allt, till mig, och det finns ingenting annat som spelar roll. Han har lärt mig att vara rädd inte handlar om vara feg, utan att han har visat mig att det är okej att känna skräck, och att jag kan övervinna min rädsla för de jag älskar. Men mest av allt har han visat mig att jag ska vara där för de jag älskar genom allt, för de behöver mig, och för att jag inte är betydelselös. Jag kan ändra på mycket, bara om jag vill.

Efter allt tror jag inte att så många förstår; men att en del gör. Harry Potter - serien - har främst lärt mig att magi finns om jag helt enkelt tror på det. Jag behöver aldrig vara rädd för att visa den jag är, jag behöver inte vara rädd för att folk ska tycka illa om mig; för det finns människor som accepterar mig för den jag är.

childhoodlight åh. Grät en skvätt där och är fortfarande tårögd, men jag sitter och ler ändå, lycklig över all lärdom som Jo har gett oss. Du skriver så himla fint, Jasmin, allting kan du få att låta så vackert, och jag känner väldigt mycket igen mig i hela denhär texten. You've got talent.

"And I know it's only a story, but for so many it's more than that", detta är en rad som stämmer så himla bra. Jag har många gånger blivit idiotförklarad när jag pratar om hur mycket serien har lärt mig, att den har hjälpt mig att växa upp, men jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, jag är inte konstig på något vis. Folk får säga vad de vill, för, för mig och så många mer är Harry Potter inte bara en saga, utan ett uppslagsverk för livet, kärleken och vänskapen. Jo är en Gud.

(Kände att jag blev lite off topic där, sorry)

Allt det lärt mig, kan jag inte skriva här. Otroligt mycket. Och det betyder allt ♥

Harry Potter har verkligen gett mig något för livet.
Jag märker det speciellt när jag pratar och skriver för mitt ordfråd har verkligen utviggats och min lust att läsa har också stärkts. Harry har ju också utväcklat mig som person

Ännu ett tungt ämne som kräver eftertanke.

Jag skulle kunna gå in på djupet och tala om vad vardera karaktär lärt mig och vad vardera handling i historiens lopp har fått mig att uppmärksamma. Den texten skulle således bli väldigt lång, rörig och kanske till och med ologisk. Meningen med vänskap och kärlek, historiska händelser i vår värld och mytologiska kreatur som återkommer i våra olika sagor, religiösa och mytologiska texter. Ja, det är sånt jag skulle kunna gå in grundligt på men jag tror seriöst att jag inte är kapabel till att göra det denna afton.

Däremot är jag villig att ta upp det som jag lärt mig och gått igenom med hjälp av böckerna och Harry Potter. Det var så att när vi började sjuan så var det coolt att hålla på Sverigedemokraterna i min skola, spy galla över samhällslektionerna, få tag i alkohol, röka och festa med andra minderåriga typer. Dessutom var det status att försöka få ihop det med äldre människor från nian (som oftast bara var bratz som utnyttjade sjundeklassarna). Men istället för att sitta uppkopplat på msn och lunarstorm stup i kvarten så lutade jag mig tillbaka på Hogwarts.nu och insåg att livet kan innehålla så mycket annat än status i en vänkrets. Status i den stad vi studerade och lattjade runt i.

Jag fann styrka och självförtroende hos Harry Potter-vänner och fann riktig vänskap och kärlek i denna nördiga krets. Första året i gymnasiet, med nya människor och ny by kunde jag öppet kasta ur mig att jag är Harry Potter-nörd som gjort si och så (varit på hp-träffar osv), och att jag är jävligt stolt över det”. Första året ropades det ”Harry Potter” efter mig och det var något som jag helt enkelt log åt och tyckte om. Allt var bättre än Victoria. Med tiden gick det ibland över till ”Hermione” eftersom klasskamraterna insåg att jag la ner mycket tid på studierna. Helt okej med mig, Hermione är ett rätt cool brud liksom.

Denna kväll tog jag en powerwalk på 1h och 10min. Under den promenaden tänkte jag på framtiden. Vad vill jag göra? Jag är sjöman och älskar havet. Men vill jag jobba i ett maskinrum? Jag tror inte att det är min grej egentligen. Jag hade gärna arbetat med miljöfrågor men med vad och hur jag skall gå in på området är diffust. Då fall det på plats att jag verkligen vill bli personlig tränare. Tanken har slagit mig förr och den slog mig igen. Jag vill hjälpa människor som söker hjälp och jag vill kunna min grej. I maskinrummet arbetar jag för mig själv och löser problem på den lokala platsen, som personlig tränare hjälper jag andra liv och lär känna nya människor. Jag inser att även detta är något som Harry Potter kan ha påverkat. Jag kan sikta högt och satsa på mig själv fullt ut men det känns varken helt rätt eller roligt. Däremot att sikta högt inom ett område där andra också drar fördelar och får en knuff i rätt riktning är en helt annan sak. Jag vill hjälpa andra, hålla igång med träning (för jag älskar det) och inrikta mig på personlig träning. Om det senare går över till att vara som personlig tränare till en kändis, till barn- och ungdomar på gym eller i skolan eller till och med fotbollstränare för knattar återstår att se. Dörrarna står öppna och möjligheterna finns. Det gäller bara att våga ta första steget, och det steget är lätt att ta med självförtroendet som lyckats växa sig starkt tack vare tiden med Harry Potter, Harry Potter-fansen som blivit mina vänner och tron på att ingenting är omöjligt (fråga Jo om det är omöjligt att skriva en bokserie som älskas av miljoner, fråga Harry om det är omöjligt att stoppa the Dark Lord).

Harry Potter har lärt mig att lära känna mig själv. I långsökta drag.

Mycket, allt som ni redan har skrivit ^^

Ojoj.. Harry Potter har lärt mig en massa, verkligen. Precis som trevor säger så har jag lärt mig detta: Om mod och vänskap och även kärlek. Då jag haft en svår uppväxt har jag varit otroligt rädd för vissa saker och den rädslan sitter fortfarande kvar i mig än idag. Men jag har lärt mig att våga, att ta modet att göra saker, trots att jag varit rädd.

Jag har lärt mig att man ska ta vara på alla nära och kära man har, att man ska ge dem kärlek, och jag har lärt mig massor av det tack vare Harry Potter. Men det finns så mycket mer jag har lärt mig, och det är ungefär som de flesta redan tagit upp. Jag tror inte att jag skulle vara den människa jag är idag om inte Harry Potter funnits och det vill jag verkligen tacka Rowling för. Hon förändrade mitt liv. Tack ♥

Jag har lärt mig så himla mycket från Harry Potter, och tror ni har tagigt upp det mesta här redan och tänker inte skriva en wall of text men iaf, jag skulle nog inte vara samma person om jag inte hade växt upp med Harry Potter. Jag har lärt mig så himla mycket, speciellt om vänskap, om kärlek och hur viktigt det är att stå upp för det man tror på. Tack Jo för att du fick den där idén den där dagen på tåget. Tack.

Harry Potter uppfostrade mig. Lärde mig att skilja på rätt och fel. Visade hur viktig vänskap är. Och även om han själv begick misstag kunde jag lära mig från det. Harry var den äldre bror jag aldrig hade. Jag glömmer dig aldrig! Älskar alla ♥