Slut? Never.

Jag minns när jag såg De Vises Sten och tyckte synd om Harry för att hans släktingar var hemska x3

Jag minns att jag trodde att den Hemligheternas kammare var den första filmen , när jjag såg första jag bara.....?


och jag minns att jag läste ut böckerna vid 7-8 åldern
då var jag väldigt stolt

Alla tidningar skriver det som att alt tar slut, men det gör det ju inte. Vi kommer inte glömma bort böckerna eller filmerna, Harry Potter kommer fortfarande ara en stor del av vårat liv. ♥

^ Det är precis vad jag menar. 8D As long as we remember, it does still exist

Minns på en övernattningsfest där vi såg Fenixordern och jag var för trött och skulle somna, innan jag somnade sa jag "Väck mig när Voldemort kommer". Minns så äcklad jag blev när Voldemort slängdes i "grytan" på Flammande Bägaren. Minns att jag bara bar svart i skolan efter Sirius död. Ville inte göra något, bara sörja.
Minns att jag bara ville se Fången från Azkaban eftersom jag älskade Remus lektioner.
Alla minnen jag fått av Harry Potter är många för att rabbla upp. ♥

Historien kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Många karaktärer nämner ofta att Harrys föräldrar alltid lever, i hans hjärta. Detta är samma sak. Så länge alla fina minnen finns kvar i våra hjärtan så finns historien kvar. Vi kan alltid föra den vidare! Till våra barn, barnbarn osv..

Allting är inte slut, det har precis börjat! ♥
(ska jag säga som sitter och lipar stup i kvarten...)

& Frida, otroligt fint skrivet! I love you!

Jag minns att jag fick den första boken av mamma och pappa när jag var sju år, tror det var på julafton. Minns att jag var så otroligt mallig därför att det var min första egna "tjocka" bok och jag försökte börja läsa den samma dag, men det fungerade verkligen inte, för jag fattade verkligen ingenting av vad mugglare var eller någonting.

Året därpå kom den första filmen och jag har för mig att jag såg den på bio, även om jag inte är helt säker.
Efter filmen så förstod jag ju plötsligt vad allting betydde och då började jag läsa boken. Sedan läste jag bok efter bok, fram till fyran(som nästan precis hade kommit ut på svenska). Sedan har jag spenderat månad efter månad med att vänta på nya böcker och naturligtvis har jag även sett filmerna i den takt de kommit ut.

Jag vet att Harry Potter aldrig kommer att försvinna, och jag hoppas att en dag när jag själv får barn, kunna uppmuntra dem till att läsa böckerna och få ut lika mycket av det som jag själv har fått.

Men oavsett så har jag svårt att övertyga mig om att det här inte är slutet. Det gör ont i själen när jag tänker på det, och det känns faktiskt som jag utsatts för ett fall av PPD just nu. Det är mer än ett dygn sedan jag såg filmen och jag är nästan lika nära till tårar fortfarande. Det kommer nog krävas en del tid för att komma över det här och för att börja njuta av alla minnen istället. Den tiden kommer... Men bara inte nu.

Som man brukar säga, tiden läker alla sår. Detta är ett sår, ett hål i mitt hjärta som under tio år fyllts upp av Harry Potter. Jag måste hitta den förlorade biten och sätta tillbaka den, först då kan jag acceptera att detta faktiskt inte är slut och att Harry Potter kommer att leva kvar.

Jag minns när jag var sju år och la alla mina sparpengar på de vises sten. Bara för att den var så vacker.

Jag minns hur jag var jättebesviken och trodde att jag hade köpt fel bok, det handlade inte alls om Harry Potter, utan nån Dursley...

Jag minns att det tog väääldigt lång tid för mig att läsa ut boken. För jag fick andra och tredje boken när jag fyllde nio..

Jag minns vilken chock jag var i när Cedric dog. Jag var tio, och han dog! Han dig verkligen. Jag satt vid frukostbordet och viskade orden Avada Kedavra i chock.

Jag minns när jag fick andra filmen utan farfar i födelsedagspresent på VHS, jag såg den varje dag när jag kom hem från skolan. Ibland två gånger i rad, och jag var alltid lika rädd när Harry slogs med basilisken.

Jag minns väntan och nedräkningen innan nya böcker.

Jag minns hur jag aldrig behövde vara ensam, hur Ron, Harry och Hermione - mina bästa vänner- alltid fanns där för mig när jag aldrig hade någon annan.

Jag minns min barndom, mitt liv♥

Så vackert skrivet. Jag måste hålla med dig där! Man ser dom verkligen som sina bästa vänner, några som förstår en och alltid finns där.

*Gråter i tysthet*
*Hänvisa till forumsignatur*